Dansen och fyllan

– Ska jag köpa ut till er?

– Nej tack, vi dansar hellre.

Nåt sånt stod det på en av de affischer jag fick från UNF på den tiden jag var med där, i tonåren. Jag är väldigt osäker på vad den fule typen som stod för första repliken egentligen sa; svaret däremot är jag ganska säker på (bortsett från om det var ”vi” eller ”jag”.

Jag kom till UNF via deras showdanskurs när jag var tretton år. För trettonåringen Sanne var det självklart att inte dricka alkohol, och så har det också förblivit. Och det är väl visserligen fullt möjligt att den kloka förståndiga duktiga rättskaffens Sanne hade fortsatt som nykterist i alla fall. Men dansen, danslektionerna, kanske hindrade mig från att vara tråktrattsnykteristen Sanne.

Inte så att jag specifikt använt det jag lärt mig på showdansen på dansgolvet. Eller för den delen baletten, jazzdansen eller nåt av allt det andra. Självklart inte. Men det där att jag som trettonåring fångades upp till dansen har liksom ändå haft sitt värde. För danslektionerna har säkerligen ökat min dansmässiga trygghet. I en ålder när man går från att vara omedveten och bara göra, till att istället vara alltför medveten om sig själv och sina eventuella brister, så gör det skillnad att ha tryggheten i sina rörelser. Veta var man har kroppen, veta hur den fungerar, och veta att kroppen lyder en så pass att man liksom inte behöver fundera på om man vågar.

Och jag älskade att festa under min ungdom. Jag var nykter varenda jävla gång. Men jag var med. Och det är ytterst få gånger som folk velat få mig att överge min nykterhet. För jag har varit så tydlig med den från början.

Mina fester har varit på dansgolvet. Alltid en av de första att börja dansa. Under många år en av de sista att gå hem framåt morgonen (och på den tiden utslagen och rejält deppig dagen efter). Jag har gett mitt allt, min själ, på dansgolvet. Nästan aldrig hållit igen. Ägt stället, liksom.

Dansen är min drog, min berusning.

Samtidigt ska det erkännas att jag lite grann utnyttjat andras fylla. För att jag ska kunna dansa loss på det sättet bygger på en accepterande atmosfär, där det är okej att släppa loss den där berusningen som dansen ger mig. Och för många människor är det helt uppenbart så att de behöver fyllan för att (tillåta sig att) hamna i den stämningen. Det vill säga det är tack vare att folk varit fulla som de kommit i sådan stämning att den miljö skapas som gör att jag kan släppa loss mig själv till att vara den jag är när det kommer till dans.

Ja, det finns också människor, fler än jag själv, som kan klara det utan alkohol. Det finns fler än jag som klarar det bara med musik, golvytor och rätt stämning i övrigt. Men tyvärr är de inte så många som man skulle önska.

Och det är väl därför dylikt dansande, om det sker dagtid, får ske bakom stängda dörrar och i ensamhet. För jag vet ju det: i den stora världen är sådant egentligen inte accepterat. Utom när folk är fulla, liksom.

One response to “Dansen och fyllan

  1. Helena, kusinen

    Jag behöver inte en droppe för att bete mig fullkomligt som den jag är. För mig har alkohol aldrig livat upp saker och ting, förenklat saker som annars skulle vara ”pinsamma”. Jag är väldigt öppen med vem jag är. En kan ju få smak för alkoholen ändå, för att bedöva nuet eller vad vet jag, det finns säkert olika sorters missbruk. Jag förstod dig inte som liten, ditt val att aldrig ens testa alkohol. På släktmiddagar har du haft alkoholfritt vin om jag minns rätt. Parentes, alkoholfritt vin är inte dumt, smakmässigt menar jag. Du säger det där om att vara 13 och inte syssla med sådant där. Det var totala motsatsen här. Min första fylla hade jag när jag var 13. Visst, vi var flera som var delaktiga så det kändes mindre konstigt förmodar jag.
    Om jag fick resa i tiden och hälsa på mitt yngre jag så hade jag nog bett mig lyssna på vissa saker du säger =)
    Du är inte obekväm i att vara okonventionell, du har nog aldrig varit det. Det är en väldigt bra egenskap anser jag. Jag är inte obekväm i det heller men det tog mig många fler år att nå den punkten där skam inte existerade längre.
    Så vad jag försöker säga är, du är en förebild för unga. Önskar jag hade lyssnat mer på vad du hade att säga.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *