Category Archives: Graviditeter och bebisar

Pratade med honom nu ikväll

när han frågade efter bröst igen. Sa först det vanliga, om magen och medicin och så. Och sedan försökte jag förklara att det var dags att sluta helt, ändå, även när magen blivit bra. Minns inte riktigt hur jag sa – det är svårt att förklara på hans nivå men så att det ändå går fram… men jag sa något om att han är stor och klarar sig ändå och det är dags att sluta, men att man ändå kan sitta och mysa i famnen.

Han vart förstås upprörd, gick iväg, ville inte riktigt lyssna, viftade upprört med leksaker och kastade någon sak. Och kom sedan och satte sig i min famn i fåtöljen och grät lite upprört. Så det verkar som att han i alla fall delvis förstod. Och samtidigt, med tanke på hur upprörd han brukar bli när han inte får som han vill, så var det ändå en väldigt mild reaktion Som att han sörjer men ändå känner att det är rimligt. (Ja, jag övertolkar säkert – men så känns det i alla fall.)

Nå, vi får väl se hur det går. Blir säkert fler upprörda situationer kring detta.

Och som sagt var, jag sörjer också att det blev just det här avslutet. Men det skulle inte kännas vettigt att börja igen nu, bara för att få ett bättre avslut…

Jag har slutat amma

Ja, jag tror det i alla fall. (Jag har i alla fall inte ammat sedan morgonen den 3 april.) Fast det är väl inte officiellt, i alla fall inte gentemot honom. Och inte gick det väl till som jag hade önskat heller.

Jag åkte på förstoppning, och fick Movicol utskrivet. Och enligt bipacksedeln så borde man inte amma – eller i alla fall rådgöra med läkare först.

Jag tyckte visserligen att jag hade sagt till läkaren att jag ammar. Så först fortsatte jag att amma som vanligt. Men sedan när jag läste bipacken igen två dagar senare så kände jag mig genast mer osäker. Och det var mitt under påsken, så det var inte bara att ringa och fråga heller.

Så jag tog det säkra före det osäkra och lät bli. Förklarade för honom att jag är sjuk i magen, och att jag måste ta medicin, och så länge jag tar medicin, så är det inte bra för honom att äta av mina bröst.

Om det tyckte han inte Men accepterade missnöjt.

De första dagarna frågade han ganska ofta om bröstet, och jag sa nej, med samma motivering var gång. Sedan glesade det ut, men när jag trodde att han slutat fråga så kom frågan igen. Även med många dagars mellanrum kommer frågan fortfarande igen, senast igår.

Ja, jag tar fortfarande Movicol. Men säkert inte så länge till. Och nej, jag vill inte börja amma igen när jag slutar med Movicolen. Även om jag hade velat avsluta på ett mysigare sätt.

Jag antar att jag bör vara ärlig och säga till honom att det är dags att sluta, även om jag inte tar movicolen. Men det är svårt. Speciellt med någon som är så förtjust i det, och så liten och inte riktigt fattar allt man säger, och som har en så stark vilja…

… och nu börjar det fyllas på med 98/104

Och de är inte påtagligt stora heller!

Börjat lägga undan stl 86

Det känns lite konstigt…

Liten uppdatering

Han sover huvudsakligen ganska bra nu. (Ja, bortsett från just för tillfället. Han är förkyld och har varit hemma några dagar – t.o.m. med någon sorts tendens till feber! Och han hade krupphosta en natt den gångna helgen Så de senaste nätterna har det varit stökigt och bökigt och krångla på mamma och bara mamma duger och ligga och sparka på mamma och krypa nära och upp på och in i, typ…) Han vaknar visserligen till flera gånger varje natt, men det brukar räcka med att man lägger sig bredvid honom en liten stund och klappar om honom och kramas, eller bär in honom till vår säng och lägger ner honom där, så somnar han om.

