feb 14 2025

Cancerfonden har sån fantastisk tajming [alla hjärtans dag]

Fredag, alla hjärtans dag, strax efter klockan sex på kvällen. Utanför Coops entré står ett gäng människor som verkar vilja att man ska skriva på något. Alltså så där så att man måste passera dem för att gå in.

”Bor du här i kommunen?” frågar den som fångar mig.

Hans fråga bekräftar min misstanke. Jag vet att det pågår någon sorts namninsamling i kommunen, så det är väl dit de hör. (Det visar sig sen vara fel.)

”Ja”, svarar jag.

”Tycker du alla ska ha rätt till sjukvård?” frågar han sen. Sådana där självklara frågor, utformade för att fånga upp och inleda samtal. Och så frågar han hur gammal jag är och babblar något om att jag ser yngre ut än så. Han är allmänt glad och småflamsig, inte alls inriktad på att prata om allvarliga saker.

”Vet du hur många som drabbas av cancer?” frågar han sen. Och jag fattar att han kommer från Cancerfonden.

Ja, det vet jag ju. Att en tredjedel drabbas är ständigt återkommande i reklam från just Cancerfonden. ”33 procent”, svarar jag.

Han spelar imponerad. Eller det verkar som att han menar det, men jag antar att det är spelat, för frågan är så enkel.

”Du kanske rentav känner någon som drabbats?” säger han sen.

”Ja, min man dog i cancer. Det var när ni hade den där kampanjen om att man skulle säga nej till cancer. Min man brukade undra på vilket sätt det var meningen han skulle säga nej, eftersom han uppenbarligen inte gjorde det på rätt sätt.”

Cancerfondensnubben verkar tagen på sängen. Som att han inte riktigt tänkt tanken att kontentan av frågorna han just ställt hänger samman med att folk dör. Han drabbas av någon sorts vett och avslutar samtalet.

Jag går vidare in i affären. Ilskan kommer först efteråt. Först i form av handlingsförlamning, att jag inte klarar av att ta enkla småbeslut när jag ska välja matvaror från hyllorna. Sedan också mer tydligt som just irritation.

Det är alla hjärtans dag. Varför står man utanför mataffären en fredagskväll på alla hjärtans dag och påminner folk om människor de förlorat?

Det räcker liksom att min älskling är död. Jag behöver inte att någon trycker upp det i ansiktet på mig.

Och ja, jag vet, den unge snubben från Cancerfonden menar inget illa. Han har bara ett kasst jobb där han ska attackera folk utanför affärer och prata om saker han inte har koll på.

Men någon borde tänka till om sådana här saker.

feb 12 2025

Det är skillnad på två och en

Funderar ibland över skillnaden mellan att vara två föräldrar och att vara en. På ytan är ju saker så väldigt lika. Vi (alltså jag och barnen) bor kvar i samma hus. Jag har samma jobb.

I praktiken är skillnaden påtaglig, när det är en person som ska hinna allt vuxet och föräldrigt. En person som ska fixa disk, tvätt och matlagning. En person som ska ha tid och ork att vara allt stöd.

Laga mat från grunden är jättekul och trevligt och inspirerande när någon annan tar disken och man inte behöver vara den som lagar maten nästan varje dag. Som ensamförälder så är färdigköttbullar och snabbmakaroner och liknande lösningar nödvändighet på en mycket högre nivå och mycket oftare.

När man är ensam om att slåss för sitt barns rättigheter så uppfattas an som mycket bråkigare och besvärligare än när det är två föräldrar som kan sitta och bekräfta varandra i ett samtal. Och som ensam finns det inte heller någon att bolla med eller vädra frustrationen med.

Man får nöja sig med att gråta sig till sömns när det är som värst. Och, gråta är visserligen ett bra sätt att lätta på trycket, men det är inte stärkande på samma sätt som att sitta i soffan och prata ut med någon på samma sida och med lika ansvar.

