Monthly Archives: augusti 2016

Nu har jag nog slängt ditt sista blod

Tömmer papperskorgen i sovrummet. Det är typiskt en sådan där papperskorg som det inte slängs så hemskt mycket i men som är smidig att ha där – och som man, eftersom man inte har någon vana på att tömma den ofta, gärna proppar mer än nödvändigt full innan man tömmer. Och nu var den långt mer än full och jag hade mer som skulle stoppas i den. Så jag tog ner den och hällde över innehållet i en påse för vidare utbärning till soptunnan.

Snytepapper med blod från när dina slemhinnor varit kassa efter cellgiftsbehandlingar.

Någon gammal mikrolaxtub.

Och allra längst ner en gammal kondomförpackning.

Det var helt uppenbart väldigt länge sedan papperskorgen tömdes senast.

(Nu blev det nog för privat igen för en del läsare. Men alltså, det är så här det är. Om jag tar bort alla den sortens detaljer så blir det liksom inte en beskrivning av det som rör sig i mitt huvud och min tillvaro.)

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Allt blir bättre i framtiden

Det slog mig häromdagen, det där med flosklernas dubbelhet. Eller dubbelhet, förresten. Floskler är floskler, det är inget påtagligt dubbelt i det. Men om floskler funkar (för mig) beror uppenbarligen väldigt mycket på hur de sägs.

För alltså, du var ju en mästare på att slänga dig med floskler. Standardiserade meningar, som gick att slänga fram i vått och torrt. Och de slängdes liksom alltid fram med en blandning av allvar och trams. Du menade det du sa, och flinade samtidigt själv inombords och inför hela världen över idiotin och floskligheten i det du sa. Aldrig helt oseriös, aldrig helt seriös, eller hur det nu var.

Som rubriken här. ”Allt blir bättre i framtiden.” Det var ett sånt där uttryck du slängde dig med. Som en avslutning på samtal med ungefär vem som helst om något som man planerat och skulle genomföra. Träffas för att planera en föreläsning, folk som skulle komma hit och gjuta ett golv, eller något annat. Och det betydde förstås inte alls att du trodde att allt skulle bli bättre i framtiden, och det var det väl ingen som hörde dig som trodde att du menade heller. Det betydde mer åt ”Ja, men nu har vi en plan för att vi ska kunna göra saker bättre på området ifråga, så nu kan vi släppa det här”.

Floskler kan liksom vara helt okej. Om man är medveten om att de är floskler och använder dem därefter. Problemet är när man verkligen säger dem som att man tror att man framför kloka sanningar.

Det är ju i så fall mer som att skära bort en fjärdedel av bilen

Det är något märkligt med hur en del människor uttrycker sig kring det här att min man och barnens pappa har dött. Det är svårt att sätta fingret på. Men på något vis så känns det som att från det ögonblick han dog, eller i alla fall strax därefter, så har han liksom blivit en sak eller ett husdjur. Eller, det är förstås inte en särskilt bra beskrivning av det, men ändå det bästa jag kan komma på.

Som att det liksom är vi tre – jag och barnen – som är på riktigt. Och att han, älsklingen, pappan, livskamraten, var något fint vi hade, en ägodel, ett husdjur, en bra bil, som vi nu har förlorat och ska vänja oss vid att leva utan. Något bra vi hade men inte längre har. Men att liksom helheten finns kvar, att det är sidovagnen eller släpet som är borta. Något som var trevligt men inte nödvändigt.

Verkligheten är ju att en påtaglig del av familjen, en av fyra i familjen, en av två i min tvåsamhet, är bortryckt. Något stort och viktigt är bortskuret.

Ja, jag vet att folk menar väl. Ja, jag vet att det är svårt att uttrycka sig rätt. Men just nu funderar jag egentligen mer på vad det liksom på något vis visar om hur folk ser på döden.

Det känns liksom som att det blir ett sätt att mer smärtfritt glida förbi den existensiella biten i det här. Och som att det påskyndar processen med att få den döde att bli en skuggfigur, en någon som går mot att inte riktigt ha existerat utan mer vara en sagofigur.

Och under tiden som jag låter oordningen rinna av så växer den

Egentligen längtar jag efter att få ordning på en massa saker. Det är oordning i sovrummet. Det behöver sorteras papper-efter-döden i kontoret, och både sådana och andra papper behöver sättas i pärmar. Det behöver sorteras ut gamla DVD-filmer som alla vuxit ifrån. Det behöver plockas i ordning verktyg i uthuset. Ja, och tusen andra sådana där saker som jag inte minns just för stunden.

Det skulle vara skönt att få ordning på tusen olika småsaker. Komma till ro.

Men dels är det ganska tungt och tråkigt med sånt. Och allt sånt där innebär ju rivande i känslomässiga grejer och jobbiga beslut. Och dels finns det hela tiden mer akuta saker att lösa och att orka lägga tid och energi på.

Så jag fortsätter att låta det rinna av, titta åt ett annat håll, tänka att det får bli sen.

