Jag vet att jag har som princip att inte skriva om barnen i någon direkt utsträckning. För deras integritets skull. Och dessutom vet jag att en del av lärarna på skolan började läsa bloggen i samband med att du dog (det var ju inte direkt meningen, men blev en effekt av att jag delade länkar till bloggen mer tydligt till hela din vänkrets också, liksom – och du låg för döden, och folk fattade slutligen det), och jag vet ju inte om de läser fortfarande, men det gör det onekligen ännu viktigare att inte lämna ut barnen här.
Men jag känner mig stundtals desperat. För vem sjutton ska jag bolla oro och funderingar med, när jag ser att vårt barn mår dåligt och att en del av det som görs på skolan kanske snarast förvärrar det, för att förståelsen är för liten? Jag behöver dig, så jävla desperat, för att kunna reda ut det här. Men du finns inte längre. Och det finns ingen annan. Det är liksom ingen annan som är ordentligt insatt och fattar. Och ingen det är självklart att försöka förklara för heller. Och ingen som kan stötta mig i vad och hur, utom möjligen i form av glada hejarop över att jag försöker.
Så det är jag själv som både måste kunna bedöma och hantera situationen. Och ha orken till det. Fastän tid och ork liksom egentligen bara räcker till att hålla tillvaron rullande med jobb och mat och hus och sånt. Det berömda livspusslet har liksom inte utrymme för extravaganser som ett barn som inte mår bra.
Så var ska jag klämma in det? Och hur ska jag veta vad som behövs när jag inte har något bollplank som ens vet vad jag pratar om? Och var ska jag göra av mina suckar och tårar och min oro? Hur ska jag reda ut att se till att det här går åt ett bra håll istället för ett jävligt dåligt?
6 responses to “Mvh orolig och ensam mamma”