Tag Archives: barn

Jag inbillar mig att det var lättare förr

Jag har så dåligt samvete jämt.

Det finns en massa saker jag vill göra. Eller, det finns en massa saker som behöver göras, och det finns en massa saker jag vill göra.

Till den förra kategorin hör jobba, diska, laga mat, tvätta, handla, betala räkningar, plocka iordning i vardagsrummet, vattna tomaterna, putsa om fundamenten på verandan, måla fönster och måla väggen i tvättstugan. Till den senare kategorin hör putsa om fundamenten på verandan, måla fönster, måla väggen i tvättstugan, vattna tomater, testa några av de sömnadsidéer jag har, bygga en hylla, läsa en tidning i lugn och ro, dricka en kopp te på ljugarbänken och gå och lägga mig i tid på kvällen. (Och jobba – i alla fall ibland ;-)) För att bara nämna några.

Väldigt få av dessa saker är vad barnen tycker jag ska göra. Någon enstaka gång kan de tänkas vilja vattna tomater. Eller laga mat.

Och problemet för mig är att väldigt få av sakerna är absolut livsnödvändiga. Eller livsnödvändiga att göra just då. Även om vi bortser från saker som bara tillhör vill-kategorin och håller oss till behöver-kategorin. Det är inte livsnödvändigt att laga mat. Vi kunde äta mackor och spara in en massa disk på köpet. Vi behöver ju ingen veranda för vår överlevnad – det är ”bara” frågan om att det vore trevligt om den gick att använda och var snygg istället för fallfärdig (som den faktiskt inte är längre) och att huset skulle må bättre. Vi skulle inte dö av att fönstren inte blir målade. De håller några år till, och det som händer sedan är ju bara att träet murknar och det blir kallt i huset (förmodligen inte förrän barnen är stora och flyttat hemifrån, för övrigt). Tomater behöver vi inte odla några alls egentligen – det är ju bara lyx, för att det är gott och kul. Vi skulle säkert överleva även om jag inte jobbade. Och så vidare.

Och eftersom inget av allt det där är livsnödvändigt, utan bara saker som vore bra att göra eller saker jag vill göra, så kan jag ju egentligen låta bli och istället göra något som barnen vill. Som att köra varv på varv på varv med Briotågbanan (gudsåtråkigtdetär!) eller titta på onödiga obegripliga plastprylar i en prylkataloger och kämpa med att komma på snälla och intressanta kommentarer om saker jag tycker är vedervärdiga utan att ljuga. För det är viktigt att barnen känner att jag lyssnar och har tid och inte ignorerar dem. Att de inte känner att jag hellre ägnar mig åt oviktiga materiella ting som renovering och tvätt än åt att umgås med dem.

För det var ju det man alltid tänkte själv som barn. När jag blir stor och får barn ska jag HA TID med dem.

Så jag har ständigt dåligt samvete. Kämpar på med att hävda att jag faktiskt inte kan vara med dem hela tiden, för att jag har annat som måste göras, eller för att jag faktiskt vill göra något för bara min egen skull. Men med en orosklump i magen och stresspända axlar.

Jag inbillar mig att det vart lättare förr. När det var livsnödvändigt att gå ut och mjölka kon, ta hand om odlingarna och laga kläderna.

Eller hade föräldrar förr bara inte den här sortens anlag för dåligt samvete? Eller inte fått lära sig lika mycket om hur viktiga barnen är. På den tiden kanske man fortfarande fick lov att tro att man själv var lika viktig som barnen?

(Ja, vi är två föräldrar. Nej, min man drabbas inte på samma sätt – han har inte samma dåligtsamveteläggning som jag. Han drabbas ändå, fast på annat sätt.)

Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)

Nånstans under år av ogräs

Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.

För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)

När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.

Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.

Det är frihet.

(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)

Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.

För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.

Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.

Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att ”det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.

(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)

____________________________

Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)

Illustrerande talande foton på anonyma tillfrågade människor…?

Man ska vara försiktig med att publicera bilder, till exempel på nätet. Speciellt ska man vara försiktig med bilder på barn.

Över huvud taget ska man vara väldigt försiktig med att publicera bilder på människor. I alla fall identifierbara personer. Ska man göra det ska man vara helt säker på att man har personernas medgivande. Exakt vad som menas med ”medgivande” och ”identfierbar” får man olika svar på av olika personer. Vill man vara på den säkra sidan gör man bäst i att inte publicera bilder på människor alls.

