Jag tycker så illa om när någon annan ska tala om hur saker minsann ÄR (TM) – och samtidigt målar upp en väldigt tydligt begränsad bild, en tillvaro och ett scenario som liksom inte alls inkluderar allas eller ens mångas verklighet.
Nu är det förskolan som är på tapeten. (Igen, ska jag väl säga – förskolan som debattämne går väl aldrig out of fashion?) För i Stockholm ska man visst nu införa rätt till heltid i förskola för syskon till småttingar som är hemma med föräldraledig förälder.
Jag ska egentligen inte tycka till om just beslutet i sig. Jag var tacksam för de femton timmar i veckan (tre dagar med vardera fem timmar) som vår äldste fick vara i barnomsorgen när minstingen var bebis – men jag hade önskat mycket mer. Samtidigt är kanske heltid betydligt mer än vad som behövs för de allra flesta äldre syskon. Och sedan finns det de barn där det faktiskt med all säkerhet är den bästa lösningen.
Det är viktigt för syskonet att knyta an till den nya familjemedlemmen och inte uteslutas genom att skickas till förskolan och tillbringa sin tid där en hel dag och berövas den gemenskap som finns hemma. Varför ska det inte vara en rättighet för barn att få vara hemma, lära känna sin familj, skapa relationer och njuta av sin tid tillsammans? Vad är det för rättighet att tvingas bort från familjen? Familjerelationer bryts ner istället för att stärkas.
Vad är det som säger att barnet skulle njuta?
Det är samma idioti som att jag som förälder (mamma) alltid från diverse håll påtvingats detta njutande. Mina suckar om den jobbiga bebistiden har alltför många gånger bemötts med ”Passa på att njuta av bebistiden, den går så snabbt och kommer aldrig tillbaka!”. (Ja, titta, hon som skrivit den länkade texten får också med en variant på den!) Nej, den gick inte snabbt, och jag är glad att den inte kommer tillbaka. Och du menar att man ska intala sig att man njuter fastän man mår skit av den?
Nå, tillbaka till syskonet. I vårt fall var syskonet 4,5 år när lillebror föddes och 5,5 år när lillebror började i barnomsorgen. Det vill säga vi snackar om vad som är bäst för ett barn på cirka fem år. Ett barn som redan när han själv var liten längtade till dagmamman de dagar han var ledig för att pappa var arbetslös. Ett barn som varit tidig med allt och där vi säkert hade funderat på om han borde börja förskoleklass ett år tidigare om det inte vore för att ingen egentligen orkade tänka på sånt med en bebis i huset. Ett barn som klättrade på väggarna av uttråkning och understimulans av att vara hemma med bebis och förälder.
Självklart är det här individuellt. För vissa barn är det säkert mycket bättre om syskonet också stannar hemma, eller bara är på förskolan några få timmar per dag. Men för andra inte. Vad som är bäst beror på både det nya barnets egenskaper, syskonet/syskonens egenskaper och ålder, föräldrarna, och en massa aspekter i livssituationen.
Och någon som talar om för mig att jag ska njuta, eller att syskonet ska njuta, utan att ens ta in att det kanske inte alls är njutbart för alla – den personen har liksom redan missat chansen till förtroende.
2 responses to “Idiotin i att någon annan bestämma vad man ska njuta av”