Category Archives: Mina bästa

Lyxen av klänning utan ifrågasättande

Vissa saker tar sanslöst lång tid innan de faller på plats och man fattar.

Jag går inte i kjol eller klänning så väldigt ofta. Jag trivs i klänning, samtidigt som jag ofta tycker det är opraktiskt.

Däremot går jag i tunika desto oftare. Det är en praktisk lösning: tunika i kombination med byxor ger mig ganska mycket av fördelar med både klänningen och byxorna. Men byxor är liksom min standardklädsel; klänning använder jag när jag av någäon anledning extra gärna vill det.

För egentligen kan jag ju välja vilket jag vill. Välja fritt. Ingen tycker det är konstigt oavsett vilket jag väljer.

Detta vet jag. Men ändå faller inte vidden av det på plats.

Inte förrän idag.

Conchita Wurst har stor del i det. Fast det behövdes att jag skrev gårdagens text för att det skulle börja falla på plats. Hennes val att gå i klänning gör så fruktansvärt många människor upprörda. För ett enkelt klädesplagg! Hade hon gått i byxor hade sannolikt skägget betytt mycket mindre. (Ja, jag vet att jag förenklar en aning – men ändå.)

Och idag har jag träffat en person där valet att gå i kjol är något jag trots allt noterar, det vill säga det passerar mig inte obemärkt förbi, som en ickefråga. Och även om jag för min del blir glad, så inser jag dels att många förmodligen reagerar på ett annat sätt – och att väldigt få inte alls noterar det.

Och då faller det plötsligt på plats hos mig: i det här fallet är det jag som är priviligierad. Det är jag som har privilegiet att verkligen fritt kunna välja, och ingen kommer egentligen att bry sig om ifall jag har byxor, kjol eller klänning eller allt på en gång.

(Och kanske känner jag därmed på ett sätt ännu mindre behov av att faktiskt ha det ena eller andra?)

Men kan ju tycka att jag borde ha fattat det här för länge sedan. Jag har ju trots allt två pojkar som båda periodvis velat gå i kjol och klänning, jag har som förälder möts av skeptiska tankar och jag har märkt hur mina barn succesivt påverkats av omgivningen. Men ändå har liksom tioöringen inte riktigt trillat ner.

Förrän nu.

 

Innan jag hinner posta det här står jag sedan på busshållplatsen och drabbas av ytterligare en dimension av det här: Jag har ändå också varit där. Jag har också klätt mig i klänningar som lett till mängder av ifrågasättanden och kommentarer. Bara för att det var fel sorts klänningar vid tiden. Klänningar jag själv skapade när jag var 12-13-14-15 år och som tillhörde en annan smak och en annan tid.

Så tunn är gränsen mellan accepterat och ifrågasatt. För en så enkel sak som kläder – som egentligen ingen annan än bäraren borde bry sig om.

Obsession

Jag har haft mina perioder i livet när jag gått helt upp i saker. Kulla-Gulla. Anastasia/Anna Andersson. Sound of Music. Keltiska språk. Alla möjliga olika saker.

Men jag har för det mesta dolt det för omvärlden. Eller om inte dolt det så i alla fall jobbat på att det inte skulle vara alltför uppenbart.

För omvärldens budskap har varit tydligt: det är fult att gå totalt upp i något. Fult att vara besatt. På något sätt under någon sorts underförstådd värdighet jag förväntats ha. Sånt ska man inte ägna sig åt, liksom. Man ska vara lagom. Annars är man ju en sån där – ja, oklart vad, men på något vis samma som till exempel unga tjejer som mer eller mindre lämmelmässigt följer ett pojkband. Eller nåt sånt. Jag vet inte riktigt :-)

Så jag har försökt att inte låta det synas och märkas när jag under olika perioder till exempel läst allt som gått att hitta i ett ämne på biblioteket. Och om det har synts på böckerna jag lånat, eller hörts på musiken jag lyssnat på, så har jag i alla fall inte pratat om det. För pratar man inte om det så är det liksom ändå på något vis lite mindre illa.

Ja, det innebär att man trycker undan sig själv. Surprise?

Och ja, jag har fortfarande väldiga problem med det här. Jag tillåter inte mig själv att bli besatt – eller i alla fall inte att visa det. Så GÖR man inte. Sån får man inte vara. Då är man banal. Fånig. Fel. Löjlig.

Och så ser jag den där underbara besattheten hos min fem-snart-sexåring… Den där underbara förtjusningen och fokuseringen, som började med regalskeppet Vasa för ett par år sedan, sedan utökades med regalskeppet Kronan, och som nu glidit vidare till Titanic. Han har suttit en lång stund ikväll och tittat på olika klipp om Titanic på Youtube och på svtplay. Bland annat om en utställning som pågår i Halmstad, och där en av de inblandade är en mogen man – som också började sin fascination för Titanic i unga år (8-årsåldern).

Min femåring har för övrigt också någon sorts liknande känsla för rymden.

Och jag funderar kring vad det är som gör att min femåring inte alls har någon känsla av att det är fel att vara ”besatt” av ett ämne. Och hur vi kan se till att få honom att behålla känslan av att det är okej.

Och så funderar jag kring hur stor del av problemet som handlar om att jag är av ett annat kön.

Omställning kräver människor som mår bra

Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.

Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka ”rädda världen” och ställa om.

Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.

Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.

Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.

Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.

Ångesten och tankar om skam

Jag har inga problem med att vara öppen med att jag har en ångestproblematik. Det kan jag berätta ganska rätt upp och ner, och det är inget jag skäms över eller så.

Däremot har jag väldigt svårt att prata om ångesten i sig. Och i det finns det inslag av skam.

