Category Archives: Samhälle

Det är på riktigt och handlar inte om fuskare

Jag har de senaste dagarna, från ett par olika personer, fått ganska tagna reaktioner på att jag ser ut få avslag på min ansökan om sjukpenning.
Det är alltså vanliga personer, personer som jag utgår från att de är allmänt normalt med i omvärlden och vad som händer. Ur min horisont verkar det helt osannolikt att de inte alls hört talas om att det ganska ofta händer att människor får avslag på sjukpenning.
Ändå verkar dessa personer alltså smått chockade när det går fram att jag ser ut att bli utan pengar. Va? Fastän du har läkarintyg? Inga pengar alls för hela tiden du varit sjukskriven?
Jag tycker det är intressant. Att trots att människor vet, så VET de ändå inte. Som att det rinner av. Som att så länge det inte berör någon de känner så antar de att det finns andra förklaringar.
Jag vet ju inte vad de antar. Att det är fusk? Att det är folk som inte egentligen är sjuka? Som sagt var, jag vet inte.
Men det finns något viktigt i det där. I att få folk att fatta att det är på riktigt. Att det är vi, vanliga seriösa ärliga människor som behöver vara sjukskrivna enligt läkare och annan vårdpersonal, alltså enligt dem som är experter, som drabbas.
Din granne.
Ditt barns lärare.
Din kompis.
Din kusin.
Din syster.
Din svärdotter.
Din kollega.
Människor du litar på.
Människor som är viktiga för dig.
Människor som du vill och förväntar dig att våra gemensamma trygghetssystem ska ta hand om när saker skiter sig.
Tyvärr verkar det som att mantrat om utbrett fusk har gett effekt. De som startade det misstänkliggörandet – vilka det nu var – har lyckats med sin föresats. Det är mycket lättare att urholka system om man kan hävda att de som drabbas är nån annan, nån som inte är tillförlitlig.
Dessutom är det många människor som drar sig för att ens berätta att de är sjukskrivna – och gissningsvis ännu mer om man inte ens får godkänt sjukpenning. Vilket innebär att andra inte får veta hur det funkar.
Vilket innebär att folk fortsätter tro att det bara drabbar Någon Annan TM. Fuskande skuggfigurer man inte behöver bry sig om.
Jag ska väl tillägga att jag har gott om människor omkring mig som mycket väl vet hur det funkar i praktiken, antingen av egen erfarenhet eller av erfarenheten från närstående.
Idag har jag varit på jobbet för första gången på tre månader. 1,5 timme. Jag hann berätta för mina närmsta kollegor att nej, jag får ingen sjukpenning, jag har inte fått ett öre sjukpenning på hela den här tiden.
De såg rätt chockade ut.

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det verkar som att det behövs ett basic uppföljande inlägg till det förra jag skrev. För på twitter fick jag den här kommentaren:

att köpa saker är inte fel, folk lever på att vi handlar, jag är en dålig konsument själv, jag handlar lite, så jag försvarar inte mitt handlande

Och jag svarade:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Det där är det korta förenklade svaret förstås. (Eller ”Sanne pallar inte skriva så långt på telefonen”-svaret.)

Så vi tar det lite längre här:

Allting vi människor producerar och konsumerar innebär att det går åt resurser. Naturresurser. Sånt där vi hämtar från naturen. Dels råvaror, dels energi. (Det kan mycket väl vara samma också.)

Vissa naturresurser finns bara i en begränsad mängd och kommer inte att nybildas. Andra nybildas – men ytterst få nybildas i den hastighet mänskligheten gör av med dem.

Det finns en begränsad mängd resurser vi kan använda. Vi gör ständigt av med långt mer än denna begränsade mängd.

Förhoppningsvis fattar du det utan att jag skriver det, men för säkerhets skull skriver jag det ändå: DETTA ÄR ETT PROBLEM!

