A year ago – nu är det sportlov igen

A year ago, do you remember?

Robert of Huntingdon berättar för Edward of Wickham: där satt Little John, och där satt Will, och där Nasir – för att övertyga honom om att han var the hooded man som räddade the merry men efter att Robin of Sherwood dödats av sheriffens män.

A year ago, do you remember?

Idag börjar sportlovet. Och jag tänker på sportlovet för ett år sedan.

Då hade vi precis tagit oss igenom förkylningar och förstoppningar och annat. Och trots att det liksom in i det sista verkade smått osäkert om vi skulle komma iväg, så kom vi iväg till England och Wales. Trots den där mensen. Den där mensen som fick mig att tro att jag skulle förblöda på ett hotellrum i Wales, som fick mig att inse att jag aldrig kommer att våga åka iväg på “riktig” semester när älsklingen inte längre finns och ingen annan längre kan ringa ambulansen och ta hand om barnen när det krisar, den där mensen som gjorde att jag åkte ambulans för första gången i mitt liv och sedan tillbringade en natt på universitetssjukhuset i Cardiff och blev kallad “my lovely” fler gånger än vad som skulle varit möjligt att räkna. Och mot alla odds så kom vi ÄNDÅ iväg på The Doctor Who Experience dagen efter, och jag hann upptäcka att Cardiff var en trevlig stad vi skulle vilja återvända till. Och sedan åkte vi till Cotswolds och jag fick alla nerblodade kläder upptvättade hos vänner. Och älsklingen var fortfarande i skick att vara den som körde bil, hela veckan igenom, fastän magen var tjorvlig och han bara åt typ halva portioner stor del av tiden. Och vi åt lokal pubmat i Amesbury och såg sydkustens klippor och bodde på ett fantastiskt vandrarhem och spelade folkmusik i Lewes och träffade älsklingens vänner och traskade runt i Rochester Castle och körde sedan hela vägen in till centrala London med hyrbilen med älsklingen som bilförare och mig som vägbeskrivningsläsare. Och sedan flera dagar i London, med långa museidagar och sightseeing i taklös buss på kvällen.

Och ja, älsklingen var ju inte i fullt skick. Lite för trött, lite för ont i magen. Men i huvudsak ändå alldeles sig själv, bara lite kraftlösare. En bra bit på väg nerför det lutande planet, men lutningen var inte så kraftfull än.

För det gick ju fortare sedan. Allt fortare.

Så obegripligt i efterhand att han körde bil utan problem då. Så ogreppbart att han var död bara drygt två månader senare. Och ändå inte.

A year ago. Do you remember?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *