Det är sommar. Grillsäsong. Och ibland undrar jag om världen blivit fullkomligt grilltokig. Allt ska grillas. Hela tiden, ständigt och jämt, ska det grillas. Och många grillar både vår och höst och till och med på vintern.
Jag tycker det är gott med grillat. Då och då. Men inte hela tiden.
Numera är det, av naturliga skäl, jag som är huvudansvarig härhemma när det ska grillas. Jag, som faktiskt aldrig skött en grill innan älsklingen blev sjuk.
Jodå, jag reder ut att grilla. Men jag har svårt att förstå att folk tycker det är så förbannat charmigt och vill göra det hela tiden. Jämfört med vanlig matlagning är det så väldigt osmidigt. Först ska man lyckas dosera lagom mängd kol eller briketter. Sedan ska man få fyr på den och få den lagom varm. (Vi använder eltändare, så det är aldrig några problem att tända, men ändå.) Och så ska man lyckas hålla det man grillar lagom varmt lagom länge. När man sedan är klar är det förstås alltid en massa värme kvar som inte kommer till någon nytta utan bara står där, liksom.
Slöseri med tid. Slöseri med en massa energi. Så väldigt inexakt och opraktiskt.
Dessutom så tråkigt att stå och passa. Och hur man än gör så blir det alltsomoftast bränt nånstans. Bränt på nåt ställe och rått på något annat. Och med det brända har man ju cancerångesten att hantera.
2 kommentarer
Instämmer till fullo. Märkligt när tillagningssättet är viktigare än resultatet!
Jag vet inte om grillning är den moderna människans sätt att på ett någotsånär kultiverat och högteknologiskt (hur komplex är inte en grill idag?) sätt ändå ta sig tillbaka till stenåldern ett slag. Om man inte vill ta steget att sova under bar himmel, äta bär, och grilla viltfångsten kan man i alla fall grilla på en gasolgrill, typ. Men jag tycker inte man skall känna att man måste. Det finns så många andra som grillar ändå.