Eftersom vi gör av med mer resurser än de som finns att tillgå så behöver vi göra av med mycket mindre resurser. Och det rimliga då är förstås att först av allt luta med onödig konsumtion. Alltså: att inte köpa saker vi inte behöver. Som oändligt med kläder.

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar

Konsumtionen av nyproducerade kläder och hemtextilier ökar och förra året låg textilkonsumtionen på cirka 14 kg per person enligt Naturvårdsverkets kartläggning. http://www.naturvardsverket.se/hallbara-textilier/

Slået op af Naturvårdsverket i Fredag den 24. august 2018

 

Men… vi börjar från andra hållet också, va? ”folk lever på att vi handlar” från kommentaren ovan.

Nä, folk lever på lönen de får för att vi handlar. Och ja, det är ett systemfel: vi har byggt ett samhälle där folk behöver ha jobb för att få en lön och där det ur den enskilda personens perspektiv kvittar vilken skada det där åstadkommer utmed vägen.

Ta en tröja, en sådan där billig tröja som någon köper och använder en eller ett par gånger. Förenklat:

  • Någon odlar bomullen och skördar den
  • Någon preparerar bomullen – spinner, färgar, producerar tyg
  • Någon syr kläder
  • Någon utvinner olja som kan agera bränsle
  • Någon tillverkar lastbilar och båtar
  • Någon transporterar tröjan över halva världen
  • Någon säljer den i Sverige

Av de ovanstående är det sannolikt bara den som säljer i Sverige som tjänar en rimlig lön och har vettiga arbetsförhållanden. En massa andra människor riskerar sin hälsa i underbetalda förhållanden. Ja, och så miljöbiten. Den där lilla :P Nä, den där bärande. Är det verkligen onödiga saker vi ska satsa de begränsade naturresurserna på?

Tänk dessutom om alla de som ägnar sitt liv, all sin tid, åt att producera, frakta och sälja saker som inte behövs istället kunde använda den tiden till något som bygger hållbarhet!

Folk lever inte på att vi handlar. Inte egentligen. Men vi har byggt ett samhällssystem där folk måste göra dumheter – som skadar dem själva OCH vår värld – för att ha råd att äta. Det är jävligt dumt.

Därav mitt svar:

Att köpa saker man inte behöver är fel. Världen dör av det.

Och visst, ta formuleringen med en liten nypa salt. För behov kan definieras olika. Jag hoppas vi kan få till en värld där vi kan unna oss lite mer än mat så vi inte svälter och textil som skyler oss på överlevnadsnivå. Men ändå. Prioritera för bövelen! ;-)

Hörni, vi passar på att ta några grundläggande relaterade saker när vi ändå är igång!

Generationsmålet

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.
– Riksdagens definition av miljömålet

 

Miljöpolitikens fokus och miljömålens precisering

  • Ekosystemen har återhämtat sig, eller är på väg att återhämta sig, och deras förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster är säkrad.
  • Den biologiska mångfalden och natur- och kulturmiljön bevaras, främjas och nyttjas hållbart.
  • Människors hälsa utsätts för minimal negativ miljöpåverkan samtidigt som miljöns positiva inverkan på människors hälsa främjas.
  • Kretsloppen är resurseffektiva och så långt som möjligt fria från farliga ämnen.
  • En god hushållning sker med naturresurserna.
  • Andelen förnybar energi ökar och energianvändningen är effektiv med minimal påverkan på miljön.
  • Konsumtionsmönstren av varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt.

Konsumtionsbaserade växthusgasutsläpp inkluderar utsläpp i tidigare led

Konsumtionsbaserade utsläpp inkluderar en produkts alla utsläpp som sker i alla led innan den konsumeras, oavsett var dessa utsläpp sker.

Allt som produceras i en ekonomi ingår i nationalräkenskaperna som tas fram av SCB (häri beräknas bland annat BNP) vilket ligger till grund för beräkningarna av de konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen.

Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser, i Sverige och i andra länder

Här finns fler relevanta diagram om konsumtionsbaserad utsläpp.

Här finns mer bra info.

Och så kan du läsa alla mina inlägg som är taggade med konsumtion.

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Den ekologiska katastrofen som heter människa

På twitter såg jag nyligen den här tweeten:

Jag har funderat mycket på det där.

För alltså, för det första är vi ju djur. Och de behov vi har, de basic grejer som krävs för vår fortlevnad, visar ju generellt sett väldigt tydligt att vi är just djur och inte kan uppfinna saker som trollar bort det. Vi måste äta och dricka precis som andra djur, för att bara nämna det mest självklara.

Men tja, jag iddes inte kommentera för det.

Det som däremot poppar upp i mitt huvud gång efter annan är den mer ekologiska aspekten av hur vi uppträder som vilka andra organismer som helst. När det finns stora tillgångar på resurser som gynnar oss (i det korta perspektivet) så utnyttjar vi dem till max. Vi har en explosiv exponentiell tillväxt (främst tänker jag på populationsnivå, men även på individnivå), även om det i praktiken innebär att vi lämnar efter oss död och förödelse, utarmade förgiftade landskap, etc.

Människan har gjort det förut, många gånger: byggt ”civilisation” som gått överstyr i vår tillväxtmaximering utan långsiktigt konsekvenstänk. Och förr eller senare kollapsar dessa civilisationer. Romarriket. Påskön. Och så vidare.

Skillnaden den här gången är att det inte är en begränsad del av vår planet som förstörs, och därmed finns det betydligt sämre möjligheter att ta vägen någon annanstans för de människor som klarar sig igenom kollapsen. Det är inte ett land, ett geografiskt område, det är mer eller mindre hela världen.

Människan är ett djur, i dess värsta betydelse. En parasit.

(Och vore det inte så förbannat länge sedan – drygt tjugo år – sedan jag läste ekologi på universitetet så skulle ni få ovanstående förklarat i ekologiska termer. Men de är puts väck från mitt huvud.)

Den stabila världen är borta

Jag tänker allt oftare på det här inlägget jag skrev för fem år sedan:

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat.

För den där stabila världen håller på att upplösas. De värden som vi såg som självklara – allas lika värde, allas rätt att finnas, allas rätt att få stöd och hjälp vid svår sjukdom och annat – och allt det där som liksom var en uppåtgående kurva, med mer och mer anpassning till att olikheter skulle respekteras, det raseras nu i rask takt. Rasism och nazism på en nivå som min barndomsvärld sa ”aldrig mer” om börjar bli allmän gods. Och det går så läskigt fort.

Hastigheten i förändringen blir extra påtaglig när jag tänker på hur mycket av det som hänt EFTER att älsklingen dog. När han fortfarande levde, när vi satt hos hans vän i England i februari och han hade två månader kvar att leva… då hade inte Storbritannien röstat om Brexit och Trump var inte president. Det är liksom så väldigt nära i tid. Och jag funderar ofta på hur älsklingen skulle reagera och agera i denna tid som han aldrig kom att uppleva. Ja, han skulle ha mycket klokt att säga, och många suckar och stönanden och himlanden med ögonen. Men jag hade velat få hans analyser. Hans referenser till historia, till filosofer, till all hans stora kunskap. Och jag undrar också om han hade… jag vet inte, gjort något?

Men han dog innan vi helt hann lämna den där stabila 70-talistbubblan.

Utöver att vi lämnar det stabila samhälle jag vuxit upp i, så lämnar vi också den stabila geologiska epok vi alla vuxit upp i.

Under hela den geologiska epok som kallas holocen, och som varade från den senaste istidens slut fram till alldeles nyligen, låg koldioxidhalterna kring 280 andelar per miljon (ppm). Idag ligger halten på 410 ppm, och stiger oförtrutet. Andelen koldioxid i luften har inte varit så hög på årmiljoner. Vad bränderna lär oss är att holocen nu ovillkorligen är över.