Det är en sak att skriva ner. Då är det jag själv som har ordet, styr berättelsen, och det är oftast få som lägger sig i – och jag slipper se reaktionen på deras miner. I viss mån kan jag också styra vilka som läser.

Berättar jag öppet, muntligt, så kan jag mycket sämre reglera vad som händer: vem som hör, hur folk reagerar och gör etc. Då måste jag vara beredd på alla varianter, alla utvecklingar. Och då blir det så komplicerat.

Min ångest har ofta inslag av hypokondri och dödsångest – eller i alla fall sjukdomsrädsla. Om jag berättar vad som oroar mig så är risken stor att folk ska börja berätta om vad för hemska saker det skulle kunna vara, eller vad som drabbade någon de kände, eller nåt sånt. Det kommer bara att förvärra min ångest. Varje gång någon börjar prata whiplash så börjar det riva upp sår i min oro, fortfarande efter snart åtta år (även om jag numera kan hantera just det). Det är inte det jag behöver.

Så om jag då berättar vad det är jag går och oroar mig för, så gör jag också allt vad jag kan för att släta över. Få det att inte låta så illa. Komma med alla bortförklaringar jag vill att de ska tro på, så att de inte börjar dra alla historierna som ökar min ångest.

Samtidigt är jag ju helt medveten om att jag gör det. Att jag liksom i ett märkligt runtresonemang försöker lura mig själv. Och därför går jag ju inte på det. Säger de lugnande saker så är det inget värt, för de har ändå bara fått den tillrättalagda mildrade versionen.

Så istället håller jag käft. Berättar inte om min ångest. Håller den inom mig.

Dessutom skäms jag över att jag stänger inne den och inte berättar, för det r ju inte så man ska göra. Och jag skäms över att jag är så beräknande, tänker i så många steg innan jag handlar, för det är inte så man ska göra – man ska vara spontan och öppen och prata om hur man känner och sedan vara spontan i sina reaktioner. Och det är jag ju inte. För det klarar jag inte. Det är en del i ångesten, och en del i ångesthanteringen: att försöka förebygga de situationer som triggar igång eller förstärker ångesten. – Och det i sin tur anses ju också fel. Man ska inte bygga murar, man ska riva dem…

Och nånstans i all den där gröten och röran uppstår eller finns något som nog närmst kan kallas skam.

Jag skäms inte över ångesten. Men jag skäms över att jag hanterar den på det sätt som funkar för mig.

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.

Har du börjat förbereda dig?

Världen kommer att förändras. När vi blir pensionärer vi som är sjuttiotalister så kommer klimatet att vara annorlunda än nu. Och därmed kommer även samhället att se annorlunda ut. Vårt boende. Vår matproduktion. Hela vår tillvaro, förmodligen.

Har du börjat förbereda dig?

Och då menar jag inte på det sättet som reklamen brukar vilja ge sken av. Att du ska fira hundraårskalas och bjuda hela släkten, eller leva loppan på Bahamas, bygga swimmingpool på tomten – eller ens att få pensionen att räcka till det liv du vant dig vid idag.

Jag syftar på klimatförändringar och deras konsekvenser.

Nej, självklart vet vi inte exakt hur det blir. Men det finns gott om prognoser, som i alla fall ger en fingervisning. Beroende på var du bor så kan det finnas ganska bra kartor som visar vad du kan ha att vänta dig. Fast alldeles oavsett så finns det ett antal saker som du kan förbereda dig på. Det är ganska sannolikt att du drabbas av flera av dem.

Till exempel kan du fundera på vad som händer med ditt boende om havet eller vattendragen stiger. Nej, det krävs inte att havet i sig stiger en massa meter, räknat i normalhöjd. Havets höjd varierar även beroende på väder och oväder. Blir det blött om fötterna? Du kan ju till exempel kolla in kartor över en del vattendrag, och bor du som jag i Skåne kan du ha nytta av den här kartan. Kolla med ditt län eller din kommun vad det finns för kartor för ditt område.

Mycket annan viktig information hittar du på www.klimatanpassning.se.

Klarar kommunens dagvattensystem av stora regnmängder? Är avloppet dimensionerat – och håller det?

Kan du odla din mat? Har du markyta för att odla? Är marken bördig? Kommer det att finnas vatten att vattna med? Regnmängderna komer att bli annorlunda i framtiden. Kanske kommer regent inte när du behöver det, utan allt på en gång, och resten av tiden torkar dina odlingar bort. Har du möjlighet att spara regnvattnet – eller skulle du kunna skapa möjlighet? Och vilka grödor kommer att funka i ditt område i framtiden? En del hjälp kan du få på www.gradvis.se.

Hur värmer du ditt hus? Fossila bränslen? El? Ved eller pellets? Vad händer om du plötsligt blir avskuren från omvärlden och inte kan få hem nytt bränsle? Eller om det blir elavbrott under en längre tid? Har du någon reservlösning?

Och vad händer i dig när du funderar på det här? Hittar du lösningar och kommer på att du borde skaffa saker, prioritera om och börja anpassa ditt boende och dina förutsättningar? Eller är det kanske så att du inser att ditt boende blir väldigt svårt att förbereda och anpassa? Borde du kanske flytta – i så fall vart?

Har du tänkt på det här? Inte?

Och ja, vi kan fortfarande bromsa klimatförändringarna. Men oavsett om vi lyckas bra eller dåligt så är det vid det här laget oundvikligt: klimatet har redan börjat ändras. Det är nödvändigt att anpassa sig.

Mina tankar om framtiden

”Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. ”Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

”Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. ”Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på ”skit du i det” och ”sköt du ditt”.

”Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

”Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

”Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

”Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.