Och jag får säkert äta upp det här också, för så här får man absolut inte skriva

Livet är för det mesta på det hela taget skit. En konstant påfrestning som är större än vad jag mäktar med, på områden där ingen annan kan ta över. Ett konstant sluttande plan med ingen eller ytterst liten påfyllnad av det jag skulle behöva och ingen möjlighet att ta mig upp till normalnivå.

Jag tycker ändå jag lyckas hantera det över förväntan. Till stor del genom att låta saker rinna av. Inte engagera mig ens i de saker jag verkligen borde. Försöka ignorera folks förväntningar eller halvutsagda krav. Samt förstås stänga av. Titta åt andra hållet.

Men ibland måste jag ändå uttrycka saker jag tycker och tänker och känner. Och jag vet inte om folk vant sig av vid det? För de gånger jag inte slinker undan, struntar i att säga för att det tar för mycket energi, de gånger jag faktiskt uttrycker saker jag tänker, ställer frågorna, utan att linda in i gullegull på längden och på tvären utan tänker att nä, men just nu orkar jag bättre med att säga än att låta bli, då läser folk uppenbarligen in allt mellan himmel och jord i det jag säger eller skriver. Då är det liksom tillbaka i ungdomens krav om att jag minsann ska uttrycka mig på ett visst sätt, och ha vägt in alla eventualiteter kring vad folk kan tolka in innan jag öppnar käften eller skriver något. För annars tycker folk inte om mig. Och då är skulden helt och hållet min – för att jag uttryckte mig på ett visst sätt – trots att det var en respons på det de sagt eller skrivit. Och trots att det är de som läser in allt möjligt.

(Min svensklärare på gymnasiet brukade påpeka att det faktiskt inte står något mellan raderna. Men det är väldigt många människor som inte hade henne som lärare och som alltså inte lärt sig det.)

Nä, jag borde säkert inte skriva det här heller. Det kommer att komma skit tillbaka, från så många olika håll. Garanterat. För nu är jag ju inte söt och snäll.

Jag kommer att tänka på alla gånger mamma (för många år sedan) påpekat att släktingar minsann är sååå stolta över mig. Ja, men de kan samtidigt inte respektera att jag har en åsikt som inte stämmer med deras och att jag har mage att uttrycka den? (För det är just i sådana situationer hon påpekar det.) Tack, då kan jag vara utan stoltheten, för då är det inte mig de är stolta över utan bara mina prestationer på områden som passar dem.

Folk påpekar gärna att ja, självklart har jag det jobbigt, tufft, i min situation nu. Ändå lämnas det inte ens utrymme för mig att vara människa, uttrycka vanliga enkla saker – utan tvärtom är kraven större än nånsin på mig att vara smidig, diplomatisk, och så vidare.

På facebook dyker det för övrigt väldigt ofta upp de där raderna som man uppmanas kopiera, om att det alltid finns någon som lyssnar när någon är deprimerad, som del av någon sorts suicide prevention. Och jag fattar ärligt inte vad det är folk menar. Jag undrar hur många av dem som verkligen skulle vara intresserade av att lyssna. När det inte ens är okej att man inte lindar in vartenda ord i gullegull när man har vanliga trötta dagar utan att folk ska gå bananas, hur sjutton ska de då reagera om man mår riktigt jävla skit?

Oavsett om jag bara har genomsnittliga dagar i min nuvarande sunksituation, eller om jag har riktigt för jävliga dagar, så finns det ändå ingen som förutsättningslöst kan tänka sig att sitta och lyssna, eller för den delen ännu viktigare förutsättningslöst kan tänka sig att bara sitta och hålla om och tycka om. Villkorslös kärlek dog med älsklingen.

Ska någon ta hand om mig så måste jag uppenbarligen konstant förtjäna det genom att vara trevlig nog.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *