Så kommer man hem från Lisebergsresan, rejält sent på kvällen eftersom tågen strulade på grund av nåt elfel. Trötthet efter Lisebergs intensitet, trötthet av resan, trötthet av tågstrul och trassel. Somnar hemma och sover gott.
Masar sig upp, får iväg åttaåringen till en första dag på fritids och sätter mig själv hemifrån och försöker mig på en första arbetsdag, med att harva igenom semesterns mejlskörd.
På eftermiddagen när jag hämtar hem åttaåringen från fritids och åker till affären för att handla mat kommer sorgesaknadsångestskiten tillbaka. Den har hunnit trängas undan och dämpas en stund av tröttheten och intensiteten och mer akuta problem. Men att stå och behöva bestämma kvällsmat och fundera över vad som ska göras när man kommer hem… då slår det liksom tillbaka igen.
Du är borta. Du är död. Du är inte här. Jag saknar dig.