Tag Archives: biologi

Livet och döden

Idag begraver de din farmor. Jag är inte där. Inte du heller, förstås.

Och hon hann i alla fall dö före dig. Två dagar. Så rätt ordning men ändå så fel. Du skulle snarast ha levt i femtio år till efter hennes dödsdag, om något skulle vara rätt.

Men så är det ju inte. Världen är inte rättvis. Världen är inte perfekt. Världen finns inte för att någon skapat det, för om någon hade skapat det här avsiktligt så hade hen varit ett klantarsle.

Världen finns för att elementens inneboende egenskaper samverkat och genererat det ena efter det andra. Givet de omständigheterna blev det ändå löjligt fantastiskt. Herregud, det lyckades ju till och med leda till att det fann en du! Synd att du fick finnas så kort tid, ett elände att nånting i dig uppenbarligen var så feltillverkat eller överkänsligt eller på annat sätt knas att det skulle gå och bli en aggressiv cancer. Nästan som att någon liten del av din enorma livskraft löpte totalamok. (Jag kan inte bestämma mig för om det är en fin tanke eller inte.)

Din farmor fick i alla fall leva hela sitt liv, längre än man har att vänta sig som genomsnittlig människa. Hon hade levt färdigt liv; efter vad jag förstått var hon nöjd och tyckte inte längre hon hade några direkta skäl att leva. Och det är rätt och rimligt när närmsta tiotal att avrunda till är hundra.

Den där råttan i fängelsehålan i Nottingham Castle

Upprepade gånger på sistone har tanken slagit mig: hur gammal kan egentligen en råtta bli? Då är det smidigt att när man väl kommer på att man borde slå upp det, så har man bestämningslitteratur över Europas däggdjur ståendes i bokhyllan bakom TV-fåtöljen.

Efter en snabb titt där kan jag konstatera att det verkar osannolikt att Arthur (Arfur?) skulle kunna bli så gammal som det verkar.

Inte för att det spelar så stor roll – det finns förstås många grövre missar. Men är man biolog, så… ;-)

Vet dina ungar hur barn blir till?

Vår äldste var någonstans mellan två och ett halvt och tre år när han började fråga om hur bebisar blir till. Jag minns inte hur frågan formulerades. Men precis som med alla andra spännande och intressanta frågor man får från barn som håller på att upptäcka världen och vill förstå hur saker hänger samman gjorde vi vårt bästa att förklara på en nivå som skulle passa honom. Frågan är ju inte konstig, och svaret är inte mer komplicerat än väldigt många andra saker man som förälder behöver förklara för sina barn.

Under en period läste vi både ”Håkan Bråkan och bebismysteriet” och ”Så blev jag till” en hel massa gånger. Det ska väl tilläggas att detta var redan innan jag blev gravid med lillebror; när han sedan strax innan fyra års ålder fick reda på att han skulle få ett syskon väcktes intresset på nytt.

Som sagt var, han var nyfiken – men han tyckte inte förklaringen var konstig på något vis, utan som barn i den åldern tog han det bara till sig som en av många nya lärdomar.

Med lillebror minns jag inte lika noga när han började fråga. Men han är ju fyra nu, och jag vet att det är ganska länge sedan han frågade första gången. Vi har läst åtminstone ”Så blev jag till” någon gång för honom, och vi har definitivt förklarat, men det har nog inte varit en lika stor grej. Men ändå. Han har frågat, vi har förklarat.

Och jag har väl liksom antagit att ja, i vår moderna upplysta värld så svarar föräldrar när barnen frågar, och att barn frågar hör väl liksom till självklarheter.

Därför blev jag ärligt talat lite småchockad när jag såg delar av ett barnprogram häromsistens. ”Världens bästa fritids” eller nåt sånt. Dubbat; i original på norska. Barnen det handlade om var gissningsvis i 9-10-årsåldern. Ett av barnen var smått i upplösningstillstånd, letade jobb och boende. Anledningen? Jo, han hade sett en av de vuxna (Fröken? Bibliotekarien?) naken, och nu trodde han att han skulle bli pappa (ja, av den anledningen).

Men det var inte bara den pojken som inte hade koll. De andra barnen visste inte heller hur barn blir till och blev chockade när de fick förklarat.

Jag trodde inte det var möjligt. Idag? I ett av våra grannländer? Och ja, visst, det var ju inte en dokumentär – men det var ju menat att ändå vara en hyfsat realistisk serie, även om det beskrivs som en humorserie? Det är liksom sånt jag förknippar med böcker om det viktorianska England, typ. Och ändå… får jag ju liksom anta att det är något man klämt in för att skruva till och få en bra historia. Inte kan det väl vara så att tioåringar inte vet?