(Sydsvenskan.)

Det är en ny tid nu. En ny och osäker tid.

 

Tankar kring värmebölja, extremtorka, skogsbränder – och det stundande valet

Jaha. Värmeböljor som aldrig tar slut. Extremtorka. Missväxt och nödslakt. Skogsbränder i mängder.
Ja, det är det vi PK:iga tröttsamma miljömuppar tjatat om i decennier.
Nej, det är inte vi som stageat det här. Det är mänskligheten gemensamt som gjort förarbetet under ett sekel.

Men nu är vi här. Nu är det så här det ser ut. Det är för jävla varmt. Det är för jävla torrt. Och det där med matproduktion sitter lite risigt till. Och det där som är ännu mer livsnödvändigt än mat, alltså VATTEN, sitter liksom också illa till.

Så här är läget:

Klimatförändringarna kommer vi inte ifrån oavsett vad vi gör. Det är försent. De är här – du behöver faktiskt bara titta ut genom fönstret (eller inte ens det) för att konstatera det.

Men vi kan fortfarande påverka hur illa det blir.

Om vi hjälps åt – inte bara några moralistiska PK miljömuppar utan vi alla – så kan vi bromsa in klimatförändringarna. Se till att den globala temperaturökningen inte skenar.

Om vi skiter i det – då är nog den här sommaren bara en blek föraning om det helvete som är att vänta.

– Men Sverige är så litet!
– Vad gör det för skillnad vad lilla jag gör?

Jada jada. Världen består av enskilda människor. Och nej, det är inte dina inköp i mataffären som avgör om världen brinner. Men jo, det är vi tillsammans.

Våra attityder och val och prioriteringar. Om vi snackar eller gör. Vad vi visar varandra om hur man lever. Vad vi lyfter fram som positivt och vad vi klagar på. Och vilka politiker vi röstar fram.

Det är val i år i vårt land. Snart. Om mindre än två månader.
Kommer DU att komma ihåg den här sommaren – värmen, torkan, missväxten, skogsbränderna – när det är dags att rösta? Hur långt är ditt minne? Hur bra är du på att koppla ihop det du oroar dig över med hur du röstar?

De allra flesta av de stora politiska partierna i Sverige SÄGER att de tycker klimatet är viktigt. (Undantaget är det där partiet som inte vill ha hit de klimatflyktingar som klimatförändringen orsakar.)

Men de flesta partierna vill egentligen inte göra så mycket.

De flesta partierna tycker vi ska lösa det här med klimatet SEN. På nåt annat sätt. I nåt annat land. Med tekniska lösningar som inte finns.
Och de är emot lösningar som kan tvinga folk att göra annorlunda, tvinga oss att ändra livsstil.

Men det är ju det som måste till nu! Vi måste ändra livsstil. Leva på hållbara sätt. Antingen genom frivillighet (då blir det bara vi miljömuppar samt de som redan lever snålt pga fattigdom) ELLER genom styrande åtgärder.

Man kan styra genom att lagstifta så att det blir FÖRBJUDET att göra det som är dåligt. Eller så kan man göra det genom att det blir mycket DYRARE att göra det som är dåligt.
Och ja, varianterna slår förstås olika, sett till hur enskilda personer påverkas.

Oavsett vilket så är poängen att ändra vanor, ändra livsstil.

De politiker som vill stoppa dessa styrmedel – förbud, skatter som gör det miljödåliga dyrt, etc – skjuter bredvid målet.
Man kan fråga sig om de VERKLIGEN bryr sig om klimatet – eller om de bara vet att de måste säga det.

