I fredags planterade jag om en del av tomaterna och satte ut i sina stora krukor på innergården. Men jag satte inte om alla ännu. Ett av skälen var att sprid riskerna: inte sätta ut alla samtidigt ifall det skulle bli för kallt och blåsigt. Ett annat ganska tungt vägande skäl var att jorden tog slut.
Ja. Jorden tog slut. Visst låter det märkligt? Men när jag planterar om tomater så är det köpejord på säck jag använder.
Jag tänker på det där ibland. Och skäms. För det är ganska märkligt att köpa jord på säck. Att skaffa hem ny jord hela tiden. (När jag var liten har jag för mig att vi gick ut i trädgården och grävde upp lite jord när vi skulle plantera om.)
Ja, nu är det ju inte så att jag skaffar hem hemskt mycket jord på säck. Jag gissar på att vi köper förhållandevis få säckar jämfört med många andra med stor trädgård, med tanke på hur många säckar det verkar gå åt vid affären och så där. Men i alla fall.
Och tja, vad ÄR jord? Den jord som r i säckarna med köpejord är ju inte precis samma sak som jorden här hemma i marken. Det som finns ”av sig självt” ute i trädgården består ju i grunden av sten, sand och lera (vi kan just nu hoppa över alla grader av finkornighet, va?) blandat med organiska rester i olika nedbrytningsstadier.Men den jord man köper på säck består till väldigt stor del av torv.
Torv. Alltså halvt förmultnad vitmossa och andra växtrester från mossar. Myrmarker. Våtmarker.
Torven tillväxer med något i stil med en millimeter per år om jag minns rätt. Torv växer så långsamt att det normalt sett inte betraktas som ett förnyelsebart bränsle.
Ett av Sveriges 16 miljökvalitetsmål heter Myllrande våtmarker och handlar bland annat om att denna typ av marker ska finnas kvar. Men istället bryter vi torven och använder den som plantjord.
Till och med kogödseln vi köper på säck har ett högt innehåll av tillsatt torv, antagligen för att ”tillverkaren” inte tror att hobbyodlare är kapabla att hantera gödseln annars.
Och ja, vi behöver blanda in organiskt material i jorden vi odlar för att få ett bra resultat. Men varför just torv? Det finns ju massor med annat organiskt material. (Ja, jag ska bli bättre på att köpa Sysavs grönkompost – som består av det komposterade resultatet av trädgårdsavfall.)
I år har jag i alla fall återanvänt en del gammal krukjord och blandat i ny gödsel för näringens skull.
Men bra odlingsjord är något vi liksom inte bara kan ta för givet. Det finns ingen outsinlig källa till ny bra jord, vi måste vårda den vi har. Värna den goda odlingsbara jorden, istället för att asfaltera den.
Och mitt i allt det här funderar jag på just det här med näringen och gödningen. För som sagt var, vi använder en del kogödsel och hönsgödsel som näringskälla. ”Äng är åkers moder” säger det gamla talesättet. Det fick jag lära mig om när jag pluggade biologi. Äng är åkers moder – det betyder att man behöver ha ängar för att kunna få vinterfoder till djuren, och man behöver djuren för att kunna få gödning till åkrarna, och alltså är djuren och i förlängningen ängarna nödvändiga för att man ska kunna odla på sina åkrar. Det var på den tiden man inte hägnade in betesmarkerna, utan djuren fick ströva fritt och beta, och så hägnade man in de områden där djuren inte fick gå, inägorna, det vill säga åkrar och ängar.
Djuren sågs som en nödvändighet för växtodlingen.
Och jag inser att jag har för dålig koll. Påverkar djuren näringsämnena så att de blir lättillgängligare? Eller, alltså, det jag egentligen funderar på är väl detta: om vi tänker oss att alla skulle bli vegetarianer av miljöskäl, hur skulle det då bli med odlingen – skulle den påverkas negativt av att det inte fanns animaliska gödningsmedel? Finns det idag rena växtodlare som odlar ekologiskt (alltså utan konstgödning) men utan gödsel från djur? Hur ser övertygade vegetarianer på att deras mat odlas med hjälp av gödsel? Hur funkar ett helvegetariskt kretslopp?
Det är sånt jag funderar över här på försommaren.
Jag är ju ganska förtjust i slutna kretslopp. Jag gillar det här med att ha djur som betar på den mark som inte funkar till odling för att den är för näringsfattig eller för stenig eller för våt, och att man sedan drar nytta av den näring som djurens bajs ger oss, till att odla på den mark som lämpar sig för odling. Det är ett gott resursutnyttjande. Många av människans idéer om att med teknikens hjälp odla på all sorts mark – med hjälp av utidkning, konstgödning och annat – har ju lett till en massa andra problem, som övergödning, översvämningar, för höga vattenhastigheter, och så vidare.
Det är komplicerat att göra det som är rätt. Men generellt sett tror jag att idén om en enda lösning för allt, att se världen svart och vitt, att säga att gör vi bara alla på just det här viset så blir allt bra, inte är så klok.