Många har kommit med beundrande kommentarer kring att jag åkte med barnen till Liseberg. Det är lite fascinerande, med tanke på hur många människor som föreslagit att vi borde komma och hälsa på hos dem.
Att gå på Liseberg är förhållandevis okomplicerat. För det första kan vi ta oss till Göteborg med tåg – och det tar inte ens särskilt lång tid. För det andra så innebär Lisebergsbesök trots allt något ganska okomplicerat. Ja, visst, det finns minnen och tankar och känslor. Men det finns något väldigt konkret att göra: dels köa, dels åka. Det fyller tiden. Man behöver inte göra så mycket annat.
Åker man däremot och ”bara” hälsar på folk så måste man umgås. Umgås ganska mycket. Det är jobbigt i nuläget. Eller så ska man ägna sig åt att ”bara finnas” och ”ta det lugnt” – och det kan funka i hemmiljön, men inte hos någon annan. Eller så ska man hitta på något, och de flesta saker man kan hitta på – typ museer och annat – är trots allt betydligt mer krävande, känslomässigt, intellektuellt och allt annat, än att gå på Liseberg.
Liseberg är bra. Rättframt och okomplicerat. Köa. Åk. Köa. Åk. Och kläm in lite kaffe och mat mellan varven.
1 kommentar
Jag är själv fascinerande dålig på att avgöra hur pass krävande utflykter är på förhand. Skulle nog också spontant tänka att det är lättare att hälsa på vänner än att åka på Liseberg. Fast, som du skriver, det är ju inte så! Det kan vara jättestressande att umgås med folk, även om det är nära familj (förutom tvillingsyskon, bör jag väl lägga till ;-) ). Undrar varför det är så, att man (jag?) per automatik placerar ”umgänge” i kategorin ”avslappnande” trots att man många gånger inte tycker det är det? Tänker att det kanske finns en syn i samhället på att man ”ska” vara social, att det inte är helt okej att tycka att det är krävande att umgås med andra.