Alla ambitioner om ordning är i praktiken satta på paus sedan lång tid tillbaka. Sätta viktiga papper i pärmar? Jag är numera glad om de ens hamnar i högen med viktiga papper.

Och ja, ekonomin. Det finns helt klart betydligt mindre pengar att röra sig med. Men det märks mindre än man skulle kunna tro, i alla fall här. Jag har ändå aldrig tid eller möjlighet att göra någonting.

Just där inser jag ju att jag *är* privilegierad: att ekonomin inte är något stort problem. (Än i alla fall.)

feb 05 2025

Är du ny på bluesky? Här finns tips!

Många flyttar helt eller delvis över till bluesky och andra sociala medier för att slippa stötta exempelvis Mark Zuckerberg och Elon Musk.

Men att vara ny på ett socialt medium innebär ju att man behöver lära sig hur det funkar.

Här finns ett inlägg med det mesta du behöver veta om bluesky!

jan 25 2025

Vad är objektivt när självklara värden ses som aktivism?

Jag funderar kring det här med objektivitet och opartiskhet. Det brukade vara självklart vad det betydde och att det var en bra sak.

En gång i tiden var det exempelvis självklart att om man hade faktakunskap inom ett område, till exempel för att man studerat ämnet på universitet, så var ens synpunkter relevanta och viktiga. Att man var intresserad av ämnet och det var därför man studerat det sågs inte heller som negativt.

Numera ses man som aktivist om man arbetar med frågor man bryr sig om. Alldeles oavsett att man agerar eller resonerar utifrån kunskap.

Det sågs inte heller som opartiskhet att föra fram värden som mänskliga rättigheter.

Nu verkar opartiskhet och objektivitet istället betyda att låta ”båda sidor” få komma till tals i public service-tvnyheter på bästa sändningstid. Även när den ena sidan sedan länge övergett det vi såg som självklara objektiva värden.

Vad får vi för nyhetsrapportering när en journalist inte längre ses som opartisk när hen rapporterar om orättvisor eller utsatthet? Vad får vi för tv-debatter när det som ses som objektivt flyttats långt till höger om det som sågs som extremt för ett par decennier sedan?

Det låter som en bra grundprincip att tjänstepersoner och journalister ska vara objektiva, opartiska, neutrala. Men det beror ju på vem som bestämmer vad opartiskt innebär.

(Nej, jag vet, det här är inget nytt just precis nu. Fast det blir mer och mer brännande.)

jan 12 2025

Att lära sig satsa på halvdant

Jag behöver komma ihåg att jag inte ska få för mig att göra klart saker. Speciellt inte saker som är tråkiga (och med det inser jag att jag även menar mentalt krävande).

Det är så lockande som ambition: Nu ska jag få ordning på [insert något lämpligt]! Kontoret. Alla viktiga papper. Allrummet däruppe. Pysselhyllan. Alla lakan i skåpet. Matkällaren. Något annat. Alltsammans.

Alla häckarna i trädgården. Hela trädgårdslandet. Alla rabatterna. Alla uthusen.

Det är lockande med känslan av att vara klar. Det är lockande med känslan av att ha ordning omkring mig och kunna slappna av. Det är lockande att tänka att SEN, när jag är klar, så ska jag göra det roliga.

Men jag behöver komma ihåg att jag ska inte. Det var en sak när jag var ung och frisk. Eller när vi var två vuxna med delat ansvar och allt sånt där.

Men inte numera. Det tar för mycket ork. Framför allt den mentala orken. Varje delsteg är en mental ansträngning, tar tankeresurser.

Jag är i grunden väldigt bra på det där med att bita ihop, ta itu med, härda ut. Och numera är det farligt. Biter jag ihop och håller ut så gör jag mer än jag egentligen hade kraft till. Det kommer alltid en bakläxa på det. Trötthet. Förlorad kraft som tar dagar eller längre att återhämta.

Plus att det alltid finns andra saker som jag måste göra oavsett prioriteringar. Föräldraskapiga saker, stöttande och finnas där och hjälpa till. (Plus att vara tjänare åt tre katter.) Saker som gör att jag måste släppa mitt eget eller splitta min hjärna.

