Tåget hem från Malmö, från Suzanne Vega-konserten. Några säten bort sitter två tjejer på dryga tjugo. De har tydligen varit på Rihanna-konserten i Köpenhamn – den var tydligen inte bra, får jag höra.
Annars pratar de om äkta kärlek. Eller mest den ena tjejen. Hon har minsann pratat på om äkta kärlek med bartendern. Förklarat för honom vad äkta kärlek är. Och att hon har hittat den.
Hon är nog ganska full, tjejen. Det kan hon ju får vara.
Hon pratar på om att man inte lämnar äkta kärlek när man väl funnit den.
Jag noterar att tanken på att annat kan komma att skilja en åt, även om man inte vill, inte verkar ha kommit för henne än. Sånt där som döden, liksom.
Jag känner mig så gammal. Jag vet inte om man ska sitta och tänka sånt när man är 41 heller, liksom.
Och jag tänker på True love. På filmen The Princess Bride, som nog får sägas vara din älsklingsfilm. Denna film, med sin blandning av fånigheter och trams och så en kärlekshistoria som liksom balanserar på gränsen till det banala och sentimentala. Hela spektrat. Precis som du.
– I told you I would always come for you. Why didn’t you wait for me?
– Well… you were dead.
– Death cannot stop true love. All it can do is delay it for a while.
– I will never doubt again.
– There will never be a need.