Amningen… är ganska begränsad. Max en gång på morgonen och en gång på eftermiddag kväll. Han vill egentlige gärna ha mer, men jag är trött på trasslet – han ligger inte still i famnen utan knölar och bökar för att få uta allt allt allt av det nästan ingenting som är där. Och får han bestämma så ska han upp och ha bröst när vi sitter och äter, och det vill inte jag, så därför säger jag nej, utom då eventuellt en gång strax efter att vi vaknat (de dagar jag är hemma så dags) och en gång ungefär när jag/vi kommit hem på eftermiddagen. Det funkar när jag är konskvent, typ.

För som sagt var, jag får ju inte äta själv annars. Eller, det får jag inte ändå. Sitter inte jag bredvid honom så kommer han rantades bort till min sida av bordet så fort han stillat sin värsta hunger – och sedan får jag knappt äta. Det är ibland en riktigt besvärlig strid, för det är bara jag som duger – vi kan välja på att jag låter honom vra hos mig och att jag äter klart när de andra är klara, eller att mannen tar J och J vrålskriker medan jag äter. Eller – och så gör vi ibland, att jag tar min mat och sätter mig i ett annat rum och äter. (Fast då skriker han ändå.)
Jag vill i alla fall ha bort amningen ur den situationen, och det har jag lyckats med nu… genom att amningen är bara när jag säger att det är OK.
(Fast nu när han varit riktigt förkyld har jag ammat några fler gånger. Både på natten – när han hade krupphosta – och på dagen, t.ex. för att få honom att somna igår. Men det är ändå enstaka gånger det rör sig om.)

Annars då?

Han pratar en hel massa. Många ord. Dagmamman tycker att han är tidig. Vet inte om jag egentligen håller med om det, men det kvittar. Det är kul att han kan uttrycka saker. Jag fascineras över hur många abstrakta saker han uttrycker. Ganska tidigt började han använda ”uppe” (först ”uppa”), både om saker uppe på en hylla och om oavnvåningen (ja, vi säger ”uppe”, som i ”pappa är där uppe” eller ska vi gå upp och leka med legot?”). Sedan kom ”ner” också.

Han har börjat sätta ihop till tvåordssatser också. Fast det kommer med ett markerat mellanrum, som för att förtydliga varje ord. Häromdagen påpekade han ”Mössa. Bilen.” Han skulle liksom bekräfta att hans mössa blivit kvar i bilen

Och han artikulerar väldeliga på en del ord. Uttalet har blivit viktigt, och han liksom verkligen betonar.

Ska vi iväg är han väldigt mån om att alla ska klä på sig ordentligt. Han pekar och talar om så att alla ska få på sig de vänetliga sakerna – ”mössa”, jacka (kan inte riktigt härma hans uttal) och ”kon”/”kona” (skor/skorna).

Han gillar bilar, men leker inte så mycket med dem. Gillar att bädda ner dockor i docksängen (ska göras noga) och köra runt dem (sängen har hjul). Älskar att sitta i sin soffa och läsa böxker. Eller sitta i soffan under en pläd. Älskar sin välling. Gillar att laga mat – både på leksaksspisen och riktiga spisen (och det senare funkar bättre nu). Älskar att balta vatten i diskhon och att borsta tänderna – läääääänge (d.v.s. han doppar tandborsten i vatten och stoppar den i munnen – repetera!). Sjunger gärna Lille katt och Blinka lilla stjärna.

VAB igen…

Fjärde dagen på de senaste tre veckorna.
Och på grund av diverse omständigheter runtom – snöstorm och att mannen skadat händerna – så blir det jag som får sköta vabbandet. Igen.
Inte mycket att säga om, inte något att göra åt. Bara lite träligt.