Jag kommer aldrig att bli klar med någon av de saker jag ger mig på att göra klara. Men jag kommer att ta sönder mig själv i processen. Och blir jag mot förmodan klar så kommer det i alla fall inte att finnas tid, och definitivt inte ork, till att göra något kul.

Så jag försöker lära mig att leva med att göra allting halvdant. Absolut inte good enough, utan en betydligt lägre nivå. Hanterbart. Tillräckligt städat för att få plats på skrivbordet. Tillräckligt mycket bänkyta tom i köket för att kunna laga mat. Och så vidare.

Det är egentligen väldigt långt ifrån den jag är och inte alls vad jag mår bra av. Men jag mår ännu sämre av alternativet.

nov 06 2023

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

feb 25 2023

Man behandlar inte människor i sorg på det sättet

När någons man nyligen dött, och någon annans pappa nyligen dött, då finns en särskild sorts ömtålighet. Allting är som ett öppet sår. Det finns ingen skyddande hud. Det finns inga marginaler. Stressbägaren är proppfull med en gigantisk oformlig osynlig kula, som kilar ner sig och fyller ut bägaren.

I det läget behövs omhändertagande. Det behövs att omvärlden minskar kraven, eller accepterar att man inte lever upp till kraven. Det behövs människor som stöttar upp för det man inte mäktar med.

För i de lägena är det ens ömtåligaste områden som krackelerar. Man tappar förmågor. Man blir sämre på det man redan har svårt för. Och man försöker samtidigt långt mer än man borde, om omvärlden inte ger utrymme att låta bli.

I det läget ställde en rektor orimliga krav, på både mamman och barnet. Krav på barnet att klara mer än sina förmågor, att vara ”som alla andra” på de områden som var allra svårast redan innan. Krav på mamman att ”stå på skolans sida”, mot barnet. Krav på både barnet och mamman att lägga sina personligheter och behov åt sidan.

Rektorn hade fler vuxna omkring sig. Det blev i alla sammanhang många mot den ensamma mamman och många mot barnet.

Vi tog båda skada, både jag och barnet. Det finns djupa skador efter detta, skador som gav utrymme för annat dåligt att kila in sina skadliga effekter. Grogrund för att ifrågasätta sig själv och sina behov, för att känna att man inte duger som man är, att man måste anpassa sig och smälta in, oavsett hur det skadar en själv. Övertygelsen att det är jag själv, som förälder, som behöver skaffa mig all kunskap, lösa alla problem, fixa mitt barns skolgång, fylla i kunskapsluckorna efter det som skolan inte lärde honom.

Jag brände ut mig på en nivå som gör att mina kognitiva förmågor fortfarande sviktar flera år senare. Jag har sår och skador efter skolans bemötande som aldrig kommer att kunna läka. Mitt barn har en skolgång bakom sig som präglats av att försöka återta det den första skolans inställning tog ifrån honom av trygghet och självkänsla.

Idag började jag plötsligt gråta, när det kom ett skov av insikt om hur mycket skada en person i ledningsställning åsamkat oss. Jag grät och grät. Och ändå har jag gråtit alldeles för lite.

Man får inte behandla människor i djup sorg på det sättet. Det är inte mänskligt.

jan 10 2023

Efter sjukdom-röran

Det värsta med när man är på bättringsvägen efter att ha varit sjuk (covid*; det har inte varit någon större fara med mig) är att behöva ta hand om all röran man åstadkommit under sjukdomen.

När man är sjuk – trött, ont i halsen, ont i kroppen, snorig och eländig – så gör man ju helst minsta möjliga. För att man inte orkar, och för att allt som är en aning besvärligt i vanliga fall blir mångdubbelt jobbigare.

Och det är ju okej. Okej att skjuta på saker och ta det sen.

Men i det här stadiet – inte riktigt sjuk, men absolut inte heller riktigt frisk – är ju alla de där jobbiga sakerna fortfarande jobbiga.

