Jag är med i Göteborgs universitets medborgarpanel. Det innebär att jag då och då får mejl med enkäter att svara på. Ibland är det återkommande frågor om vilket parti jag skulle rösta på om det var val idag, ibland är det frågor om andra aspekter av aktuella frågor, iblöand båda delar. Överlag tycker jag deras frågor är bättre och mer genomtänkta än många andra dylika enkäter.
Den här gången var det ett bottennapp.
Enkäten handlade helt om varför man väljer att skaffa barn – eller varför man inte gör det.
Det började med frågor om hur många barn man själv skulle vilja ha, hur många man har, och om man tänkt att det ska bli fler.
Sedan följde de här frågorna:
Varför valde du att skaffa barn?
Mitt svar:
När jag hade träffat min blivande man växte märkligt nog en barnlängtan fram. Innan dess hade det mer varit en vag tanke om något jag kanske skulle fundera på i framtiden, men när jag träffat honom blev det mer brännande. Vi avvaktade ändå tills vi hade skaffat hus, hade jobb och några pågående projekt var avslutade.
Det var inte bebisar jag längtade efter, mer möjligheten till lite äldre barn, fler medlemmar av vår familj, personer som hade sitt ursprung i mig och min älskling. Fler personer att dela vår tillvaro med.
Varför tror du att andra väljer att inte skaffa barn?
Här missade jag visst att kopiera mitt svar. Men det handlade om att jag tyckte frågan var felställd: att i dagens samhälle, med preventivmedel etc, så är det väl snarast att inte skaffa barn som är default.
I övrigt skrev jag också att skaffa barn innebär att man behöver prioritera ner sina behov, ibland även sina mest basala behov, och att det absolut inte är ett självklart val att göra.
(Jag vet att jag skrev mer men minns inte vad.)
Sen kom följande frågor
Och sen var enkäten i princip slut. Men det fanns ett fritextfällt för kommentarer.
Om du har några kommentarer kring studien är du välkommen att lämna dem här
Så jag passade på att vädra lite av mina tankar:
Jag tycker frågeställningarna var ovanligt dåliga för att vara i medborgarpanelen.
För det första är skaffa barn eller inte en frågeställning som handlar om personlighet, livssituation, värderingar, med mera.
För det andra: att tro att justeringar av de ”enkla” ekonomiska delarna, som barnbidrag med mera, är naivt och oinsatt. I dagens samhälle prioriteras skattesänkningar framför trygghet och fungerande skyddsnät m.m. Det som behövs för att man ska våga sätta barn till världen är exempelvis en fungerande skola, där det finns resurser att hjälpa och stötta även de barn som inte följer normen. Det behövs avlastning till de som får barn med extra behov. Det behövs förståelse och utbildning så att skolan bemöter barn med npf på ett bra, ickedömande sätt (och för den delen deras föräldrar). Det behövs fungerande sjukvård. (Och förlossningsvård! Varje år läser vi om brist på personal på förlossningarna under somrarna. Hur ska man våga skaffa barn då?)
Utöver det behövs det att vi som samhälle hanterar klimatförändringar, miljöförstörelse, med mera. Varför skulle man vilja sätta barn till världen när världen inom dessa barns livslängd riskerar att bli obeboelig?
I perspektivet av hur världen ser ut och hur politikerna prioriterar, så är det ett hån att föreslå höjda barnbidrag för att öka barnafödandet.