Svenska Dagbladet har kört bisfenol-experiment på några medarbetare. Först har de bisfenoldetoxat sig så gott det går, för att därefter maxa intaget. Och så har de tagit prover.
Bisfenol? Jo, det är ett ämne som finns i en del plaster och annat men som har hormonstörande effekt. Läskigt och otrevligt ämne.
Bisfenol-A-innehållet har de senaste åren varit på tapeten bland annat när det gäller
- Nappflaskor. Där handlade det framför allt om polykarbonatplast. Först rekommenderades glas- och plåtflaskor, sedan kom BPA-fria plastflaskor. Att nappflaskorna kom så mycket i fokus beror på att barn antas vara extra känsliga för hormonpåverkande ämnen.
- Kvitton. Moderna värmeskrivarkvitton (d.v.s. de kvitton affärer normalt sett har) innehåller massor med BPA. Och det vandrar lätt och smidigt över till dig när du tar i dem. Vissa hävdar sig numera ha BPA-fria kvitton – det ska alltså finnas alternativ.
- Konservburkar. Liningen, alltså den plastade insidan av konservburkar, innehåller tydligen också mycket BPA. Även här ska det finnas alternativ (men det skylls i vanlig ordning på kostnaden och omställningsproblem).
Men när man följer SvD:s bloggande om bisfenolexperimentet, och de diskussioner som förs i kölvattnet, så framgår det att bisfenolen finns på många andra ställen. I många sorters plastförpackningar – som till exempel de plastbyttor man köper färdigmat i och i plastskiktet till pappmuggar.
Det stora problemet är att det liksom inte går att veta var det finns. Det verkar inte följa någon logik. Konservburkar innehåller, pappmuggar innehåller – men tetror som innehåller samma sorts saker som konservburkarna verkar anses safe? (Alltså tomater, kokosmjölk, bönor etc.) Kan man lita på det? Och hur kommer det sig i så fall att tetrorna kan göras utan?
Och hur är det med mjölkpaket?
Om man funderar så är det egentligen så att nästan all mat på någt vis packas i plast, liksom (bortsett från enstaka saker som är packade i ”ren” men energislukande metall respektive ömtåligt glas). Kan man till exempel alls köpa kött utan att få en plastförpackning? Även de förpackningar som är av papper har ju nästan alltid en hinna eller beläggning av plast. Hur sjutton ska jag, som vanlig konsument, kunna veta vad som är OK och vad som inte är det? Är enda alternativet att odla sin egen mat rakt över hela linjen, att bli helt självförsörjande?
Det sista är ju förstås inte alls ett alternativ för mig. Då får jag nog leva med riskerna.
Men jag skulle vilja ha möjligheten att göra aktiva val. Om jag inte vet vad jag framför allt ska undvika, på en rimlig nivå, så måste jag ju liksom anta att all plast är lika illa. Och om jag inte ska bli fullständigt galen av ångest så måste jag istället skita i det och ta riskerna med en klackspark.
Det är väl förstås så många hanterar miljöproblemsoro. Ganska begripligt egentligen. Om man känner att det inte finns ett vettigt handlingsutrymme så måste man hantera oron på ett annat sätt.
När jag tyngs under allt för mycket info om alla farliga ämnen så brukar jag tänka på den gamla egyptiska (?) kulturen där man bland annat sminkade sig med bly, och tänka att om de överlevde så gör väl vi det, typ.
För övrigt så påpekas det då och då att en av de viktigaste åtgärderna för att slippa många miljögifter eller otrevliga kemikalier, bland annat från plast, är att städa noga. Dammsuga och våttorka. Det ger mig ruskigt dåligt samvete. För städa är inte min starka sida. Jag är glad om vi lyckas hålla någorlunda ordning (ha ha!): plocka undan en del leksaker och hitta viktiga papper när de behövs. Och så dammsuger vi hjälpligt (men sällan noga) när vi hittar golvet. Våttorkar gör vi extremt sällan, och aldrig hela huset utan bara enstaka rum där behovet är som störst.
Ja, det är förstås en prioriteringsfråga. En prioritering av vilka strider man vill ägna vardagen åt. En prioritering av vad man vill livet ska vara. Och jag spelar hellre Fia med knuff än att städa den där stunden man faktiskt hinner göra något. Eller går ut i trädgården och odlar egna grönsaker med barnen. Och lagar riktig mat. Man hinner inte allt. Städningen är det som prioriteras ned till ett minimum, för att kunna prioritera upp livskvalitet.
Därför får jag dåligt samvete när det där med städningen påpekas igen. För då är jag ju en dålig mamma igen. Men då får jag väl vara det, för jag orkar inte bara vara duktig, jag måste få göra sånt jag och barnen mår bra av och gillar också.
Så jag hoppas på att inredningen i vår hus helt enkelt är så gammal att den inte innehåller för mycket otrevligt. Golvmattorna i matrum, vardagsrum och studio har en oherrans massa år på nacken. Och de saker vi själva gjort har vi ju i alla fall i möjligaste mån valt ”bra” material. Det som orsakar mer problem är väl datorer och allt möjligt elektronikskrot. (Hur är det förresten med synthar? Och genererar elektronikprylar som bara står och inte används lika myckt otrevligt damm som saker som används?)
Nej, det är nog helt enkelt så att ifråga om miljögifter är det bäst att inte tänka för mycket. Att välja bort vissa saker som man vet är extra olämpliga, och välja så sunt man kan, men inte tänka för mycket. Och i övrigt försöka leva ett normalt liv.