Den döda musen i musfällan under köksvasken, som jag från början inte ville gå ut med för att jag hade ett jobbigt nytt sår (typ papercut fast inte riktigt) på höger pekfinger, den känns ju inte så lockande när den legat där ett antal dagar (musen alltså, inte fingret).

Återvinningspåsarna, som var överfulla redan innan jag blev sjuk och som nu fyllts över alla bräddar och översvämmat skafferiets golv.

Vaskarna i köket, som proppats igen av matrester från hjälpligt avrensad disk och grönsaksrense när äldste sonen arit snäll och lagat riktig mat när jag inte orkat men som nu befinner sig i olika stadier av nedbrytning (och ingått symbios med någon sorts plastförpackning).

För att nu bara nämna några konkreta exempel, liksom.

Jag skulle vara nöjd med att vara på bättringsvägen, kunna vila i det, och samla ork inför att börja jobba igen och så där.

Nu känns det istället som ett projekt som kommer att vara veckor att komma ikapp allt det här.

* Äldste sonen testade svagt positivt den 31 december, på ett test han tog bara för att en kompis han träffat några dagar tidigare hade testat positivt, och vi skulle träffa folk på nyår. Så vi ställde in. Men sedan blev han tids nog lite sjuk ändå. Och jag med. Den 3 januari började jag känna av det. Jag tog inte test förrän den 6 januari, men det var helt klart positivt.

sep 11 2022

Om kärnkraften

Nedan följer en text som legat och skvalpat i huvudet ett tag, men det har inte funnits tid eller fokus att få den nedskriven förrän idag. Och just idag, och speciellt i slutet av dagen, blir på nåt vis ett ganska märkligt tillfälle att posta den. Å andra sidan skulle det kännas ännu märkligare att inte posta den när jag nu tänker det och dessutom slutligen haft tid att skriva det.

—

Jag tycker inte om kärnkraft. Jag vill inte ha kärnkraft. Det finns många problematiska bitar med kärnkraften – allt från brytningen av uranet, via säkerhetsrisker vid användning, till den nästan evighetslånga faran med avfallet, som kommer att vara farligt i en tid så fjärran att vi inte kan greppa det.

Men jag tycker inte heller om fossilbränsleanvändning. Med vår nuvarande förbränning av fossilbränslen i världen är vi på väg att ändra alla levande organismers förutsättningar på vår planet i grunden. Ändrade klimatsystem ändrar allt det som är förutsättningen för så gott som alla arter: var det är blött, var det är torrt, var det är varmt och var det är kallt, och så vidare. Även i den jättestora skalan.

Fortsätter vi så här, så blir liksom perspektivet av den långa tid kärnavfallet behöver hanteras säkert nästan irrelevant. Att det kan finnas en massa radioaktivt avfall kvar om hundratusen år riskerar att bli en petitess jämfört med förändringen i övrigt.

Jag vill fortfarande inte ha kärnkraft. Jag tycker att vi borde kunna se till att bygga ut andra energikällor och minska vårt energibehov så att vi inte behöver kärnkraften som ersättning för de fossila energikällorna.

Men som det ser ut nu så använder flera politiska partier och andra organisationer, och en hel del enskilda personer, kärnkraften som sin enda klimatlösning. De tjatar om att bygga ut kärnkraften, och så länge de inte får igenom just det så verkar de inte vilja göra något alls för klimatet.

Det gör att jag alltmer lutar åt att ändra ståndpunkt. Jag tänker att kanske borde vi säga ja till att typ börja titta på det här med att bygga ny kärnkraft. Utreda.

För om vi ska bygga ny kärnkraft så är det något som tar tid. Om vi ska göra det på ett bra sätt så är det en jättelång process redan innan det ens finns något beslut om att det ska byggas och i så fall var. Det är massor med saker som behöver tas ställning till och utredas. Ska det göras så ska det göras ordentligt och få lov att ta den tiden, utan att det plötsligt ska hoppas över eller snabbas på i beslutsprocessen. Vi som jobbar i myndighetssammanhang vet att processer behöver sin tid för att allt ska kunna gås igenom ordentligt, och det tycker jag är jätteviktigt. Och har man börjat processen och kommit en bit på väg så är steget kortare om/när man tids nog landar i att man ska ha kärnkraften.

