Category Archives: Vardagsliv

Sorgestatus

Vardag. Sådan där pårusande vardag, med jobb och skola och matlagning och ugnar som lägger av och föräldramöten och scoutlämning på kvällarna och tiden inte räcker till.

Men ändå. Vardag.

Hur jag mår? Jo… det är bättre. Sorgen är inte längre skärande och djup. Större delen av tiden är den egentligen inte påtaglig alls. Eller mestadels påtagligt i den konkreta saknaden: bristen på någon att dela vardagens småproblem, reflektioner och praktiska genomföranden med. Vi är en man kort i laget.

När man inte varit i den här situationen så får man lätt känslan av att sorgen är en enkel okomplicerad kurva: Allra värst i början men sedan stadig dalande. Men nu, några månader in i processen, skulle jag mer beskriva det som en sakta avklingande sinuskurva. Stora kraftfulla fluktuationer i början men nu mycket mindre. (Fan, jag har tappat mina matte- och fysiktermer och kan inte ens beskriva variationer i en sinuskurva!? Nå, jag hoppas ni fattar ändå.)

Så… jag mår ganska bra, givet omständigheterna. Inte fantastiskt, men helt okej. Och det skäms jag för. Tycker att jag glömmer för fort, saknar för lite, sörjer för lite. Tycker att det borde fortsätta göra mer ont. Tycker att jag sviker dig.

Fast det är inte direkt så att jag sitter och grubblar över det särskilt mycket. Mest fylls tillvaron av att försöka fixa var dags praktiska göromål.

Och ibland poppar känslorna igenom lite mer. I helt oväntade situationer. Som när tolvåringen ska använda toasten i köket och undrar vilket av eluttagen ovanför köksbänken det är han ska använda. Det finns ett uttag i kanten av bänkbelysningen, och så finns det ett fyr-eluttag precis bakom. Och det är det bakre som ska användas för det främre är så svårt att få i stickkontakten i och det har i princip aldrig använts. Men den där korta frågan från tolvåringen kastar mig liksom tillbaka i tiden till den tiden när köket var nygjort, för sju år sedan. Köket, som vi planerat och byggt tillsammans, jag och älsklingen. Och det är inte den förnuftsmässiga vetskapen om detta, utan på ett omedvetet känslomässigt plan som den där sortens tidshopp gräver djupt.

Men tja, tillvaron rullar huvudsakligen på. Jag är inte i riskzonen för att dö av sorg, i alla fall.

Sånt där bankmässigt efter döden

Ja. Banken. Möte. Ett försök att sortera upp saker.

Du finns inte längre. Bouppteckning är fixad och dina konton ska bort och de pengar som finns på dem ska flyttas över till mina konton. Piece of cake, ju…

… var det visst inte, nä. För när du ”försvinner”, så måste även de av de gemensamma kontona där ditt namn skrevs först när kontona startades – där du blev huvudkontohavare, även om vi var likvärdiga kontohavare, båda med full dispositionsrätt och hela middevitten – också stängas ner. Och av en händelse är det visst du som hamnat först på det gemensamma räkningskontot. Det med typ ALLA transaktioner. Därifrån ALLT betalas och därifrån alla autogiron går och så vidare.

Jävligt osmidigt. Minst sagt.

”Det är ju mitt fel, förstås”, säger bankmannen. Och det är det ju. Vi visste ju att du var obotligt sjuk i cancer redan när vi bytte till den här banken. Men tja, det är väl inte lätt att tänka på allt sånt varje gång man lägger upp ett konto.

Och ja, han ska fixa det. Han startar ett nytt konto, flyttar dit autogirona, och ser till att jag ska få ordentliga kontoutdrag för allting. Det är ju ändå bara ett drygt år det handlar om. Men smidigt är det inte.

Och så ska han fixa ett separat konto där allt det som är ”pension” (från flera olika håll) ska gå in. De där pengarna som kommer för att du inte finns och som jag liksom betraktar som ”din lön”. För jag behöver ha dem separat för att kunna få en överblick. Det blir så sabla rörigt annars.

Och så har vi tittat på livförsäkringspengar och huslån och konstaterat att vi faktiskt är överens, bankmannen och jag, om att det är vettigt att faktiskt betala av ett av lånen rakt av nu, och tydligen förlorar jag liksom inte alls på det heller. Och det känns ju liksom ganska bra att kunna bli av med ett lån. Och samtidigt blir det liksom så bisarrt det där – den där känslan av ökat oberoende som kommer av att bli av med lån, känslan av att äga själv, någon sorts självförsörjningsgrej – och så samtidigt vetskapen om att enda skälet att det händer, det här att kunna bli av med ett lån, är att du gått och dött. Och det är ju faktiskt bara skit, och då kan jag ju liksom i rimlighetens namn inte gå omkring och vara glad åt något som helt är en konsekvens av din död, för det innebär ju att jag är glad över att du är död. Och det är jag inte.