Nädå, det är inte särskilt illa med honom. Bara förkylning – täppt, snorigt, hostigt och inte riktigt pigg. (Somnade plötsligt här vid 10.45 vid mitt bröst…)

Men han är sjuk betydligt oftare än vad hans storebror nånsin varit. Nu har jag inte räknat ihop, men jag tror nästan jag hunnit ha lika många VAB-dagar med J som med S – totalt sett, alltså… Så J är väl mer som barn är mest eller nåt. (För övrigt har jag och mannen varit en hel massa förkylda den här vintern. Men S klarar sig alltid bäst i familjen *peppar peppar*)

BVC

18 månader 2 veckor (igår)
12835 g
84,5 cm
50,4 cm om huvudet (osäkert mått, för han var ledsen och ville inte alls bli mätt)

Ja, han ville inte sitta kvar i vågen, och blev jätteledsen när pappa sa nej när han försökte häva sig ur. Och sedan rasade världen och han var jätteledsen och ville inte alls bli mätt, vägd, klämd på magen eller lyssnad på hjärtat. Ville inte peka ut mage, näsa, huvud eller bygga med klossar utan var bara jätteledsen

Pratar och sjunger

Han pratar många ord. Det dyker upp nya hela tiden. En del ganska välartikulerade. De flesta dock så att bara vi förstår. En del påminner om kinesiska så till vida att det egentligen knappt kan märkas skillnad på två ord som på hans ”språk” låter nästan lika, fast liiite olika – och är helt olika saker.

Han sjunger. ”Li-il ka, li-il ka, li-il — kaaa” och blinka lilla stjärna. Samt glada sånger han hittar på i stunden ”Schlaschla -la-la-la, Schlaschla -la-la-la” när han ska få flaska (schlaschla). Sjunger glatt med i låtar på radion som han gillar.

Han gillar att läsa böcker
Gillar att köra dockvagn. Och andra vagnar.
Gillar att laga mat och duka – på lek och på riktigt.
Gillar allt som har med bilar att göra.

Jodå, det är bättre.

Han sover bättre.
Efter ett antal veckor, när han inte somnade förrän halv elva-elva på kvällarna (på nyår var han vaken förbi midnatt…) så somnar han nu åter strax efter nio.
Han vaknar på nätterna, men han är inte vaken/halvvaken/gnällig evinnerliga långa stunder vareviga natt – bara vissa nätter, och då ofta av någon anledning, som till exempel att han är förkyld. Och det behövs inte en extra flaska välling mitt i natten för att han ska sova vidare.

Han sover i sitt eget rum! Ja, inte hela natten (mer än tre gånger hittills, tror jag – och bara det är totalt kryss i taket!). Men han somnar där.

Vi hade planerat att köpa en soffa SOLSTA från Ikea, att ha i studion tids nog, både som soffa när man sitter och spelar men också som reservsäng till gäster. Men det har inte blivit av att vi köpt den, för det är ännu inte sådan odrning i studion att det går att klämma in soffan där… Samtidigt var ju risken att Ikea skulle sluta sälja den innan vi kom loss att köpa den. Någon gång under julledigheten slog det mig plötsligen att vi ju kunde köpa den och sätta den i Jonatans rum så länge. En utbäddad bäddsoffa av det slaget är ett ganska mysigt ställe att sova på. Bädden är bred nog att mamma eller pappa ska kunna ligga bredvid när han ska somna/somna om, och trillar man ur så trillar man inte så långt Så nu står det en utbäddad Solsta, med extra bäddmadrass, i J:s rum, och där somnar han nu på kvällarna efter sagoläsning och vällingflaska. Han tycker det är mysigt och är med på att han ska ”owa”, även om det ibland tar en stund att komma till ro. Sällan slagsmål om det, i alla fall – mer milda protester och att han springer och hämtar fler böcker i värsta fall.

Vaknar han på natten så är det smidigt att gå in och lägga sig bredvid honom och få honom att somna om. (Men ibland blir man ju kvar därinne för att man somnar… )

Amningen, då… Ja, jag ammar fortfarande. Men inte alls lika mycket. Jag säger ifrån om jag inte vill. Jag ammar inte om vi äter eller ska äta snart eller om jag inte fått äta klart Jag undviker att söva honom med amning (mer än möjligen mitt på dagen om jag är hemma) – men visst kan det bli någon gång ibland om det är trassligt. Fast ärligt talat somnar han lättare utan, även om han blir putt över att han inte får. Så det är inte jättemycket amning, men lite grann. Och inte samma tjat från honom.

