[Dubbelpublicerat inlägg.]
Jag befinner mig mellan döden och katastrofen.
Eller hur ska man säga det? Det jag skrev ovan låter ju egentligen väldigt dramatiskt. Fullt så dramatiskt är det inte. Eller så är det just så dramatiskt. Bara det att dramatiken är så långsam att den inte riktigt räknas.
Drygt fyra år tillbaka har jag döden. Döden har alltid funnits där, i form av dödsångest. Jag har alltid haft svårt att kasta av mig tankar på och oro för döden, aldrig varit den om kunnat tänka “det händer inte mig”. Men för drygt fyra år sedan blev det på riktigt, på ett helt annat sätt. För då dog min man, min livskamrat, mitt älskade stöd i livet. Det gjorde det extra tydligt: man vet aldrig hur lång tid man har på sig.
Och tittar vi framåt så lurar klimatkatastrofen. Det är ytterst kort tid kvar som det över huvud taget är möjligt att begränsa klimatpåverkan så pass att vi hindrar värsta sortens katastrofer. Jag har arbetat hela mitt yrkesverksamma liv med miljö och klimat, jag och många fler. Och oavsett allt vi gjort och gör, så fortsätter människan som helhet att vara dum i huvudet och göra saker som kommer att leda till att det går åt helvete. Vi vet inte när helvetet brakar loss. Och det kommer förstås att ske successivt. Men det finns goda (nåja) skäl att tro att den tillvaro vi tycker är självklar ganska snart kommer att vara ett minne blott, även om vi inte vet mer exakt när.
Där nånstans är jag inklämd. Mellan döden och katastrofen.
I denna tillvaro kämpar jag på, under omständigheter som är långtifrån optimala. Utbrändhet. Ensamstående förälder. Barn med npf-problematik. Jag har inte kraft eller kapacitet att göra saker fullt ut eller så bra som jag skulle vilja. Jag behöver göra saker långsamt, låta det ta tid, och inte överbelasta hjärnan. Och jag räcker aldrig till för allt jag skulle vilja och allt jag borde.
Detta samtidigt som alltså katastrofen fladdrar därborta, en bit framför oss.
Nejdå, det är inte alls så att jag har panik över den kommande katastrofen. Jag tar den ganska mycket med ro. Jag har konstaterat att jag faktiskt inte kan påverka den i någon relevant utsträckning. Jag fortsätter att göra mitt jobb, min lilla pusselbit. Men jag konstaterar att mot naturkraften mänskligheten kan jag inte vinna.
I alla fall, mitt i allt detta har jag åstadkommit tre bokmanus. Eller, inte mitt i detta. Det första av dem började jag skriva 1989. Och jag var nästan klar med det tredje manuset innan jag brakade samman av utbrändheten. Men i alla fall, mitt i min nuvarande tillvaro har jag lyckats skicka iväg mina manus till förlag. Och faktiskt fått accept för att få publicera dem på ett hybridförlag.
Hybridförlag är inte ett traditionellt förlag, utan ett mellanting mellan traditionellt förlag och egenutgivning. Jag som författare kan bestämma mer, men jag får också stå för en del av kostnaderna. Sammantaget är det nog en bra sak för mig, som samtidigt blir irriterad på en hel del av de kommentarer jag fått från den lektör jag också betalat för att läsa igenom och kommentera mina texter. Jag är liksom inte så intresserad av att rätta in mig i ledet – jag vill att mina böcker ska vara på mitt sätt och vill inte alls att mina egenheter ska slipas bort.
Skulle jag ge ut på traditionellt förlag skulle förmodligen en redaktör lägga sig i en hel massa och vilja att jag skulle ändra saker. På gott och ont. Det skulle förstås vara en väldig massa gott i att ha möjlighet att bolla texten och saker jag funderar på med någon kunnig. Men det skulle också vara krävande. Det är krävande att fundera över en massa alternativa varianter och detaljer, väga för och emot. Enormt krävande för en utbränd hjärna. Enormt tidskrävande också. Och jag är egentligen alltid i tidsbrist.