Ja, och sedan var det en del andra småsaker vi tittade på. Saker jag skulle tittat vidare på ikväll. Men som kom det en jävla ugn emellan.

Teknikern har varit här och diskmaskinshelvetet funkar för stunden alldeles av sig självt

Idag har jag jobbat hemifrån för att teknikern från Miele skulle komma och titta på diskmaskinen. Diskmaskinen som för snart två veckor sedan slängde fram felkod F70, vilket innebar att avloppspumpen gick konstant och att tekniker måste tillkallas,

Då, för tolv dagar sedan, så var jag tvungen att slå ifrån säkringen för diskmaskinen för att inte pumpen skulle stå och gå hela tiden. Och om jag efter en stund slog på den igen så tog det inte många sekunder innan den slängde upp F70 igen.

Nu när teknikern slutligen kom för en stund sedan, så slog vi till säkringen. Inga felmeddelanden.

Teknikern skruvade loss saker nertill och konstaterade att jo, det hade ju uppenbarligen stått lite vatten i främre delen i underredet, tillräckligt för att lyfta den där frigolitflottören som utlöser F70. Men det hade inte varit särskilt mycket, för det hade uppenbarligen bara varit i den delen, inte i hela. Det vatten som hade stått där var uppenbarligen inifrån diskmaskinen, eftersom det hade en klibbighet av diskmedelsrest. Men det var torkat nu.

Och så tryckte han igång diskmaskinen. Och den verkar funka snällt.

Han spekulerade i att det kanske var något av det som höll ihop något (fan, orden har redan trillat bort) som kunde ha läckt. Och eftersom den verkar funka som den ska nu, så ska jag låta den gå, och sedan diska som vanligt, och så hör han av sig imorgon eller i övermorgon för att kolla om den fortfarande funkar. Och så får vi ta det vidare därifrån.

Jag tycker det känns svajigt. Jag tycker inte om att den nu funkar utan åtgärd. För jag vågar inte lita på att den ska fortsätta med det.

Men man kan ju inte laga nåt som inte är trasigt…

 

Magontströtthetskväll

När man har ont i magen, på ett sånt där sätt som liksom fortplantar sig genom kroppen till en allmän kallsvettighet, så blir man också väldigt trött.

Kvällens plan på en enkel pumpasoppa fick förenklas ytterligare: Vi åt mackor.

Och jag har inte tvättat, inte vikt tvätt, inte dammsugit och annat sånt där som skulle behövas. Inte suttit med åttaåringen och lyssnat på läsläxa.

Men jag lyckades faktiskt måla två av fönstren gröna. Och ja, jag behövde det. Behövde göra något som inte innehöll oro.

Flugor

Flugor. Så eländigt mycket flugor. Jag tycker aldrig vi haft så mycket flugor förr.

Men det var alltid du som irriterade dig mest på flugorna och gav dig ut på jakt med flugsmällan. Så kanske hade vi egentligen lika mycket flugor andra år – och samtidigt i praktiken inte, när du hade varit i farten?

Om du var här

Om du var här skulle jag prata med dig om gastankarna i bilen och infon i displayen om hur långt man kan köra på den gas som finns kvar i tanken. För förr var det ju alltid så att den där siffran ökade låt säga de första två tre milen man körde efter tankning. Om den till exempel hamnade på 360 km när bilen när nytankad, så kunde den mycket väl krypa upp till 400 km efter några mils körning, innan den började minska (vilket ju är vad den rimligen ska göra).

Numera så är det tvärtom. Den visar ett alldeles löjligt högt värde när den är nytankad, en sträcka jag inser att den tankade gasen aldrig nånsin kommer att räcka till. Och sedan sjunker det ganska snabbt i början, innan det liksom mer stabiliserar sig.

Min gissning är att det måste hänga samman med när några av tankarna byttes före jul på grund av rost. Fast jag har inte lagt märke till det förrän efter att du dog. Men tiden mellan jul och att du dog… var ju inte precis en tid när jag hade möjlighet att fundera över alla sådana saker. Det var liksom tillräckligt med annat att oroa sig över.

