Tag Archives: eternit

Uthusgolvångest

Sakta men säkert och bit för bit faller saker på plats i sunkuthuset orangeriet. Nytt genomskinligt tak. Träfot under takkanten. Plåt runt skorstenen. Nyputsade innerväggar. Dörr. Nya fönster. Tillfixning av gammalt stallfönster. Oändliga mängder (eller, egentligen ganska lite) grön färg.

Det blir bra. Riktigt bra.

Men det som fattas för att det ska börja kännas ”på riktigt” är ett vettigt golv.

Det nuvarande golvet har flera problem. Om man nu ens kan kalla det ett golv? Det är någon sorts gjutet golv. Fast det täcker inte hela golvet. Bitar av det är sprucket. Bitar av det är täckt med smul och grus och allmänt bös. Hur tjockt med blandat löst material vet jag inte.

Det nuvarande skickets största problem är inte bristen på slät yta – även om jag förstås gärna vill ha det.

Sprickor och hål i golvet (eller i den hårda ytan snarast) innebär vägar in. Där kommer kirskål och åkerfräken in och börjar växa i golvet. Och där kommer även myror in och bygger bo. De bygger bo i det lösa gruset. Och de bygger bo i jord som de drar ut ur de tomat- och gurkkrukor vi ställt in i orangeriet. Och kombinerar gärna: drar bort av jorden till gruset för extra bra bobyggande.

Så… jag vill förstås ha ett gjutet golv som hindrar ogräs och myror.

Det är förstås mycket jobb. Steg ett är att gräva bort det gamla gruset och böset. Det vill säga gammalt golvmaterial från det som varit hönshus och som länge varit allmänt mögelmuggigt och förvaring för diverse sunkiga saker och skräp och så… Till exempel har det stått en del gamla eternitplattor därinne. Och legat bitar av i gruset. Och ligger fortfarande enstaka bitar av i gruset.

Ja, det ger mig ångest. Ja, jag är övertygad om att det är asbestfibrer uppblandat i det där gruset, och att det kommer att röras runt och damma upp när man gräver/skyfflar bort det.

Älsklingen tycker jag är fånig. Att jag överdriver. Att det inte är någon fara.

Men jag kommer att ha konstant ångest under tiden det grävs bort och ett bra tag efteråt. Jag vill inte göra det. Jag vill inte utsätta någon för det. Och absolut inte barnen.

Å andra sidan vill jag få till ett golv, så att vi kan få användning för vårt fantastiska orangeri. Och så att jag kan sluta tänka på asbest varenda gång jag trampar i gruset och dammet där.

Och oavsett om vi gjuter nytt eller löser det på annat vis – plattor, nytt grus av något slag eller nåt annat – så måste tydligen det nuvarande grusböset bort först. Så röraruntiasbestångesten kommer jag inte undan ändå. Plus att andra lösningar känns sämre på att stänga ute ogräs och myror.

Hur man än vänder sig har man ångest i huvudet.

Om att sänka ångesten och vänja sig

Jag har insett att till och med jag vänjer mig ibland. Anpassar mig. Sovrar bort.

För när man har ett gammalt hus med eternittak, så ligger det också eternitrester här och var i trädgården. Små avbrutna bitar som då och kryper upp ur jorden, som gammalt skräp tenderar att göra.

Och jag noterar bitarna. Plockar upp dem och samlar på en plats. Tvättar händerna och struntar i att fundera närmre över det. Trots att det finns oändliga möjligheter att ge sig ut på mentala ångestpromenader kring allt det eternitsmul som kan ligga i marken och som kan yra runt i luften när man gräver och så vidare.

För det funkar liksom inte. Jag kan inte bo här och få ångest över att röra mig på tomten.

Och jag vill inte flytta
Och ett annat boende vore inte säkrare egentligen. Bara påtentiellt farligt på andra sätt istället.

Nytt tak på gång på brädgaraget!

