Det är något märkligt med hur en del människor uttrycker sig kring det här att min man och barnens pappa har dött. Det är svårt att sätta fingret på. Men på något vis så känns det som att från det ögonblick han dog, eller i alla fall strax därefter, så har han liksom blivit en sak eller ett husdjur. Eller, det är förstås inte en särskilt bra beskrivning av det, men ändå det bästa jag kan komma på.
Som att det liksom är vi tre – jag och barnen – som är på riktigt. Och att han, älsklingen, pappan, livskamraten, var något fint vi hade, en ägodel, ett husdjur, en bra bil, som vi nu har förlorat och ska vänja oss vid att leva utan. Något bra vi hade men inte längre har. Men att liksom helheten finns kvar, att det är sidovagnen eller släpet som är borta. Något som var trevligt men inte nödvändigt.
Verkligheten är ju att en påtaglig del av familjen, en av fyra i familjen, en av två i min tvåsamhet, är bortryckt. Något stort och viktigt är bortskuret.
Ja, jag vet att folk menar väl. Ja, jag vet att det är svårt att uttrycka sig rätt. Men just nu funderar jag egentligen mer på vad det liksom på något vis visar om hur folk ser på döden.
Det känns liksom som att det blir ett sätt att mer smärtfritt glida förbi den existensiella biten i det här. Och som att det påskyndar processen med att få den döde att bli en skuggfigur, en någon som går mot att inte riktigt ha existerat utan mer vara en sagofigur.
Pingback: Förlorat sitt liv | Sanne skriver