Samtidigt betonas vikten av att ha bilder med människor. Ska man ha bilder på webbplatser, eller i rapporter eller broschyrer eller vad det nu kan vara, så ska man helst ha med människor. Gärna barn. Det blir mer levande, visar på ett engagemang, visar att det har med verkligheten att göra. Speciellt om det handlar om miljö, hållbarhet och framtid, då bör man verkligen ha bilder på barn. Glada, aktiva, levande barn.

Vilka är dessa andra barn som förväntas vara med på bilderna? Vilka föräldrar är det som ska anse att det är OK med bilder på deras barn överallt, i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

Ibland får jag liksom en känsla av att man tror att det finns en flock odefinierade icke namngivna barn i ett lager någonstans som man kan ta fram och fotografera vid behov.

Bristen på lämpliga bilder är förmodligen kopplad till bristen på dylika barnlager.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vilka skador tjejen på kvällstidningens löpsedel fått av sötningsmedel? Nej, självklart begriper jag också att hon bara är en slumpmässigt vald tjej att ha på bild för att visa att detta drabbar VANLIGA människor. Men vad tycker hon själv om detta? Är HON tillfrågad?

Förmodligen inte.

”Vi måste börja med baaarnen!”

Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.

Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.

(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)

Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. ”Vi måste börja med baaaarnen!”

Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.

Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.

Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.

Hur fan gör vi det?

Glad unge

Jag tror vi är förbi det värsta vad gäller trotsen nu. (Över vågar jag inte tro att det är, ens för den här gången – även om det just nu känns så.)

Det är fortfarande mycket stora känslor, men huvudsakligen positiva. Ofta mer energi än man egentligen orkar – men han är glad. Himlastormande glad, sjunger och skriker.

Krävande. Men jämförelsevis underbart. Han njuter av livet och börjar landa i en massa saker. Och då kan vi andra också slappna av och njuta.

Abort, eller skillnaden mellan framtida generationer och en bortvald graviditet

(Egentligen är det väl förmodligen en moralfilosof som borde ge sig på att bemöta den här artikeln, men jag kan inte låta bli… Dock finns det många fler trådar av idioti att följa upp i artikeln, men det orkar jag inte idag.)

Artikelförfattarna menar att om man ska ta hänsyn till kommande generationer när det gäller klimatfrågan, så måste man också göra det när det gäller aborter.

Men författarna sätter likhetstecken som inte finns. När man i klimatsammanhang (eller gällande andra miljöproblem) pratar om kommande generationer, barnbarn och så vidare, så är det allmänt menat – det inkluderar alla efter oss kommande människor, men specificerar ingen särskild persons avkomma, ingen speciell individ, inga specifika gener.

Det är stor skillnad mot en abortsituation. En abort gäller en specifik individ och ett specifikt tillfälle (även om det förstås i princip alltid är tillfället och inte individen som väljs bort). En abort är däremot mycket sällan ett generellt ställningstagande om att inga mänskliga individer ska finnas i framtiden.

En abort (eller ett beslut om abort/inte abort) är dessutom oftast ett ställningstagande för framtiden inte bara för den individ som eventuellt väljs bort, utan också de individer som blir kvar och som på olika sätt påverkas av beslutet – föräldrar, syskon, med flera. Beslutet för eller emot är ett beslut taget utifrån vad som blir bäst sammantaget. Visst, för det barn som i slutändan inte föds hade det kanske i de flesta fall varit bättre att få finnas. Men sammanvägt med den negativa påverkan det skulle ha på föräldrarnas psykiska mående, sannolikheten för familjen att hålla ihop, föräldrarnas möjligheter att ägna sig tillräckligt åt övriga barn – kort sagt, hela familjens möjligheter att må bra – kan ändå en abort vara ett bättre val. På kort sikt, men också på längre sikt, alltså även med hänsyn till kommande generationer. En abort kan säkert i en del fall vara en avgörande faktor för att bryta dåliga mönster med stress, psykiska problem orsakade av brist på hänsyn till den egna hälsan, missbruk, m.m. En abort (precis som andra genomtänkta beslut fattade av dem som är insatta i situationen, det vill säga de närmst berörda) kan vara den avgörande faktorn för att inte föra vidare ett negativt ”arv” utan att vända det hela till något positivt.