Hos hybridförlaget som sagt ja till utgivning finns inget krav på att jag ska arbeta med en redaktör. Däremot erbjuds möjligheten. Men då får jag betala för det. 20 öre per ord kostar det. Mina manus ligger på drygt 100 000 ord per manus. Gånger tre. Det blir ganska mycket pengar. Massor mer pengar för att harva i långbänk ytterligare några varv med saker jag egentligen inte vill ändra – i alla fall inte det mesta av det. Massor med pengar och tid till saker jag inte har tid eller ork med.
Och tiden begränsas framåt av den där katastrofen som nalkas. Ja, den är en bit bort. Men tillvaron kommer att ändras. Det vore schysst att få ge ut böckerna innan folk slutar kunna köpa böcker. OM vi nu ska se det krasst. Och det vore skönt om jag kunde lägga min energi på att må bra istället för att känna att jag borde bearbeta igenom mina texter ett varv till och ett varv till.
Men man ska göra sitt bästa. Visst, good enough i alla ära, i vardagen, i jobbet – men när man ger ut böckerna man kämpat med nästan hela livet? Det känns som att jag ska skämmas om jag inte ger allt. Jag borde satsa de där pengarna. Jag borde satsa den där tiden. För tänk om jag ångrar mig sedan, om jag få kritik för saker som kunde blivit bättre om jag gjort lite till?
Däremot vill jag inte. Jag är mätt på det här nu. Det ger mig inte mer att harva igenom igen och igen. Och jag kommer inte ha ork till genomgripande förändringar. Det enda det skulle leda till är att jag skjuter det på framtiden och att det kanske rinner ut i sanden.
Därborta, längre fram i tiden, väntar klimatkatastrofen.
Men ja, jag vet att jag borde. Jag vet att en hel värld av författare och lektörer och redaktörer och andra därute står och skriker att herregud, klart du måste ha en redaktör och bearbeta mer och halva jobbet återstår och så vidare. Du är inte klok om du hoppar över det, Sanne!!
Och visst finns det saker jag skulle vilja ha någon mer hjälp med. Jag skulle vilja ha någon som kollade av att tidsaspekter och annat sånt stämmer. Att jag inte rört till något. Och det finns andra detaljer jag skulle vilja bolla. Helst bolla med ett proffs, inte med mina stackars vänner som offrar sin fritid på att svara på mina obegripliga frågor.
Så vad försöker jag säga?
Jag tror att det jag försöker säga är ungefär detta:
Jag är här nu. Klar. Jag har skrivit mina böcker. Jag har bearbetat så långt jag kommer (i alla fall nästan; lite till är det kvar). Jag vet att jag bryter mot förväntningarna på vad *jag* borde göra och vad en författare borde göra. Men givet omständigheterna – livet, döden, katastrofen, och mina och familjens förutsättningar här mitt i – så tror jag att jag ska köra på utan att blanda in redaktör.
Jag är besviken på mig själv över detta. Jag är rädd att andra kommer att vara besvikna på mig över detta. Och jag försöker komma över den besvikelsen och acceptera att jag kommit fram till att detta är det mesta, för mig och böckerna och barnen, givet de omständigheter som är.
Och just ja, en sak till: Skulle jag vara förståndig borde jag dessutom vänta med att ge ut böcker tills dess att jag inte längre alls är sjukskriven. För det finns en risk att försäkringskassan får nys om det hela och får för sig att jag haft mer arbetsförmåga eftersom jag kunnat ägna mig lite åt att förverkliga drömmar. Men jag vill inte vänta med att förverkliga drömmar. För man vet inte vad som väntar längre fram. Katastrofer och död och sånt där liksom. Tänk om jag väntar för länge och så blir det inget?
Men fy fan vad det är jobbigt att vara modig. Fy fan vad det är jobbigt att våga göra det man känner är rätt.