Det är något märkligt med hur en del människor uttrycker sig kring det här att min man och barnens pappa har dött. Det är svårt att sätta fingret på. Men på något vis så känns det som att från det ögonblick han dog, eller i alla fall strax därefter, så har han liksom blivit en sak eller ett husdjur. Eller, det är förstås inte en särskilt bra beskrivning av det, men ändå det bästa jag kan komma på.
Som att det liksom är vi tre – jag och barnen – som är på riktigt. Och att han, älsklingen, pappan, livskamraten, var något fint vi hade, en ägodel, ett husdjur, en bra bil, som vi nu har förlorat och ska vänja oss vid att leva utan. Något bra vi hade men inte längre har. Men att liksom helheten finns kvar, att det är sidovagnen eller släpet som är borta. Något som var trevligt men inte nödvändigt.
Verkligheten är ju att en påtaglig del av familjen, en av fyra i familjen, en av två i min tvåsamhet, är bortryckt. Något stort och viktigt är bortskuret.
Ja, jag vet att folk menar väl. Ja, jag vet att det är svårt att uttrycka sig rätt. Men just nu funderar jag egentligen mer på vad det liksom på något vis visar om hur folk ser på döden.
Det känns liksom som att det blir ett sätt att mer smärtfritt glida förbi den existensiella biten i det här. Och som att det påskyndar processen med att få den döde att bli en skuggfigur, en någon som går mot att inte riktigt ha existerat utan mer vara en sagofigur.
3 kommentarer
1 ping
Märker du skillnad i sättet att uttrycka sig bland människor som genomgått liknande saker? Kanske känner eller träffar du inga ? När jag gick igenom en tid av svårighet kände jag att jag fick vila mycket i det umgänget just på grund av att jag slapp hantera alla råd, klumpiga kommentarer och klichéer.
Författare
Nej, jag känner inga eller träffar inga. Och i ärlighetens namn undviker jag nog snarast att ”leta” den sortens kontakter. På något vis blir det så sällan särskilt lyckat det här när man förväntas funka bra tillsammans med andra på premisser av att man har liknande yttre faktorer – födda samma år/är av samma kön/väntar barn samtidigt/har fått barn samtidigt/lever med smärta/whatever. Jag brukar alltid känna mig så väldigt avvikande i sådana grupper.
Plus att jag tror att jag undviker kontakt med andra med liknande erfarenheter i nuläget lite grann av själviska skäl. Typ min älsklings död är viktigast, och jag vill inte att någon annans död ska vara lika viktig och min älsklings död liksom förringas till en i mängden.
Nej, du har rätt. Det brukar sällan bli bra när man förväntar sig klicka med människor bara för att man delar en erfarenhet. Jag tänkte mest om du träffat på någon i något annat sammanhang, där du känt dig förstådd och sedd? Det är ju så viktigt att få känna,så svårt att hitta.
[…] Apropå det här med att människor uttrycker sig som att den som dött mer var ett husdjur eller en… […]