Monthly Archives: januari 2017

Kan vi få folk att ta sin avslappnade all inclusive-vecka på västkusten?

https://twitter.com/familjen_f/status/818037272591339520

https://twitter.com/familjen_f/status/818038902174916609

De där tweetsen läste jag häromdagen. Mitt huvud for iväg på ett sidospår, som jag dock inte hade tid/ork/whatever att skriva om just då. Men tankarna gick ungefär så här:

En vecka på ett pensionat eller bed and breakfast eller något sådant. På västkusten, eller ostkusten, eller skånska kusten, eller Öland eller Gotland. Eller vid Vänerns eller Vätterns strand. Eller i något vackert naturområde. Visst låter det som en väldigt lockande semester? Nästan som något hämtat ur en roman. Något sådant där man drömmer om. Lugn och ro. Vackra vyer. Någon annan som lagar maten, städar, diskar… Möjligheten att njuta och koppla av.

Personligen skulle jag förmodligen riskera att bli rastlös efter två dagar: även om det låter lockande i teorin så är praktiken något annat – och jag åker heller aldrig på semester som går ut på att mest ta det lugnt. Jag borde säkert ta det mer lugnt. Men det är en annan historia.

Poängen här är att jag tror att många egentligen skulle vilja åka på den där ”pensionatssemestern” om de hade råd. Men det har de inte. För en vecka med helpension för en svensk familj på ett svenskt pensionat är sannolikt inte överkomligt för så många. Precis som det inte var på den tiden vi läser om i romanerna när den sortens semestrar ”görs”: det handlar om en priviligierad grupp som har råd med det, och de flesta har inte råd med semester alls.

Men i dagens läge kan många ha råd med den sortens semester: en vecka på pensionat med uppassning. Fast det kallas ”all inclusive”, och pensionatet eller hotellet ligger inte i Sverige utan i något annat land.

Ja, det är varmare i de där andra länderna än i Sverige. Men jag tror att det inte är den enda förklaringen till att folk reser utomlands istället för till svenska motsvarigheter?

Att det är dyrare i Sverige beror förstås på bättre löner, bättre villkor, större myndighetskrav och så vidare. Alltsammans bra saker. Alltsammans sådant vi tycker vi vill ha. Men ändå… när det kommer till kritan har vi lärt oss att det är viktigt att få så mycket som möjligt per betald krona. Att annars är vi dumma i huvudet. Därför köper många till exempel utländskt kött i affären istället för svenskt. Och på samma sätt köper många utländsk semester.

Och ja, så var det det där med klimatet. Vi behöver minska flygandet. Och då kanske det kunde vara bra om vi kunde minska på det flygandet som handlar om att folk vill resa till ställen där det är tillräckligt billigt för att få uppassning under en veckas tid…?

Men så… hur fixar vi det?

Jag vet inte. Jag har ingen lösning. Jag vill absolut inte försämra löner och villkor och allmänna krav på verksamheter i Sverige. På det hela taget är det vi uppnått i Sverige bra.

Men jag tänker att man på något vis borde omfördela pengar med avdrag och bidrag och skatter och sådant där allmänt pengahanterande, så att det blir fördelaktigare för människor att ta den där semesterveckan på ett pensionat i Sverige. Det borde rimligen bli billigare och enklare än att låta folk okynnesflyga och sedan hantera problemen i efterhand. Eller? Och jag tänker att likaväl som man kan ha RUT för att folk ska slippa städa hemma själva, så borde man kunna ha RUT förlagt till semesterveckan, på nåt vis.

Har du några tankar och idéer kring det här?

Ibland behöver vi bli bättre på att lyfta fram andra fördelar

På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.

Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.

Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.

Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.

Snöstorm och brasa

Snöstorm. Eller, vädervarning klass 1 för snöfall och vädervarning klass 1 för vind. Det väntades ca 10 mm nederbörd – mest snö, sedan övergående i snöblandat och slutligen regn. Och det väntades vindbyar upp till stormstyrka.

Ja, det blev snöstorm. Vinden på en av de närmsta stationerna var uppe på 25 m/s och vände (vindbyarna; medelvind över 18). Och en hel del horisontell snö.

Jag distansarbetade och hämtade hem barnen direkt när skolan slutade. Då hade strömmen redan gått, och vi hade väl strömavbrott i ungefär 2,5 timmar.

Nu är strömmen tillbaka sedan länge. Men vi sitter ihopklämda i matrummet runt kaminen ändå. Resten av huset har inte hunnit bli varmt igen. Och brasan är mysig. Så nu lagar vi mat på kaminen. Vegetarisk chili, typ.

Och jag gissar på att vi inte kommer att ha några problem att ta oss hemifrån imorgon eller så. Det var ändå en snäll snöstorm.