Och ja, vi behöver bygga de hållbara lösningarna också. Och för att det ska hända NU, snabbt nog, så behövs ekonomiska incitament. Det finns i nuläget. Det stora heter KLIMATKLIVET och innebär att kommuner, företag, organisationer etc kan få rejäla bidrag för att göra den omställning som behövs NU. Det är genom Klimatklivet som infrastrukturen för laddning av elbilar byggs ut i rasande fart. Det är Klimatklivet som hjälper många stora att göra de dyra investeringar som behövs för att byta till modern fossilfri teknik.

Och för att få Klimatklivetpengar så behöver man visa att den investering man ska göra hör till de som ger mest klimatnytta per investerad krona. Det är alltså bara de bästa som får pengar. Det är så man driver utvecklingen framåt. Det är så man ställer om.

Utan att gå in på partier så kan vi säga som så att en del partier inte alls vill att det ska gå en massa pengar till Klimatklivet. De svamlar om att vi måste utreda så att pengarna går till rätt saker (HALLÅ! DET RÄKNAS DET PÅ HELA TIDEN!) och så vill de dra ner på Klimatklivet.

Så – beroende på vem som ”vinner valet” i höst så finns det en påtaglig risk att Klimatklivet krymper (eller i värsta fall läggs ner). Och nej, det är inte så att de sitter på några andra briljanta lösningar och stora satsningar som dras igång istället.

Nå. Tillbaka. Värme. Torka. Missväxt. Skogsbränder. Klimatförändringar.
Val om mindre än två månader.

DU HAR ETT ANSVAR.

Vem röstar du på? Har du kollat upp vad de konkret tänker göra åt klimatet? Hur de tänker se till att vi dumma lata vardagsmänniskor inte ska behöva fundera varenda dag själva utan istället bygga ett samhälle där det vi gör om vi inte tänker ändå är det som blir bra?

Har du undersökt så att det parti du ska rösta på inte bara svamlar om klimatet för sakens skull? Att de faktiskt har konkreta genomförbara lösningar som gör skillnad NU (inte om 30 år när kanske någon forskare fått fram en lösning)?

Har du kollat upp så att deras svar på olika frågor inte går emot varandra? (Som till exempel att de tycker vi ska lösa flyget med biobränslen – men glömmer att tala om att de enorma ytor som behövs i så fall innebär att vi inte kan odla tillräckligt med mat.)

Människans minne är stundtals kort. Men fram till valet klarar du av att komma ihåg den här värmen och torkan. Och att påminna folk omkring dig om den och hur den hänger ihop med våra val.

Har vi tur så kommer det en bra sommar nästa år. En hyfsat normal svensk sommar med soliga dagar och regniga dagar, varma dagar och kalla dagar om vartannat. Har vi tur så kommer det fler godår innan det blir dåligt på riktigt.
Men vi behöver ändå komma ihåg det här året.

Inte tänka att det var ett undantag som inte visar något. Utan ha det som en ständig påminnelse om att vi måste göra vad vi kan för att bromsa och begränsa klimatpåverkan.
Och som en påminnelse om att vi måste förbereda oss så att vi kan klara det nya normala.

För vi behöver lära oss att leva i ett nytt klimat, med nya förutsättningar. Där vi inte kan odla på samma sätt som innan. Där vi inte kan ta samma saker som innan för givna.
Och vi behöver vara beredda på att dela vårt land med fler.

Och vi ska vara rädda om och tacksamma för det vi har. För vi har det väl förspänt ändå: vårt land är sannolikt inte ett av de som drabbas värst.

Men ja, i värsta fall (ur vårt hänseende) kan det vara vi som inte kan bo kvar.

– ALARMIST! Du överdriver!

Ja, det kan man ju hoppas. Men tyvärr ser det inte ut som det. Tyvärr ser det värre ut än prognoserna.

Detta inlägg är ursprungligen en rant jag skrev på twitter den 17 juli.