Och under tiden så finns det möjlighet att ta itu med en väldig massa andra klimatåtgärder. För har man puttat igång kärnkraftsutredandet lite försiktigt så kan inte längre moderaterna med flera stå och skrika “men kärnkraften då!” som svar så fort klimatet kommer på tal. Det lämnar utrymme för en konstruktiv dialog – alternativt gör det övertydligt att vissa partier egentligen inte bryr sig om klimatet alls.

Och som sagt var, jag säger inte ens att jag vill ha kärnkraft. Men jag vill komma ur det dödläge den diskussionen hela tiden landar i. Och jag tänker att det inte skadar att ha utrett hur vi borde göra om vi till slut måste.

aug 28 2022

Om förstågångsväljare och fyra år

Min äldste är arton år och får i år för första gången rösta i valet. Och han tycker det är besvärligt. Han tycker inte han är insatt, och han vet inte riktigt var han ska börja. Det är så mycket annat som ska hinnas, med skola och kompisar och annat, och det där med att sätta sig in i politiken för att veta hur man ska rösta känns mest som en sak till som ska hinnas med. En jobbig sak,

Det finns förstås många saker som påverkar i det här. Inte minst att det är en ganska hemsk valrörelse, med mycket smutskastning och fula grepp, och det försvårar förstås möjligheten att sätta sig in. Debatter på TV undviker jag själv sedan länge, för att jag tycker uppläggen är så otrevliga.

Men det är ju inte så att min artonåring är ointresserad. Eller, kanske ointresserad av partipolitik, men absolut ntresserad av samhällsfrågor. Han är typen som suttit med som representant för sin klass och sin skola i olika sammanhang av demokratisk karaktär. På ett sätt är han mer allmänintresserad av sådana frågor än jag själv var som ung, eller i alla fall tidigare än jag blev intresserad.

Och ändå hade jag inga problem att veta vad jag ville rösta på när jag fick chansen första gången, som 19-åring (i praktiken bara ett halvår äldre än honom).

Och så slår det mig att en stor skillnad är att på den tiden var det tre år mellan valen, inte fyra.

Tre år är också längden på våra skolstadier i Sverige. Tre år lågstadium, tre år mellanstadium, tre år högstadium, och tre år gymnasium. Vilket innebär att en gång på varje stadium hann man ta upp demokrati- och valfrågor i direkt anslutning till pågående svensk valrörelse. Och på gymnasiet – för min del när jag gick i ettan på gymnasiet – hann jag med att rösta i ”skolvalet”.

Alltså: Under min gymnasietid hann jag med att behöva sätta mig in i de politiska partierna och komma fram till vem jag tyckte borde styra och prova på att rösta. Och jag gjorde det på skoltid, genom att vi i skolan gick igenom partiernas politik och skaffade oss en uppfattning i en neutral miljö.

Det innebar att jag hade hunnit skaffa mig en grunduppfattning, något att framöver relatera till. Jag hade satt mig in såpass att jag sedan kunde jämföra realpolitiken med partiernas teoretiska ståndpunkter.

Det är först nu, när jag ser min artonårings vilsenhet, som jag inser vilken sorts nytta det faktiskt gjorde.

Det är många år sedan det där skolvalet. Men jag tror jag minns vad jag röstade på. Om jag minns rätt så är det i praktiken enda gången jag röstade på ett visst parti – eftersom jag som sagt var senare hann upptäcka andra skillnader i det praktiska politikarbetet.

Jag ska tillägga att jag i huvudsak tycker det är bra att det är fyra år mellan valen. Tre år är en väldigt kort tid för att genomföra praktiska förändringar i samhället.

Men det här var ändå lite av en ahaupplevelse.