Nej, jag pratar inte från något ovanifrånbesservisserperspektiv. Jag vet mycket väl att ett barn vid fel tillfälle är något som skulle sätta min tillvaro i gungning och riskera balansen på ett potentiellt mycket dåligt sätt för mig och min familj. Jag vet vilket beslut jag skulle ta, vilket beslut jag skulle måsta ta, och det är inte själviskt och lättvindigt beslut. Det handlar om självinsikt och livserfarenhet. Tack och lov har jag aldrig i praktiken behövt ta ett abortbeslut.

Så nej, det är väldigt sällan svart eller vitt – abortbeslut befinner sig nog för det allra mesta i gråzonen. Därför är det säkert bland de mest genomtänkta beslut som tas, där allt vägts fram och tillbaka oändliga gånger.

För övrigt, sett ur ett ”framtida generationer-perspektiv” är det inte konstigare med en abort än med p-piller, kondom eller att inte ha sex med varenda person av motsatt kön vid varenda möjligt tillfälle. Valet står mellan att antingen producera så mycket avkomma som möjligt (=inte välja) eller att göra aktiva val av när det passar och hur många. Alla de barn som inte blir till är förlorade genkombinationer. Varje mens är en missad chans. – Men så är det väl ytterst få som verkligen vill leva? Inte jag, i alla fall.

Med skogsbärssmak

Barn tycker inte om medicin – det är väl en välkänd sanning av det slag som alla känner till. (Huruvida det verkligen från början är sant eller inte eller bara en självuppfyllande profetia kan vi i det här sammanhanget låta vara osagt.)

Alltså måste man se till att medicin smakar gott – eller i alla fall godare – så att vi kan lura i barnen medicinen. Hur gör man det då? Jo genom att tillsätta mer eller mindre syntetiska smakämnen. Medicinen har alltså smak av ”skogsbär”, ”körsbär”, ”apelsin” eller ”choklad”. Citattecknen sitter där av en anledning, ja – ingen tycker väl att det verkligen smakar som äkta vara. Utan istället smakar det typ godis.

Har någon hos medicintillverkarna tänkt på att det faktiskt finns barn som inte gillar godis?

Inte nog med att medicinen är äcklig nog i sig, dessutom smakar den syntettuttifruttigodis. Dubbelt usch, tycker vår äldste. (Vi köpte för övrigt vitaminer till honom en gång, och de gick inte heller ner, av samma skäl.) För säkerhets skull ska väl tilläggas att han gillar både frukt och bär av äkta vara – dock inte choklad.

För oss vuxna – för nej, jag gillar inte heller syntetaromerna – finns oftast ett ickesmaksatt alternativ. Även om jag som vuxen skulle ha lättare att begripa att jag trots allt måste få i mig det, äckligt eller ej. Men för barn? Nä, barnmedicin måste man ju smaksätta.

Trotsålder – eller livskris?

Vår minsting, född sommaren 2008, är inne i värsta trotsåldern. (Eller ja, jag vet – det ska kallas utvecklingsfas.)

Han ska bestämma allt. Han vill oftast inte som vi. Han vill – nej, ska – inte tvätta händerna före maten – och inte äta. Han ska inte byta blöja. Han ska ha just den lila vällingflaskan, trots att det är den enda som är odiskad och trots att klockan är halv sex på morgonen (när han normalt sett sover och definitivt inte brukar få flaska). Han ska inte åka till dagmamman, och han ska inte åka därifrån. Han är beredd att göra allt som står i hans makt för att få sin vilja igenom – skrika, spotta, slåss, bitas, sparka och springa sin väg, hur långt som helst.

Och har han bestämt sig så finns det inget sätt att få honom att ändra sig. Det låser sig totalt. Övertala och liknande är ingen idé. I princip finns det tre sätt att hantera detta.

Den första är förstås att undvika att hamna i dessa situationer. Gott om tid, god fantasi, god eftertänksamhet i vad man säger, när man säger det, hur man säger, är några delar i det. Men det är ibland svårt att förutsäga vad som kommer att ställa till problem. Och det är inte alltid man har möjlighet, eller tid, att anpassa sig.