Trötta tankar om smutskastarna i politiken

Jag tänker allt oftare att den viktigaste skiljelinjen i politiken går mellan

1. de politiker som vill förändra saker till det bättre och som har förståelse och acceptans för att andra kanske har en annan lösning eller idé om vägen dit och har en positiv grundsyn på detta och är beredda att lyssna, diskutera, kompromissa och samarbeta, och

2. de politiker som mer är ute efter att sabotera och smutskasta för alla andra.

I de allra flesta partier finns båda typerna. I vissa partier är grupp 2 mer dominant än i andra. Men det är grupp 2 som får väldigt mycket utrymme. Det är grupp 2 som alltmer styr det politiska samtalet. De sår split både i sitt eget parti och andra. De hindrar konstruktiva samtal som skulle kunna leda till ett bättre samhälle.

Och eftersom grupp 2 får så mycket utrymme och får hållas så tystnar bra personer i grupp 1. Både de som redan är aktiva politiker och de som hade kunnat tänka sig att engagera sig politiskt.

Det gör mig ledsen och uppgiven. Och jag har inga bra förslag att komma med. Jag orkar ju inte själv stå upp mot de där smutskastar/mobbarfigurerna. Jag tystnar också, igen, precis som på högstadiet.

När det neutrala kuvertet och loggan triggar ångest

Häromveckan fick jag ett brev från Region Skåne. Ett sånt där fönsterkuvert med hål dels för min adress, dels för deras logga.

Adresserat brev från Region Skåne. Det innebär i princip alltid något från vårdcentralen. Vad kunde det vara? Någon sorts kallelse? Några provsvar från något jag glömt? Något… läskigt?

Ja, det var där tankarna hamnade, väldigt kvickt. Givet utformningen – så där väldigt neutralt – var liksom det sannolikaste någon sorts brev från läkare. Och sådana kommer ju inte om de inte har något väldigt angeläget att säga.

Så jag hann tänka mååånga tankar under den där väldigt korta stunden innan jag öppnade brevet.

Det var info om en enkät de vill att jag ska besvara. Inloggningsuppgifter och klämkäck info i grönt. ”Du har blivit slumpmässigt utvald…”

Det där att ha blivit smått skräckslagen under en kort stund gör inte att man känner sig mer lockad att gå in och svara på en enkät, faktiskt.

Av en händelse såg jag en facebookvän skriva något motsvarande. Han verkar ha fått samma utskick och hunnit tänka liknande tankar.

Nu häromdagen kom ett nytt likadant till mig. Och jag hann reflexmässigt hamna i samma tankebanor, innan tanken slog mig att det här skulle kunna vara något liknande. Och så var det just en påminnelse.

Men alltså: om man nu är en organisation som huvudsakligen skickar brev till privatpersoner när det är något från vårdcentralen, något som kan trigga jobbiga tankar, så kanske man ska fundera på att göra utskickets utseende mindre neutralt, liksom?

Tillit – underlättar så mycket, funkar så ofta

Under dagarna jag var i Korrö så hamnade jag parallellt i en twitterdiskussion kring läskbackar och tillit.

När man tänker på det så är tillit grunden för så väldigt mycket i tillvaron. Inte bara när det gäller att lämna läskbackar eller att affären lagrar jordsäckar ute på parkeringen och litar på att den som tar en jordsäck också kommer in och betalar för den. Utan i väldigt många andra sammanhang också.

Som till exempel just i ett sådant sammanhang som Korröfestivalen, och alla andra liknande festivaler. Folk bor i tält, som de av naturliga skäl inte kan befinna sig i och ha koll på hela tiden. Och folk dansar och ställer därmed ifrån sig både väskor med värdesaker (plånböcker och telefoner) och instrument i högar i närheten av dansbanor och scener. Och folk lämnar sina telefoner och powerbanks på laddning vid de enstaka eluttag som finns att tillgå. Och så vidare. Och det funkar.

Ärligt talat funkar tillit långt mycket oftare än vi kommer ihåg. Snarast tar vi det för givet i så många vardagssituationer som vi aldrig ens reflekterar över.

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen ”Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.