Plommonträden blommar för fullt. Även det gamla som jag hur länge som helst trott borde ha gett upp. Humlorna surrar och letar nektar runt vitplistern som inte slagit ut ännu. Rabarbern, som du rensade runt och gav gödning till för bara några veckor sedan, växer så det knakar. Och dina sparrisar ser så fina ut. Där är mer än 30 skott som sticker upp över jord nu, och det börjar nog bli dags att ta de första av dem.
Jag trodde att du skulle hinna smaka dem. Kanske inte äta på riktigt, men i alla fall få känna ett sparrisskott i munnen. Jag trodde du skulle hinna smaka rädisorna som vi sådde i din kallbänk. Jag hoppades att du skulle hinna smaka årets första tomater. Det fick du inte. Inte ens krukan med enstaka mogna tomater som du fick av en vän en dryg vecka innan du dog hann du med att orka med att bry dig om att smaka.
Vi gräver i landet. De satte ju potatisen åt oss medan du låg på sjukhuset, och mamma säger att vi ska så nu under helgen. Det är bra. Om jag förstod rätt så ska din mamma ha undrat ungefär ”Orkar Sanne det?”. Men alltså, det är ju inte frågan om att orka. Hur ska jag annars hämta kraft till att leva och överleva om jag inte kan motivera mig med att ta mig upp på morgonen för att gå och se vad som kommit upp eller vuxit till sig i trädgårdslandet? Saker som växer är livet. Och ja, det kommer att göra ont av det, av att se det växa och att du inte kan äta av det. Men allt som betyder något innebär smärta nu – och alternativet är ju att inte göra något meningsfullt, och det skulle vara långt mer sönderbrytande.
Dessutom är det terapi och meditation att rensa ogräs.
Men nej, det blir nog inget perfekt trädgårdland i år heller :-D Lagom ambitionsnivå.
För övrigt har jag frågat dig om det där så många gånger under det här gångna året. Redan den där Kristi Himmelsfärdshelgen ifjol, när du var sjuk men vi ännu inte visste varför eller vad. Frågat om jag kanske hellre borde sitta hos dig än att gå runt och göra en massa annat, som greja i trädgården och huset. Och du har alltid varit väldigt bestämd på den punkten: att jag INTE skulle låta bli med alla de där sakerna för att komma och bara sitta hos dig och göra ingenting. Och du har varit väldigt bestämd från det att du fick diagnosen, att jag absolut inte fick ge upp mig och mina intressen och mina aktiviteter – jag skulle fortsätta vara jag och göra mina saker. Det var viktigt. Och du har gått och tittat på det jag gjort och sagt ”Oh!” och ”Ah!” åt det jag fixat, och sagt att jag fixar så mycket bra. Och jag tror att vi båda två mått bättre av det än om jag inte hade gjort det.
Jag kan inte låta trädgårdslandet växa igen för att du är död. Jag ska hålla våra planer och våra gemensamma intressen och projekt igång.
Och jag tänker på det där med planer och drömmar och projekt. Ibland har jag ju funderat på om jag sabbat dina planer och drömmar. Det blev mindre tid till musik och annat sånt när vi skaffat hus som behövde renoveras och trädgård som ville utvecklas och dessutom två barn. Tillvaron blev för full, liksom. Fast jag tror att vi var ganska eniga om det mesta vi la vår tid på? Även om det liksom blev andra saker än vad du drömde om 1999. Det är ju så, drömmar och planer ändras med tiden. Du fortsatte alltd drömma och planera. Du planerade fortfarande för sommaren – och för att leva tills äldste sonen går ut nian om fyra år. Du slutade aldrig drömma, även om drömmarna ändrade form. Jag tror inte jag ska skämmas alltför mycket för att ha varit inblandad där.
Dessutom tror jag att det faktiskt ibland var jag som sparkade dig i baken så att saker blev av. Det är svårt att tro när man läser allt folk skriver om dig, men ibland hade du trots allt en benägenhet att slå dig till ro. Utan mig hade kanske vardagen som förälder stundtals tagit över ännu mer på bekostnad av saker som var roliga.
Eller ja, vi hjälpte nog varandra på olika sätt där?
Och du älskade faktiskt det här med trädgården. Att odla. Att plocka sina egna grönsaker. Barnsligt förtjust över sakerna som tittade upp, precis som jag. Och du kunde gå igång totalt på att äntligen få komma loss och byta tak på ett uthus eller något annat som du länge gått och sett att det behövdes göras.
Vi har sått i minstingens trädgårdsland. Ärtor, morötter, rädisor, majrovor och mangold. Och hans gurkor står och vänjer sig vid utomhuset. Pappa fixar den där uteplatsen av gamla tegelstenar som ska ersätta sandlådan. Mamma gräver i trädgårdslandet.
Vi kämpar på. Stundtals med en stor ledsenhet och saknad inombords. Men vad är alternativet, liksom?