Den andra och vanligaste heter vänta ut och genomleva och är ytterst plågsam, för han kan skrika i en timme. Och det är ytterst få situationer då man faktiskt bara kan vänta. Bajsblöjor måste förr eller senare bytas, och ju längre man väntar desto större andra problem. När han vill springa ut från affären, rakt ut på parkeringen och ut på vägen, så måste man helt enkelt fånga honom, av rena säkerhetsskäl, och han är stark, så det är en match varje gång – och på något vis måste man dessutom försöka betala och få med sig varorna.

Den tredje handlar om att göra så att han tycker att han fått som han vill på ett sätt som ändå innebär att jag också får som jag vill. Jag menar inte kompromisser, utan lösningar som smutset och bajset här. Men det kräver god fantasi och uppfinningsrikedom, och det har i alla fall jag oftast inte i en pressad situation.

Som sagt var, det kallas trotsålder, och ibland utvecklingsfas. Och jo, visst handlar det om en utvecklingsfas, som kan tyckas manifesteras som att han ”trotsar”. Men jag har sett hans jagade blick, denna panikslagna känsla, när han rusar genom affären för att försvinna därifrån, långt långt bort. Jag har stått och pratat med honom ute i blåsten på tomten, när han haft tårarna rinnande nerför kinderna efter nära en timmes kamp över att komma hem, och han har svarat att han inte vill vara här, att han vill vara någon annanstans. Det jag ser hos honom har dimensioner av ångest. Jag vill hävda att det han genomgår är en livskris. Må vara att det är en livskris som infaller tidsinställt, vid en viss ålder och på grund av en viss utvecklingsnivå, men i alla fall en kris. Jag antar att de insikter om livet han kommit till genom den utveckling som skett är väldigt väldigt jobbiga och ställer tillvaron på ända.

Bara insikten om att man inte alltid kan få som man vill kan ju vara ganska jobbig i sig, minst sagt.

Och jag känner igen känslan jag ser hos honom, den totala förtvivlan, envisheten och vägran att ge med sig. Att inte vilja att någon alls är i närheten, att stöta bort alla och vilja vara ifred för att alla är så dumma – och samtidigt ha ett enormt behov av att någon ska trösta.

Eller läser jag in mer än där finns?

Oavsett vilket, så är det inte lätt. Inte för honom – och inte för oss.

Hemgjort smuts räddar dagen

Vi har fått hem minstingen igen. Han är för frisk för att vara kvar på sjukhuset. Frisk nog att äta mat, och frisk nog att ha fått tillbaka sitt jäkla 2½-årshumör ;-)

På väg till bilen när vi skulle hem gick vi förbi ett gatukök. Han ville ha en korv med bröd. Och det känns så bra att han vill äta, och man vill så gärna uppmuntra ätandet i sig, att det känns värt det, även om han bara åt två tuggor.

Hemma har han blivit tvärilsk över småsaker, som krävt stor kreativitet att avstyra. Han ville inte tvätta händerna före maten (vilket känns extra angeläget när han precis varit magsjuk och legat inlagd och därefter lekt en lång stund på en lekplats. Så han blev fruktansvärt ilsk och rusade ut och stod där ute i blåsten en lång stund, för han ville vara smutsig. Det jag lyckades avstyra det med var att smutsa ner hans händer igen – med det som fanns lätt tillhands framme i köket: rapsolja och rågmjöl. Med rejält solkiga händer kunde han sedan glad i hågen gå och sätta sig och äta med god aptit.

Nån timme senare ville han absolut inte bli av med det ännu ganska lösa bajs som baken då var full av. Han skrek och slogs och hade sig när pappa försökte duscha honom – han skulle ha kvar bajset! (Och nej, det är inte första gången – den striden har vi haft många gånger – men det här var en av de värre.) Men så slogs jag av att fortsätta på samma tema och föreslog att jag skulle blanda till lite nytt bajs i en bytta åt honom, som han kunde gegga med. Och det gick hem, han lugnade ner sig. När jag väl hade blandat gegg av – återigen – rapsolja och rågmjöl, samt dessutom kakao och couscous, till en brun sörja, så hade intresset för bajset falnat.

Nå. Det är skönt att ha honom tillbaka i ”rätt” skick :-) Nu känner jag igen honom.