Och alltså, det här är ju inget jag oroar mig över. Det är en observation. Något jag har noterat. Något jag skulle ha pratat med dig om. Sådana där vardagssaker.

Och det är liksom ingen idé att prata med någon annan om det. För att det ska vara lönt att diskutera det här måste man ju ha kört bilen mycket och länge och tankat den en massa gånger och så. Det är liksom bara du och jag som har det.

Så många år av så märkligt lite trassel – när man tänker på det

Apropå lyxen av att faktiskt kunna åka iväg till Malmö och jobba:

Det där hör till saker som slagit mig de senaste åren eller så. Att det faktiskt funkat så bra att båda vi föräldrar jobbat en bit bort, med tågpendling. Att det sammantaget genom åren varit extremt få gånger vi blivit uppringda av dagmamma eller förskola eller fritids och behövt åka hem. Och de mest akuta gångerna – bortsett från senaste året – så har det handlat om misstänkt kräksjuka som drabbat ett barn som kunnat ligga kvar på en soffa i ett hörn på fritids.

Jag menar, vi kunde ju ha drabbats av många sorters mycket värre krissituationer. Eller varit omöjliga att nå för att vi båda suttit på möte eller så. Och det tog liksom rätt många år innan jag ens tänkte tanken att det skulle kunna uppstå problem, att det skulle kunna bli problem om vi båda var på möte samtidigt.

Och nu är barnen ganska stora. Det är nu det borde vara mindre problematiskt. Men det är nu det är problematiskt. Och nu finns det bara en förälder, vilket liksom gör hela situationen långt mer sårbar. En förälder är mycket mindre än två.

Vardagslyx

Lyx kan vara så olika saker.

Igår och idag har jag kunnat åka till Malmö och jobba. För min pappa har varit här och funnits som reservlösning: om det skulle ha behövts så är det han som funnits här och kunnat åka till skolan för åttaåringens skull. Så jag har kunnat befinna mig på jobbet och fokusera på jobbet och inte behöva fundera över om jag plöstligt måste rusa hemåt med alldeles för lång restid för akututryckningar.

Dessutom har jag kommit hem till lagad mat och dukat bord. Jag vet inte när det hände senast.

Men idag har jag också blivit påmind om hur myckt större sårbarheten är när man är ensam förälder. Eftermiddagen idag bjöd på rejält tågstrul. Hade inte pappa funnits här och kunnat hämta hem från fritids så hade det blivit besvärligt. Här behöver byggas reservlösningar.

Diskmaskinshelvetesjävlaskit igen

Jag är så trött så trött så trött.

Lägger mig en stund efter maten och försöker vila. Lyckas inte få ro. Ger upp och går ner igen.

Möts av felmeddelandet F70 på det jävla diskmaskinshelvetet.

Fel F70:
Avloppspumpen går eventuellt även när luckan är öppen.

Waterproofsystemet har aktverats.

  • Stäng av vattenkranen.
  • Kontakta Miele service.

Det är fyra dagar sedan det datum då de skulle ha kommit för det fel jag ringde dem om för ungefär en månad sedan. Den tiden avbokade jag för att jag till slut lyckades hitta felet själv.

Den här gången däremot verkar det inte vara något jag kan göra något åt. Och det går inte att använda diskmaskinen. Den har bara felmeddelandet att bjuda på just nu.

 

Jag har faktiskt inte ork med allt sånt här. Eller nåt sånt här alls.

 

Jobbahinnajobbahinna

Upp på morgon. Få iväg ungar till skola. Jobba (hemifrån). Hämta hem barn från fritids. Handla mat. Laga mat. Fixa med diverse byråkrati som blanketter och annat. Reda ut de mest akuta sakerna för morgondagen. Försöka planera saker som måste planeras. Få igång en diskmaskin. Få barn i säng.

Jag vattnar inte. Jag skördar inte. Jag sköter inte trädgården. Jag målar inte fönster. Jag håller inte kontakten med folk. Jag lyckas inte, hinner inte, orkar inte prata djupare med lagom ovilliga barn.

Där nere ligger fortfarande blanketter som jag struntat i att fylla i. Min tekopp är huvudsakligen odrucken. Klockan är snart halv elva, och ungen bredvid mig har nyss somnat. Jag ska nog kanske gå och plocka ur en diskmaskin.

Nej, jag är inte fruktansvärt effektiv i det här. Skulle jag satsa på att verkligen vara effektiv skulle jag kunna hinna mycket mer. Och rasa ihop helt allra senast om en vecka.