Tag Archives: Doctor Who

Dag 2: Cardiff Bay, Doctor Who och sedan tillbaka till England

Skälet till att vi åkte just till Cardiff var att vi tänkte att en liten tur inom Wales kunde vara trevligt – och när jag läste en turistbok om Wales så konstaterade jag att det fanns en Doctor Who Experience i Cardiff. Det är nämligen BBC Wales i Cardiff som spelar in Doctor Who. Så vi bokade hotellrum i Cardiff, köpte biljetter till Doctor Who-grejen och hamnade helt enkelt i Cardiff.

Och sedan verkade det som att det skulle fallera på mållinjen. Och sedan ordnade det sig ändå, och vi kom alltså iväg ner till Cardiff Bay, den del av Cardiff som ligger ända nere vid vattnet, ganska lagom i tid till vår bokade tid. Med mig i ganska medtagit skick, men i alla fall vid liv :-)

Cardiff känns som en trevlig stad. Inte bara för vänliga människor på hotellet, som gjorde allt för att lösa situationen för oss på olika sätt, och på sjukhuset, där jag blev kallad ”my lovely” så många gånger att jag både hann älska det, hata det, och sedan älska det igen. Men också för de saker Cardiff har att erbjuda vanliga turister utan den sortens missöden.

Vi körde bara förbi tjusiga Cardiff Castle. Och när vi kom till Cardiff Bay parkerade vi och traskade förbi märkliga, coola och vackra byggnader längs med vattnet, innan vi slutligen kom fram till Doctor Who Experience. Där fick vi först vara med om en interaktiv föreställning i många rum, där vi själva fick åka TARDIS, träffade på Weeping angels och slutligen var med om att rädda universum. Och därefter var det mer klassisk utställning/museum, med gamla Daleks och kostymer från olika Doctors och companions.

Cardiff känns som en stad jag gärna skulle hunnit med mer av.

Sedan åkte vi tillbaka till hotellet, där vi givet omständigheterna fått lov att checka ut lite senare. Och därefter åkte vi mot Uley i Cotswolds. Landskapet var inbäddat i dimma när vi anlände till vänners hus på en sluttning.

Turn Left – doktorn som multivitamintablett

Vi tittar ofta på Doctor Who på Netflix på kvällarna. Oftast bara jag och älsklingen, men ibland även tolvåringen.

Igårkväll kom vi till avsnittet ”Turn Left”.

Och jag fascineras, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över manusförfattarens (och andra inblandades) förmåga att väva in viktiga saker.

På ytan är det ju ganska okomplicerat: resor i tid och rum, actionscener och dramatik och lite humor och glimten i ögat, och för det mesta med en ganska enkel svartvit uppdelning av ond och god: de som ska bekämpas är ofta märkliga ondingar från andra delar av universum.

Samtidigt, som i förbigående, lyfts andra viktiga saker. Inte omärkligt. Men utan att egentligen kommenteras, de bara blir självklara konsekvenser av annat.

Som i gårdagens avsnitt, som lyckas gräva runt ordentligt under ytan.

Vad du gör är viktigt och kan bli avgörande för världen. Ingen är obetydlig, och små händelser kan ha stor betydelse. Och det i sig leder samtidigt, bisarrt nog, till att det inte är någon idé att gräma sig över vad som hände och vad man gjorde och de val man gjort – för de har lett vidare till det som händer på andra områden på sätt du aldrig kan ana, och även om något blivit bättre på något sätt om man gjort annorlunda, så kunde det ha lett till katastrofer på oanade sätt på andra områden.

Och så paralleller till dagens samhälle: vad händer när världen plötsligt drabbas av katastrofer och människor inte kan bo kvar där de bott, till exempel för att hela London är utplånat och hela södra England är strålskadat och människor måste tränga ihop sig i de delar av England som fortfarande är beboeliga och det inte finns bostäder och inte jobb och hela landet är i katastrofsituation – och sedan världen i övrigt också drabbas av katastrofer. Och man plötsligt börjar prioritera vilka människor som ska få de bostäder som finns och skickar iväg de andra – som också är människor. Ju.

Och så vidare.

Högaktuella frågor nu, men avsnittet är från 2008, och egentligen är det väl evigt aktuella frågor.

Och som sagt, alltsammans egentligen mest i förbigående, i ett vanligt enkelavsnitt på 45 minuter, med även i övrigt en ganska komplicerad story där huvudet får anstränga sig för att hänga med ibland.

Och jag tror att det är minst lika effektivt med den sortens iförbigåendekommentarer som med filmer eller TV-serier med direkt fokus på ”de viktiga frågorna”.

Och det är väl det som gör Doctor Who så bra: blandningen av dels action, fantasi, ”vetenskap” och humor, dels djupare lager av invävd samhällskritik och -analys, och vändande och vridande på existensiella och filosofiska frågor.

Kanske är det också därför det faktiskt är ett så effektivt sätt att må lite bättre i en tillvaro som är ett gungfly.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Jävla världsfrånvända floskler som ni försöker styra mitt liv med utan att veta bättre

”Det är så kort tid barnen är små, passa på och njut av det, det blir tid för det andra, som att umgås med älsklingen senare.” – Ni som sa så, ingick cancern i er kalkyl? Nähä.

”Små barn, små bekymmer, stora barn, små bekymmer.” – Ursäkta, men bekymmerstyp beror på personlighet. Barn är olika. Med första barnen var det besvärligt när han var liten men numera är han stabil och trygg. Med andra barnet var allt mycket lättare när han var liten, han var ett nöjt och enkelt barn – men nu är det svårt och komplicerat.

Snälla, överös inte världen med era floskler och idéer om hur saker ska vara. Jag skulle föredra om jag själv kan få bedöma vad som är viktigt och relevant och rätt i min tillvaro i varje tidsperiod, utan att ni ska tala om att jag har fel baserat på er idé om hur det ska vara.

Värmer på samma tekopp för förmodligen tredje gången och konstarerar att kloockan är typ elva, sjuåringen inte har somnat och jag nog inte hinner se någon film jag själv vill eller ens ett avsnitt av Doctor Who, trots att det är något så enkelt jag längtat efter senaste veckan.