Ettochetthalvtårstrots, skrik, amning och trötthet

Jag minns det från när Simon var i den åldern. Man hade hört talas om 2-årstrots – men så dök det upp: en kraftfull trotsperiod redan vid ett och ett halvt års ålder. Jag tror nästan jag minns den som värre än den ”riktiga” trotsen.

Och ja, där är vi nu. J är snart 1½ år.

Han har STARK vilja. Han blir fruktansvärt arg när han inte får som han vill. Kastar saker. Drar en i halsen och försöker ta stryptag. Skriker högt och gällt så det gör ont i öronen och man nästan tappar hörseln.

Han vill en massa. Han ska klättra på ALLT. Han ska ha telefonen. Han ska klicka på datorn och leka med musen. Han ska blåsa ut ljusen – även de elektriska.

Det är bara han, bara BARA han, som får köra dammsugaren. Ingen annan. Att försöka dammsuga är alltså ganska hopplöst just nu. Ja, det är jättekul att han vill dammsuga, och han är inte helt kass på det. Men han går inte med på att någon annan ska ha en åsikt om var det ska dammsugas, och ingen får ta dammsugaren ifrån honom.

Han ska laga maten. Ja, inte på leksaksspisen. På den riktiga. Han ska stå på en pall och vara med – nej, det är han som ska laga maten. Han ska röra i grytan. Han ska skaka på stekjärnet med köttbullar. Och man får inte ens hålla en hand om ryggen på honom där han står på pallen. (Jag klarar knappt av det – är rädd att han ska trilla ner, bränna sig etc – min man klarar det aningen bättre.) När han häromdagen faktiskt trillade ner från pallen så skrek han något vansinnigt, otröstligt – men det visade sig att han bara var arg för att han trillat ner och inte var kvar uppe på pallen.

(De har från grunden med sig en enorm tro på sig själva, våra barn. Att de inte skulle kunna allt ingår inte i deras världsbild. Att mamma eller pappa skulle behöva lösa vissa moment – att ens acceptera den tanken – har väl Simon möjligen nu börjat gå med på. Det är förstås prncipiellt bra, men gör ibland i praktiken många situationer ohållbara.)

Ovanpå detta har vi amningen. Och ja, nu börjar jag bli riktigt less på den.
När jag är hemma ska det ammas stup i kvarten, till leda. (Och han är mammig, mammig, mammig, klängig, klängig, klängig, klängig – och pappa duger inte alls.)

Jag tänte ju amma förbi dagmammestart och svininfluensa. Nu är vi förbi dagmammestart med 4 månader. Hela familjen är vaccinerad mot influensan, och jag har ammat igenom en omgång magsjuka gångna helgen. Visst, han kan fortfarande bli sjuk och amningen kan vara ett tillskott eller en bra livlina eller reserv om han blir riktigt sjuk – men jag kan ju inte fortsätta amma hur länge som helst av det skälet… sjuk kan han ju bli hela livet

Och jag börjar längta efter att få sova på nätterna. Jag har inte sovit en hel natt på läääääänge – åtminstone sedan långt innan han föddes.
Och länge var nattamningen inget större problem – han vaknade kanske varannan var tredje timme, skulle ha bröstet och somnade sedan om gott.
Så är det inte nu. Han vaknar oräkneliga gånger. Eller vaknar bara nästan – är inte helt vaken, men sover inte. Skriker, gnäller. Det är bara jag som duger – försöker pappa ta honom går världen under. Fast han är inte nöjd hos mig heller. Han vill ha bröstet. Många många gånger per natt. Somnar ändå inte om ordentligt.
Ibland får han en flaska välling på natten. Ibland hjälper det och han somnar om och sover sedan gott ett par timmar. Kanske är han hungrig? Men å andra sidan brukar han somna och sova ordentligt några timmar frampå morgonen (till största delen efter att jag gått upp ) oavsett välling, så jag vet inte.

Less på det är jag i alla fall. Det är nog snart slut på nattamning – kanske amning helt och hållet…? Men för att kunna ta den kampen måste jag vara mer utvilad, ha mer ork, inte vara så sliten. Och så blir det ju knappat nu Det är en så kallad rund cirkel…