Vad är objektivt när självklara värden ses som aktivism?

Jag funderar kring det här med objektivitet och opartiskhet. Det brukade vara självklart vad det betydde och att det var en bra sak.

En gång i tiden var det exempelvis självklart att om man hade faktakunskap inom ett område, till exempel för att man studerat ämnet på universitet, så var ens synpunkter relevanta och viktiga. Att man var intresserad av ämnet och det var därför man studerat det sågs inte heller som negativt.

Numera ses man som aktivist om man arbetar med frågor man bryr sig om. Alldeles oavsett att man agerar eller resonerar utifrån kunskap.

Det sågs inte heller som opartiskhet att föra fram värden som mänskliga rättigheter.

Nu verkar opartiskhet och objektivitet istället betyda att låta ”båda sidor” få komma till tals i public service-tvnyheter på bästa sändningstid. Även när den ena sidan sedan länge övergett det vi såg som självklara objektiva värden.

Vad får vi för nyhetsrapportering när en journalist inte längre ses som opartisk när hen rapporterar om orättvisor eller utsatthet? Vad får vi för tv-debatter när det som ses som objektivt flyttats långt till höger om det som sågs som extremt för ett par decennier sedan?

Det låter som en bra grundprincip att tjänstepersoner och journalister ska vara objektiva, opartiska, neutrala. Men det beror ju på vem som bestämmer vad opartiskt innebär.

(Nej, jag vet, det här är inget nytt just precis nu. Fast det blir mer och mer brännande.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.