Om något som är bra tar slut tidigare än det borde, då har någon gjort något fel. Typ. Och därför hänger skuldkänslan kvar, ger inte med sig. För han dog. Och alldeles oavsett att jag inte kan hitta något ”formellt fel”, någon rimlig anledning till att det borde vara mitt fel, så sitter ändå känslan kvar. Han dog. Han borde inte ha dött, inte på många år än. Jag måste ha gjort något fel.
Ibland önskar jag att den där vaga, lätta, kräkkänslan kunde ta över helt. Att jag kunde få kräkas ut sorgen och förtvivlan.
One response to “Den eviga outgrundliga skulden”