Vintermörkret

Den här tiden på året… mörkret är som mörkast och håller mig i sitt våld känslomässigt. Inspirationen är bortflugen, oavsett område, och livet känns till största del meningslöst, eller som att det möjligen går ut på att försöka hålla jämna steg med disk och tvätt. Och ensamheten är som värst – ja, den är förstås värre än nånsin i år, typ.

Ensamheten, ja. Det är ju inte så att jag längtar efter att ha en massa människor här. Absolut inte. På sätt och vis är det väl så att jag specifikt saknar honom. Fast ändå inte. Inte bara. Utan det är det där med någon annan som gör saker som ska göras, någon annan som har en åsikt om vad man ska se på TV, någon annan som sitter med en kopp te i soffan. Någon som kan krama om mig en liten stund.

Någon annan än de där båda som sitter vid varsin dator i kontoret och förväntar sig mat med jämna mellanrum men inte har lust att hjälpa till med något tråkigt eller gå och lägga sig på kvällarna.

Ensamhet. Och all inspiration har rymt. Jag vill inget. Eller jo, jag vill skriva. Men huvudet är tomt. Helt jävla tomt.

Jävla papper och pärmar

Ungefär en gång om året brukar jag ta mig an högen med papper som ska sättas in i pärmar. (Ja, okej, officiellt har vi väl tagit oss an det gemensamt. Fast det har varit jag som sett till att det blivit gjort och jag som huvudsakligen genomfört det.) Det brukar bli under julledigheten. Sätta in papper i pärmar är tråkigt. Dels för att det är tråkigt. Dels för att det varje gång väcker tankar på allt som borde omorganiseras och kanske rensas ut.

Jag har väl inte känt mig mer motiverad än jag brukar, om man säger så. Och utöver den gemensamma högen, och min egen hög, så finns dels ”dödenhögen”, dels älsklingens kvarlämnade hög av hans egna papper. Och jag borde säkert även se över hans kvarlämnade pärmar.

Idag försökte jag börja. Helst skulle jag nog gett mig på dödenhögen, inte för att den känns lockande i sig, men för att det är den jag nog ser störst behov av att ha ordning på, och dessutom är det ett nytt område att strukturera, vilket innebär att jag i alla fall inte behöver plågas av känslan att jag borde omorganisera. Men ska jag ta den högen behöver jag först skaffa en ny pärm.

Så jag gav mig på gemensamma-högen.

Och fan vad det är plågsamt. Den här gången är det inte bara urbota trist. Utan varje papper som ska sorteras är en påminnelse om att jag är ensam, att jag måste sortera allt själv, att jag måste ta alla beslut själv, och så vidare.

Det är väl bara att se till att få det gjort?!

Nej. Det är det inte. Det är inte bara.

Samvetet tycker jag ska fortsätta. Själen och kroppen blir illamående.

 

Dessutom har jag faktiskt frostat av lilla frysen i köket.

 

Det är trögt och svårt att plocka upp annat skrivande än bloggandet. Mer tidskrävande och mer energikrävande. Lämnar mindre tid och ork över till bloggandet.

Och ja. Jag tror det får vara värt det. Åtminstone i nuläget.

Fortfarande

Och de far fortfarande genom mitt huvud med jämna mellanrum:

  • Känslan av att inte tagit tillvara tiden rätt, bäst, effektivast, till rätt saker
  • Känslan av att jag stulit dig från alla de andra
  • Känslan av att jag stulit din tid
  • Känslan av att det måste varit jag som dödat dig och att de andra går och tycker det är mitt fel
  • … och så vidare

Jag vet att det är orimligt, ogrundat och irrationellt. Jag vet det. Men det hindrar det inte.

Nu är hela livet ett oavslutat samtal

Vi besöker svärföräldrarna i Linköping över nyår. Vartenda steg är en påminnelse om att du inte finns längre. Om vad som saknas och vad som är fel.

Dina föräldrars hus. Promenader i skogen. Domkyrkan. Forumteatern. Torget. Du finns överallt. Du finns ingenstans.

Vartenda steg är ett steg i dina fotspår och du finns inte där att prata med om sakerna. Du finns inte som ett mellanled som kan förklara och berätta och dra anekdoter. Din röst fattas. Ditt skratt fattas.

Vartenda andetag, varje dag, är som ett oavslutat samtal. Något vi pratat om men som vi liksom aldrig pratat färdigt om. För att det ju liksom alltid skulle finnas mer tid. För att barnen och annat kom emellan. Och för att vi väl liksom räknade med att resten av livet skulle fortsätta vara ett pågående samtal, och då är ju poängen lite grann att man aldrig måste bli klar, att man kan fortsätta sedan. För vi har ju alltid varandra. Vi ska alltid vara tillsammans.

Så många samtal jag skulle vilja fortsätta med dig. Så många samtal vi aldrig ens hunnit börja, där du verkligen vore den perfekta – eller enda – samtalspartnern för helt nya samtalsämnen.

Nu är hela livet ett oavslutat samtal. Och det gör ont.