Du har lämnat ett stort hål efter dig. Ett stort hål med vassa skarpa kanter. Men långsamt långsamt vallas kanterna in i någon sorts ludd eller sårskorpa.
Det är väldigt dubbelt det där. Jag vill både hålla kvar dig och släppa dig.
Jag vill släppa dig, låta hålet växa igen, för att det är nödvändigt för att kunna leva ett normalt liv. Låta hålet växa igen för att inte hela tiden vara på väg att ramla ner för stupet, ner i slukhålet, utan kunna få vardagen och livet och framtiden att rulla på.
Och samtidigt vill jag inte släppa taget. För om jag inte håller fast vid dig, vid saknaden, om jag inte rensar rent runt de skarpa kanterna, så bleknar du och försvinner, bit för bit. Blir händelser och anekdoter man minns vi vissa tillfällen, blir en skugga och ett namn. Och det skäms jag för. För du är värd att minnas och finnas kvar, så mycket det nånsin är möjligt för någon som är död.
Ändå låter jag kanterna börja växa igen. Håller mig borta från kanterna så att jag inte ska sparka bort det som slagit rot eller riva upp sårskorpan.
För jag orkar inte leva med den smärta det innebär att hålla dig vid liv och hålla slukhålet bredvid mig vidöppet. Det är för smärtsamt. Och jag vill inte bli den människa jag måste bli för att kunna hålla dig vid liv på det sättet.
Så jag släpper iväg dig. Bit för bit. Ryckigt. Fram och tillbaka går det i läkning och igenväxning. Och ibland tror jag att jag själv liksom bygger egna trådar över hålet, som väven man liksom bygger upp när man ska stoppa ett hål i en strumpa. Och att jag sedan försiktigt går över de där halvelastiska lätt slaka tunna trådarna, över hålet, och avsiktligt låter bli att titta ner. Nästan som att öva på att akta sig för helvetesgapet.
Jag dödar dig. Låter dig dö. Fy på mig. För jag vill inte.
2 responses to “Laga ett hål och läka ett sår”