Och under tiden växer oordningen.

Läsk, pizza och datorer

Hej älskade!

Jag är trött.

Rent konkret är jag kanske eventuellt trött för att tolvåringen och två av hans kompisar har haft LAN igårkväll-inatt-idag. Jag gick ju visserligen och la mig vid elva, och har väl sovit hyfsat. Fast vaknat några gånger och gått ner och kollat dem. De var uppe SENT. Och sedan var de ändå uppe före mig – när jag gick ner på toa och kollade läget eftersom det åskade, någon gång efter halv åtta i morse, så hade de uppenbarligen varit igång ett tag.

Och oj vilka mängder läsk de druckit.

Jaja. Det är ju ändå ganska harmlöst att som ett drygt halvårs försenat födelsedagskalassubstitut eller nåt sånt sitta med kompisar och spela datorspel och dricka oändligt med läsk och äta oändligt med chips och äta pizza i olika stadier av avsvalning och sova alldeles för lite.

Och som sagt, det är jag som är påtagligt trött. Just nu, i alla fall. Vi får väl se hur det ändras senare under dagen.

Svart

En gång i tiden kämpade jag med att köpa kläder i blandade färger till barnen. Att inte utesluta någtra färger för att de råkar vara pojkar. Att ge dem tillgång till hela färgskalan och hela skalan av symboler och klädtyper och annat. Det var färgglatt på torkvindan när jag hade kört 40-tvättar med vanliga kläder.

Men nu är barnen större. Även om det fortfarande är jag som köper kläder åt dem, så köper jag kläderna utifrån deras önskemål – förstås. Ja, det gjorde jag ju när de var mindre också, men… de har väl liksom mer hunnit hitta sin stil. Och blivit äldre.

Och ärligt talat är det nog den äldre som har färggladast smak – där förekommer fortfarande både blått, grönt, orange och rött.

Åttaåringen vill ha svart om han får bestämma. Och mer svart. Kanske något blått, men helst svart. Svart är favoritfärgen.

Å andra sidan var väl svart älsklingens vanligaste färg också. Och nej, jag tror inte det har något med saken att göra.

Och jodå, jag tror ändå det fyllt en funktion att ge dem tillgång till alla färger när de var små. Absolut och självklart.

Små och stora steg

Alla tio fönster är skrapade, slipade, oljade.

Alla tio fönster är målade med vitt på en sida.

Ett av fönstren är målat med vitt en andra gång.

Och alla tre sidor av grunden till verandan har fått en gjuten yta, att sedan mura lecablocksvägg uppe på. Men nu ska det först få bränna.

Yrande men bleknande skuldvirrvarr

Nej, de är inte lika aktiva längre, de där tankarna om att det skulle kunna vara mitt fel. Inte lika aktiva, och inte lika många saker som far runt i den där tankebubblan längre.

Men några av dem yr fortfarande runt ibland.

Tänk om han fick cancer av att jag bestämde mig för att tycka att det var okej att köpa även köttfärs som var sista försäljningsdag. Jag brukar ju köpa kött som är nedsatt för att det är kort datum, för det är win-win: minskat matsvinn och bättre pris. Och länge lät jag bli köttfärs, men sedan började jag köpa det också. Den har aldrig varit dålig. Men om nu processat kött och sånt ökar risk för cancer, så är ju köttfärs i slutet av hållbarhet en sådan sak som skulle kunna påverka?

Tänk om det är huset här. Eternittaken, som jag fortfarande hittar små avbrutna bitar av som kryper upp i marken, förmodligen från när taken las en gång för länge sedan. Tänk om han fått i sig av det, från marken och jorden, och det på något vis gett cancern. Eller om det är för mycket radon i marken och det på något vis bidragit. Visst, vi har mätt och radonet ligger under gränsvärdena, men ändå… Tänkt om det är något här i huset eller trädgården som är dåligt och ger cancer. Tänkt om vi borde flytta härifrån. Tänk om han hade levt ifall vi aldrig hade flyttat hit.

Sådana saker.

Jag försöker knuffa bort dem också. Hoppas att det bara är uppåt väggarna.

Det där ska jag fråga älsklingen om

Det händer så ofta. Det är oundvikligt. Små saker. Stora saker. Praktiska saker som ska lösa. Saker som ska hittas. Allmänna funderingar. Och så vandrar huvudet den självklara vägen – till den som vet det jag behöver ta reda på.

Det där ska jag fråga älsklingen om…

Jag låter tanken glida dit. Ingen vits med att hindra. Men jag låter den glida vidare. Som att jag satt ett plåster med extra hal yta över det där. Stannar inte. Tar inte itu med. Låter bara glida vidare.

För det allra mesta är sådant som jag kan strunta i att lösa, kolla upp, ta reda på – i alla fall för stunden. Tids nog kanske jag måste, men då kanske tillvaron är mindre ömtålig, såren inte lika djupa.

Så jag låter tanken glida förbi. Släpper. Låter vara.

Många gånger.