Men nu har Coop klämt upp annonspelare på stan. Bilder på frågvisa barn i yngre skolår. På en av dem står ungefär

Var kommer bebisar ifrån?

Vad får vi för mat?

Så… hur är det egentligen? Vet inte skolbarn hur barn blir till? Och om de inte vet, vad beror det på?

Vet dina barn?

Trädgården – en miljöfara? Jag hävdar att det beror på

Jag läste häromsistens i Miljöaktuellt att

Ny forskning visar att trädgårdarna är sämre för miljön än vad många tror.

Tja… jag tror förstås att det beror på.

Dels på vad alternativet är, det vill säga vad omgivningen i övrigt består av. Vår trädgård ligger mitt i fullåkersbygd. Alternativet här vore alltså hårt brukad jordbruksmark, med både besprutning och konstgödning. I vår trädgård använder vi ingetdera. i fullåkersbygd är varje åkerholme, varje stengärde, varje åkerren av betydelse för den biologiska mångfalden. Rimligen bör våra nästan tvåtusen kvadratmeter vara lite värdefulla.

Dels beror det förstås på vilken typ av trädgårdsskötsel man ägnar sig åt. I vårt fall är det ganska extensiv skötsel. Visst, jag ägnar många timmar åt att klippa häckar – eftersom vi har massor med häckar. Och vi har trädgårdsland. Men gräset klipps väldigt sällan. Vi räfsar aldrig löv. Vi rensar väldigt lite (och våra rabatter ser hemska ut). Jag ägnar mig inte åt att systematiskt rensa bort döda grenar och liknande.

Jag är alltså, så biolog jag är, övertygad om att vår trädgård, ur biologiskt och miljömässigt hänseende, är ett bra inslag i våra omgivning.

Ja, hur ska det gå för våra buxbomshäckar?

Buxbomshäckarna är det som ger hela strukturen och karaktären i vår trädgård. Och buxbomen hotas av en svamp, det har man kunna läsa många artiklar om de senaste åren.

Än verkar problemet mest ha nått kyrkogårdar, plantskolor och större planteringar. Så kanske kan våra häckar klara sig ett tag till. Men förr eller senare lär väl smittan dyka upp även hos oss.

Då är det kanske kört för våra vackra skånska buxbomsträdgårdar :-(

Organiserad skepticism

Och av en händelse snubblar jag över följande:

”Därför kännetecknas det vetenskapliga samhället av organiserad skepticism, en ständigt pågående kritisk diskussion om vetenskapliga resultat på seminarier, konferenser och i vetenskapliga tidskrifter. Det kan gå hett till när man nagelfar varandras resultat och hypoteser, men den här granskningen är helt nödvändig för att vi skall våga lita på de resultat som läggs fram.”

Åh! Det där känner jag mig hemma i :-)

Jag har börjat läsa en biologs granskning av boken ”Intelligent skapelsetro”. Mums!

Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag gjort annorlunda, så det var tur att jag inte gjorde det

Jag är biolog. Grön biolog. Jag har läst växtsystematik, naturvård och ekologi.

Det är ytterst lite av detta jag använder mig av i mitt jobb. Jag kom med tiden till insikt om att jag inte riktigt passade som (eller hade läggning för) att vara expert inom biologiområdet – och det finns så många andra som ÄR bra på det. Jag funkar bättre som generalist inom miljöområdet och i gränslandet mot information.

Så var då biologistudierna bortkastade? Verkligen inte! Jag lärde mig förstås en hel del (varav jag glömt massor). Men jag utvecklades generellt i mitt naturvetenskapliga tänkande, och allmänvetenskapligt, filosofiskt och resonemangsmässigt – och faktiskt ”teologiskt”. Jag förkovrades och utvecklades som person. Och inte minst var det en utvecklande miljö, på ett personligt plan, med människor som befann sig på samma våglängd som jag.

Men sett i lite perspektiv nu i efterhand, när jag vet hur lite jag använder den faktiska detaljkunskapen från vissa fördjupningskurser, och att förkovran egentligen är den största behållningen, både privat och ur jobbhänseende, så undrar jag om jag inte borde valt lite andra kurser. Lite mer genetik och evolution, till exempel!

Å andra sidan funkar det ju inte att tänka så. För utan den formella kompetens jag skaffat hade jag aldrig fått mitt första kommunala jobb, och därmed inte skaffat mig den kommunala erfarenhet som jag trots allt tror var bidragande till att jag fick det här jobbet. Och om det inte vore för det där första jobbet så skulle jag kanske inte ens befunnit mig i den här delen av landet.