Och under tiden som jag ligger och ynkar mig, snorar och läcker blod, så jobbas det därute. Taket på ”brädgaraget” (garaget som är för litet för att vara garage och därför används som virkesförråd) blev ju av med sin eternit i våras. Nu är svärföräldrarna här och hjälper till med att få dit nytt tak. Igår rev de av den gamla råsponten och tog bort de murkna bjälkarna, och idag lägger de (och min man) nya motsvarande trädelar. Förhoppningsvis ska vi innan helgen ha ett nytt fint plåttak.

Med ett nytt tak slipper vi att det regnar in, och får förmodligen i övrigt mindre problem med fukt i byggnaden. Det gör också att byggnadens stomme (tegel och puts) får bättre odds att stå längre tid.

Och ja, visst blir det snyggare när det ser mindre fallfärdigt ut. Men den estetiska aspekten är sekundär. Även utseendemässsigt är det trygghetskänslan som väger tyngst.

Vem fixar solpaneler anpassade till eternittak?

Igår läste jag om de här fantastiska takpannorna av glas. Och det fick mig att, för vilken gång i ordningen vet jag inte, fundera på möjligheten till solceller eller solfångare till vårt tak.

Det kan ju tyckas självklart att vi borde ha nåt sånt på vårt tak. Tak har vi mycket av, på både uthus och boningshus. Och vi har inte en massa skuggande träd eller så (de träd vi har skuggar möjligen ett av de lägre taken, inte mer än så).

Men vi har eternittak.

Precis som väldigt många andra på den skånska landsbygden har vi alltså eternitplattor. Kvadratiska små plattor fästa på tvären, med en spets uppåt och en nedåt, omlott om varandra.

Eternittak vill man inte bråka med i onödan – alltså borra i eller så.

Och jag utgår från att det här med att fästa paneler som ska ta tillvara solens energi, antingen som el eller som värme, innebär att man måste göra någon sorts åverkan på materialet under. Alltså eterniten. Eller?

Eterniten kommer ju förstås att behöva bytas någon gång i framtiden; trots sitt namn håller den inte för evigt, men den håller länge. Och vi tänker inte ta bort den förrän det är nödvändigt, för asbest vill man inte hantera annat än när det behövs.

Och ja, vi har två tak där vi plockat bort eterniten och ska sätta dit annat takmaterial, eftersom eterniten (och framför allt undertaken) farit illa på grund av den låga taklutningen. Men dessa båda tak är låglutande, och det ena lutar åt nordost och det andra åt nordväst. De är båda ytterst tveksamma att sätta solutrustning på, om man ska vara realist. Dessutom är de ju båda någon sorts uthus, vilket innebär att det behöver dras en massa kabel in till huset.

Det vore mycket mycket vettigare att sätta sånt på boningshuset. Där är det stora ytor tak, i bra väderstreck och bra vinkel. Men det är ju som sagt var det här med eterniten.

Det känns som att det här borde vara något att satsa på för någon. Dels solpaneler etc som är anpassade för att fästas i underlag som eternit. Dels solpaneler som är snygga att sätta där – som passar ihop med de skånska eternittaken rent estetiskt.

Och dessutom, på lite sikt så vore det bra att ta fram solpaneler som rent estetiskt påminner om eternitplattak. Som en ersättningsprodukt den dagen alla vi med eternittak ska ersätta dem. Ungefär som glastakpannorna i början av inlägget.

Anropar lämplig entreprenör: Hallå-å?

 

 

Hur lång är evigheten?

Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.

Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).

En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.

Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?

Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.

Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.

Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…

Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.

Eternit innehåller asbest.

Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.

Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.

Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.

Min man är typen som inte oroar sig för sånt.

Jag är typen som får ångest av sånt.

Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.

Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)

Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.

Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.

Fyrtio år lång var alltså den evigheten.

Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.

Evigheten är lång.

It’s only forever

Not long at all

(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)