Tag Archives: evolution

Granskning av intelligent skapelsetro

Jag är biolog, och tycker att evolution och genetik är jättespännande. Dessutom tycker jag att det är principer för vad som vetenskap är ett intressant ämne.

Därför har jag med glädje läst Lars Johan Erkells granskning i 32 av avsnitt av boken Intelligent skapelsetro av Anders Gärdeborn. Jag rekommenderar verkligen denna granskning. Inte bara för biologer och andra naturvetare, men också för andra vetenskapsintresserade samt för alla som gillar att granska sakligheten hos och bevisen för andras argument.

En helt annan granskning hittar ni för övrigt i en annan blogg: ett antal personer som bestämde sig för att granska ”källorna” i Pär Ströms bok Sex feministiska myter. Bra initiativ, Feministisk motaktion!

Jag kan bara inte låta bli att citera.

Jag sitter och läser Erkells blogg med invändningar mot Gärdeborns bok.

Citatet kommer från Gärdeborns bok:

”I detta perspektiv blir allt tal om ett yttersta syfte med vår tillvaro meningslöst. Få människor orkar dock leva med denna nödvändiga konsekvens av naturalismen och kompenserar med temporära livsmål som status, pengar, droger eller adrenalinkickar.”

Och andra tar till religion. Syftet är väl detsamma.

Tycker jag.

Organiserad skepticism

Och av en händelse snubblar jag över följande:

”Därför kännetecknas det vetenskapliga samhället av organiserad skepticism, en ständigt pågående kritisk diskussion om vetenskapliga resultat på seminarier, konferenser och i vetenskapliga tidskrifter. Det kan gå hett till när man nagelfar varandras resultat och hypoteser, men den här granskningen är helt nödvändig för att vi skall våga lita på de resultat som läggs fram.”

Åh! Det där känner jag mig hemma i :-)

Jag har börjat läsa en biologs granskning av boken ”Intelligent skapelsetro”. Mums!

Om jag hade vetat vad jag vet idag hade jag gjort annorlunda, så det var tur att jag inte gjorde det

Jag är biolog. Grön biolog. Jag har läst växtsystematik, naturvård och ekologi.

Det är ytterst lite av detta jag använder mig av i mitt jobb. Jag kom med tiden till insikt om att jag inte riktigt passade som (eller hade läggning för) att vara expert inom biologiområdet – och det finns så många andra som ÄR bra på det. Jag funkar bättre som generalist inom miljöområdet och i gränslandet mot information.

Så var då biologistudierna bortkastade? Verkligen inte! Jag lärde mig förstås en hel del (varav jag glömt massor). Men jag utvecklades generellt i mitt naturvetenskapliga tänkande, och allmänvetenskapligt, filosofiskt och resonemangsmässigt – och faktiskt ”teologiskt”. Jag förkovrades och utvecklades som person. Och inte minst var det en utvecklande miljö, på ett personligt plan, med människor som befann sig på samma våglängd som jag.

Men sett i lite perspektiv nu i efterhand, när jag vet hur lite jag använder den faktiska detaljkunskapen från vissa fördjupningskurser, och att förkovran egentligen är den största behållningen, både privat och ur jobbhänseende, så undrar jag om jag inte borde valt lite andra kurser. Lite mer genetik och evolution, till exempel!

Å andra sidan funkar det ju inte att tänka så. För utan den formella kompetens jag skaffat hade jag aldrig fått mitt första kommunala jobb, och därmed inte skaffat mig den kommunala erfarenhet som jag trots allt tror var bidragande till att jag fick det här jobbet. Och om det inte vore för det där första jobbet så skulle jag kanske inte ens befunnit mig i den här delen av landet.

Lagom, gifter och epigenetik

Någon la upp en länk till en text om giftet socker.

Jag ska erkänna: jag orkade inte läsa den långa långa texten, som desssutom var på engelska. Men poängen var väl i stort att socker är ett gift och i förlängningen roten till en väldig massa ont.