Varför envisas med att göra saker maximalt och ta in alla aspekter istället för att göra ett lagom bra jobb?

Där har jag också problem, som sagt var.

Jag vill så gärna göra allt noggrant och ordentligt. Ska det göras så ska det göras rätt och ordentligt. Inga fuskverk inte. Ska man ta fram ett naturvårdsprogram för en kommun så kan man ju inte bara nöja sig med att ta med de områden som redan är välkända. Tanken måste ju vara att få med allt relevant, att ta ett helhetsgrepp och inventera hela kommunen på värdefull natur. Speciellt när man känner att man egentligen inte riktigt är bra nog. Då är det bara att bita ihop och börja i ett hörn av kommunen och beta av och bita ihop.

Fan heller.

Lagom eller tillräckligt bra räcker.

Om man tycker något är svårt ska man väl bara anstränga sig lite mer?

Allting kommer inte gratis. Man måste kämpa lite för det man verkligen vill. Vem som helst kan lyckas om man verkligen försöker.

Ja, ni kan också alla de där principerna? Med grundidéen kämpa hårt så går det. Och räcker inte det så kämpa lite till.

Det har jag gjort. Förstås. (Är man duktig flicka så gör man väl det, antar jag.)

Visst, vad gäller många saker har jag förstås haft det lätt för mig. Desto svårare då att erkänna sig slagen på andra områden. Det gör man inte. Vill man något så kämpar man tills man lyckas. Att erkänna att man helt enkelt inte är bra på det här finns liksom inte på kartan. För det är att erkänna att man valt fel. Och det är att misslyckas. Misslyckas gör man inte. Man kämpar tills man lyckas.

När jag kände att jag inte var tillräckligt bra på att bedöma naturtyper, göra generaliseringar och klassificeringar (jag är SKITKASS på att generalisera!), så gick jag fler kurser inom området för att bli bättre, gjorde exjobb inom området och fick mitt första ”riktiga” jobb inom området, innan jag till slut tillät mig att inse att det här faktiskt inte var min grej: jag var inte bra på det, jag trivdes inte med det, och det var faktiskt tillåtet att inte bara bita ihop och överleva utan faktiskt göra något man trivs med och är bra på istället. (Sedan var jag säkert dessutom överambitiös, både för att vara nyutexad och med de övriga förutsättningar som fanns. Man behöver inte ta med alla aspekter och göra allting extremt genomgripande, allt behöver inte vara perfekt – ibland måste man bara bestämma sig och sätta ner foten. Vilket jag är skitkass på – och alltså bör jag inte alls syssla med sådant.)

Eller steppen. Steppen fick mig att må dåligt varenda gång. Jag var skitkass, det funkade inte alls, och jag var på gränsen till att gråta varenda klass. Men jag hade ju bestämt mig. Jag skulle gå den här utbildningen, och betalade för den, och då skulle jag, förstås, gå på alla lektioner. Även om de fick mig att må skit. (Det var det fler lektioner som gjorde.) Så jag bet ihop och gick till alla lektioner. Även om jag mådde sämre och sämre för varje gång.

Jag borde förstås ha struntat i de lektioner jag inte mådde bra av. Speciellt eftersom jag gick utbildningen för min egen skull, för självförverkligandet – inte för att jag verkligen trodde jag hade några vettiga odds för en karriär. Men det gjorde jag inte. Inte förrän jag faktiskt inte fysiskt klarade av att ta mig dit längre stannade jag hemma – och det tog mig nästan en vecka till att acceptera att jag faktiskt inte borde sätta min fot där igen, någonsin.

Eller för den delen när jag kämpade på med att vara hemma själv med första barnet, fastän jag verkligen inte alls mådde bra av det. Jag borde ha sagt ”det här går inte”, och bett om hjälp. Men jag bet ihop, och kämpade på. En dag till, en dag till…

Det är ett effektivt sätt att ta sönder sig själv.

Och ja, det är säkert en del som ser det som ett misslyckande när man hoppar av en utbildning eller på andra sätt tar hänsyn till de begränsningar man hittat hos sig själv. Men förmodligen är det man själv som dömer en hårdast i det läget. Åtminstone av relevanta personer.

Och även om det är ett misslyckande, så är det också självinsikter och personlig utveckling. (Å, så fint och modernt det låter!)

Ibland inbillar jag mig att jag blivit bättre på det här. Jag hoppas det.