Hej älskling! Idag minns vi dig. Och idag påminner vi världen om att du funnits, genom att gå barfota, precis som du brukade göra halva året.
Idag, den 2 maj, är det nio år sedan du dog.
Nio år är fruktansvärt länge – jag kontrollräknar flera gånger medan jag skriver det här, för det är så osannolikt mycket liv som hunnit passera, så många olika faser, så mycket vi behövt hantera.
Nio år är samtidigt inte särskilt länge, i de flesta människors ”ögon”. ”Oj, har det gått så lång tid?” säger de.
Jag lever.
Ibland är livet tungt, långt tyngre än jag mäktar med. Men mestadels står jag upp. Mestadels håller jag oss framåt, håller oss flytande.
Och ibland har jag tid att tänka på dig.
Jag minns att du har funnits. Även om det känns orimligt att tänka sig. Även om du alltmer blir ett avgränsat Minne TM istället för en upplevelse, en känsla, en del av livet. Även om jag inte längre minns känslan av att dela livet med någon som du, omhuldas av dig, småprata med dig, dela ansvar och drömmar med dig, knappt ens minns känslan av att vila huvudet på din axel i sängen.
Jag försöker påminna världen om att du existerat.
Kanske försöker jag även påminna mig själv.
För ibland känns du mest som en saga, en dröm, som jag för en stund inbillade mig var på riktigt.