Du var en bra pappa. Dels i allmänna praktiska termer – som småbarnsförälder var du för övrigt bättre än jag – dels i vad du skickade med i övrigt, av värderingar, intressen, engagemang, bemötande.
Nu är du borta.
Barnen är åtta och tolv.
Jag vill hålla dig levande i deras liv – den du var, som person och som pappa. Men jag kan inte förmedla din kunskap inom datorer, filosofi, musik och annat. Kan inte förmedla ditt synsätt och dina erfarenheter.
Du är borta. Dtt föräldraskap är borta. Och jag kan inte förvalta det.
Jag kan inte ens förvalta mitt eget föräldraskap i nuläget. Jag försöker mest överleva.
Så hur mycket blir var av det du lämnat efter dig till barnen, av ditt föräldraskap? Var alltsammans liksom bortkastat? Kommer de i längden att minnas vem du var, hur du var? Eller kommer det att förträngas ner i vag grund av ett något som format en men man inte längre minns något av?
Blir det några synliga spår kvar av dig, eller håller du liksom redan på att diffundera ut i världsalltet och bli ett inget?