Jag ville egentligen aldrig gifta mig. Och det fanns många skäl till det.
Det tyngsta skälet var nog att jag tyckte det var ett märkligt sätt att manifestera kärleken. Detta att lova varandra något för evig framtid, från en viss tidpunkt. För mig är det en omöjlighet att lova att älska någon alltid – jag kan bara svara för vad jag känner just nu, och det finns alltid en möjlighet eller risk att det kommer att ändras.
I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.
Ett antal bröllop jag varit på var en annan orsak. Bröllop är förknippade med så många märkliga traditioner. Väldigt många av traditionerna går inte alls ut på att göra det trevligt för brudparet utan att på olika sätt driva med dem och göra dem till åtlöje. Varför ställa till med en stor fest för att fira ett viktigt ställningstagande, om risken är stor att utsättas för en massa otrevligheter? Nej tack.
Och när man tänker på bröllop och giftermål så är det förstås ofta kyrkbröllop man tänker på. Men varför blanda in präst och en gud som man inte ens tror på i det här?
Ja, och så har vi syntharna ;-) För jag tyckte ju att om vi av någon anledning skulle dela på oss, så behövde jag inte gärna ha dina synthar. Eller dina saker, liksom. Jag tyckte att mitt är mitt och ditt är ditt, och så är det bra med det. Inte för att prylar och pengar är viktigt – utan just för att det inte är det.
Men i slutändan gifte vi oss ändå. Av rent juridiska skäl. Har man barn ihop och bara är sambos så bör man se till att skriva diverse papper – jag har inte ens koll på vilka – och eftersom vi aldrig kom till skott att få det där gjort så valde vi till slut att ändå gifta oss. För att det var enklast.
Nu i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det. Nu, när du är död, har jag insett att det underlättar en massa. Och när någon man älskar är död är man tacksam över att kunna minimera mängden trassel och byråkrati – det är fullt tillräckligt med sånt ändå. Och samhället är liksom trots allt fortfarande byggt för att skyddsnäten ska funka smidigast om man är gifta.
Jag, som aldrig varit intresserad av det här med att gifta sig, skulle vilja flytta fokus för äktenskapet. För i vårt land ser vi äktenskap och giftermål mest av allt som ett sätt att manifestera kärleken, gärna på ett vackert och överdådigt sätt. Fest och romantik. Men jag tycker vi borde bli bättre på att se äktenskap just som en juridisk överenskommelse.
Det låter förstås gammeldags och som något hämtat från en omodern hederskultur. Men det är inte så jag menar. Vi ska självklart välja vem vi lever vårt liv med utifrån kärlek och känslor och välmående, inte utifrån strategiska affärsöverväganden.
Men att gifta sig handlar inte om att visa sin kärlek och ta ställning till att leva tillsammans. Det är ett konstant ställningstagande man gör från dag till dag. Att gifta sig är däremot just frågan om ett juridiskt avtal: Detta är den person jag har ett ekonomiskt och juridiskt liv tillsammans med. Detta är den person som får ta över det fulla ansvaret – med för- och nackdelar – för mina barn, mina pengar och alla mina jordiska tillhörigheter när/om jag dör.
Det är en praktisk fråga. En fråga om att tydliggöra för samhället att det är den här personen som ska dra nytta av skyddsnät och som ska ta de beslut vi annars tog gemensamt. Ett sätt att underlätta byråkratin för den stackars överlevande partnern.
Ruskigt oromantiskt. Fast ändå kopplat till kärleken, faktiskt – till att älska en människa så mycket att man bryr sig om hur den ska ha det om man själv inte längre finns.
Men i huvudsak tycker jag kärleken ska manifesteras på andra sätt än genom giftermål.