(Tänk så enkelt allt är nuförtiden! Det presenteras hela tiden en massa enkla förklaringar – [DET] är förklaringen till alla sorters problem. Alla problem verkar vara förklarade många gånger om…)

Och jag som trodde sockerhysterin var över. För några år sedan svepte det som en löpeld genom föräldraforumen på nätet: bort med allt socker, överallt – ”mitt barn får verkligen aldrig nånsin äta nåt som innehåller socker”. Men jag trodde alltså att det värsta hade blåst över, att det kunde börja närma sig normaltsuntförnuftnivån igen.

Jag finner behov av att påpeka att allt, ALLT, är giftigt i för stor mängd. Inklusive vatten. Vad som är för stor mängd beror förstås på vilket ämne, men också på en massa andra omständigheter.

Självklart är det inte nyttigt med för mycket socker. Självklart ska socker användas med förnuft. (Förnuft. Lagom. Det finns en nivå mittemellan ytterligheterna. Ibland undrar jag om världen glömt det. Ibland tror jag att internetochinformationssamhället är orsaken till att folk glömt.)

Men jämfört med en massa annat vi proppar i oss och utsätter oss för, utan att blinka, så tycker jag socker är en ganska märklig sak att hänga upp sig på, som gift. Tänk på alla märkliga tillsatser i mat – sötningsmedel, stabiliseringsmedel, konsistensgivare, färgämnen, etc. Tänk på alla mycket märkliga ämnen som finns i smink, hudvårdsprodukter, hygienprodukter. Tänk på alla konstigheter som finns i våra kläder, alla elektroniksaker, alla plastprylar, all heminredning. Tänk på alla kemikalier som används inom industrin och inom lantbruket och som släpps ut i naturen och vattnet, och som i slutändan ofta hamnar även i oss. Och så vidare… Det mesta av detta är ämnen som människan skapat, under de senaste hundra åren. Vi har inte en susning om långtidsverkningarna.

”Socker”, oavsett om vi avser sackaros, eller någon av dess beståndsdelar, eller alla vanliga mono- och disackarider, är ”naturliga” ämnen, som funnits i princip lika länge som det funnits liv.

Inte så att naturligt nödvändigtvis är bra – det finns ingen sådan koppling alls. Men det har funnits gott om tid att hinna märka av eventuella akuta eller långsiktiga effekter. Det enda vi möjligen inte haft tid att undersöka är effekten av stor mängd under lång tid. Men i övrigt är hela mänskligheten en enda långtidsstudie av effekterna på just människa. Dessutom, vi har typ samevolverat med sockret. Bortsett från att sockret inte utvecklats nåt direkt :-) Alltså, hade socker varit fruktansvärt farligt även i små mängder så hade människan redan dött ut. Det har vi inte. Rimligen har genkombinationer som är akut känsliga för socker rensats bort vid det här laget – evolutionen bör snarast ha gynnat individer som har nytta av socker och kan tillgodogöra sig det.

Som sagt var, om socker är giftigt för människor så lär det vara socker i stora mängder. (Vilket ju är rimligt att anta – vi har ju utvecklats till att tillgodogöra oss de ganska små mängder som finns naturligt, och nu finns sockret plötsligt i överflöd.) För de ämnen vi syntetiserat på senare år vet vi däremot väldigt lite om effekterna och vi vet inte alls vilka mängder som behövs för långtidseffekter, och det evolutionära trycket har ännu inte hunnit rensa ut de människor som inte tål ämnena. (Men ja, den evolutionen pågår förstås.)

För övrigt är jag nyfiken på hur man gör de undersökningar som visar att till exempel socker är giftigt, eller för den delen studier som visar att det ämnet eller den kosthållningen bidrar till en ökad risk för cancer eller diabetes. Hur mycket epigenetik ingår i studierna – eller hur stor är bristen på epigenetiska studier som felkälla i sammanhanget? Epigenetik är ett så pass nytt forskningssområde, och jag antar att man i många stora populationsstudier där man studerar kost, vikt och livsstil kanske inte har med tidigare generationers kosthållning. Ökningar av cancer och diabetes verkar ju, enligt epigenetiska studier, kunna bero på kosthållningen i vissa åldrar hos tidigare generationer.

Mer om epigenetik i en annan blogg.