Tag Archives: Facebook

Jag tror att facebook tycker döden är farlig

Eller i alla fall att de inte vill trigga minnen av döda. För i den där funktionen där facebook plockar fram vad jag postat samma datum tidigare år, så hojtar facebook om att jag idag minsann har minnen med den ena och den andra och den tredje av mina vänner. Men aldrig dig. Det står aldrig att jag har minnen med dig. Och det verkar ju liksom väldigt märkligt.

Men som sagt var, jag antar att de hellre är på den säkra sidan och inte vill göra folk ledsna. Och det allmänna antagandet är väl att man blir ledsen av att bli påmind om att man kände en person som nu är död.

Dumheter man kan göra en fredagskväll

Fredagskväll. Regn. Och av någon anledning jag inte riktigt har koll på så sitter jag plötsligt och läser dina gamla facebookpostningar från 2010.

Och det är ju både en bra och en dålig idé. För du finns ju där, i alla dina ord och formuleringar och alla de vardagshändelser som rullas upp där. Det gör bara döden och din eviga frånvaro ännu obegripligare och omöjligare.

Och det är ju inte det hållet jag behöver gå åt, egentligen.

Och jag fastnar återigen i känslan av att jag borde tagit tillvara tiden bättre. Njutit mer av de vi hade, utnyttjat ögonblicken bättre, inte slösat med tiden…

Och redan tidigare under dagen, när jag gått här och pysslat och plockat med saker så har jag upprepade gånger liksom väntat mig att du ska dyka upp ”runt hörnet” eller ”i ögonvrån”. Ja, inte synmässigt, men… känslomässigt, liksom. För det är ju liksom så, slappnar jag av så är det liksom en självklarhet att du måste finnas i tillvaron.

Ibland känns det som att du måste finnas fortfarande, att du sitter fast i ett parallellt universum.

FULT

Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:

3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.

– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.

Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.

Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.

Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.

Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.

Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.

 

Kontakt med omvärlden

Jag sitter här med min dator. Besökare kommer och går. Älsklingen sover och sover och är bara vaken extremt korta stunder – för någon sorts värde på vaken.

Datorn är kontakten med omvärlden. Med alla er därute som skriver och kontaktar och läser och gråter och vill hjälpa. Och här via bloggen där jag skriver ur mig och av mig. Datorn är tidsfördriv – för jag kan ändå inte sitta och hålla hans hand hela tiden, då skulle jag bli knäpp.

Ändå skaver det. Det där att jag sitter här med datorn, medan andra sitter runt min döende makes säng och tittar på honom. För datorn är vår tids förhatliga skam, något som är fult att ägna sig åt, och ju viktigare tillfälle desto fulare att ägna sig åt. Att sitta vid datorn är att inte bry sig om sina vänner och sin omvärld.

Fast både älsklingen och jag är nog utmärkta exempel på att det inte alls behöver vara så. Önskar bara att jag kunde sluta skämmas för att jag sitter vid datorn.

Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att ”… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

Alla dessa onödiga saker och konstruerade behov

Det är märkligt vad många saker det finns som verkar vara absolut nödvändiga att ha om man ska tro folk i allmänhet – eller reklamen för den delen. Saker som jag klarar mig alldeles utmärkt utan och aldrig har känt behov av. Innebär det att jag helt enkelt inte finns, eftersom man inte klarar sig utan dem?

Ofta verkar det dessutom vara dyra saker. Vilket gör det hela ännu obegripligare. För trots att jag inte köper de där sakerna, så går ändå en hel massa av mina pengar åt. Jag begriper helt enkelt inte hur folk får det att gå ihop ekonomiskt när de lägger så mycket pengar på saker jag inte ser behovet av. För de måste ju samtidigt dessutom lägga pengar på det som faktiskt ÄR nödvändigt. Som mat, boende och boendekostnader, försäkringar och sånt.

En sådan där obegriplig sak är ”hygienartiklar och kosmetika” som någon sorts klump. Ja, en del sådant betraktar jag som mer eller mindre nödvändigt: tvål, mensskydd, och lite grundläggande saker.

Men jag vet inte hur många gånger jag sett reklam för SVINdyra krämer av diverse slag, med olika specialiserade användningsområden, för olika tider på dygnet och så vidare. Och reklamen ger intryck av att… inte ens att det skulle förbättra något att börja använda dylika krämer, utan att det är en fullkomlig självklarhet att alla använder sådana, och de vill bara övertyga mig om att byta till just deras märke. (Nej, jag säger inte att hudkrämer, totalt som grupp, är helt onödigt.)

Det finns förstås många andra exempel på onödigheter, även om min fredagströtta hjärna just nu inte orkar plocka fram dem :-)

Det som i någon mån är ännu obegripligare är att en väldig massa av de här fullkomligt onödiga sakerna finns som miljömärkta alternativ. Jag har gillat svanenFacebook och får alltså deras statusuppdateringar i mitt flöde. Massor med produkter med den gemensamma nämnaren att de är svanenmärkta. Men stora mängder av dem är totalt onödiga saker! Det är ju då till exempel öändliga mängder hudkrämer, men också brun utan sol, hårvax, påkostade bröllop och föreläsningar om mode för kvinnor 55+.

Det får mig att tänka på Bra miljöval och sköljmedel. Länge hade man som princip från naturskyddsföreningen att inte alls miljömärka produkter som man ansåg var onödiga – det miljövänliga alternativet var att låta bli. Därför fanns det inga miljömärkta sköljmedel. Och därav kom det sig att jag, som miljöengagerad ny-vuxen med fasta principer om att köpa miljömärkt, aldrig började köpa sköljmedel.

Det miljövänliga är ibland – ofta – att inte köpa något alls. Speciellt om saken ifråga är onödig.

TILLÄGG:

Och en halvtimme efter att jag publicerat inlägget snubblar jag förstås över den här artikeln :-)

Underbetyg åt svenska barnmorskor

Aftonbladet skriver att gravida kvinnor hellre ställer frågor på forum på nätet än till sin barnmorska på MVC.

Jag förstår precis varför. Jag har ju själv i stor utsträckning gjort likadant under mina graviditeter.

Barnmorskor på MVC är, efter vad jag uppfattat, generellt sett dåligt pålästa och uppdaterar sig inte i tillräcklig utsträckning med nya rön. Det är inte alls ovanligt med felaktiga råd. Några exempel:

  • Maten. En viktig sak att tänka på under graviditeten är vad man äter. Dels för att få i sig vad man själv och barnet behöver. Men kanske viktigare (om vi kan anta att de flesta redan innan graviditeten har ett hum om hur man äter nyttigt) för att undvika sådant som är extra farligt under graviditeten. Tyvärr förmedlar många barnmorskor gamla råd som står i strid med det Livsmedelsverket går ut med eller som baseras på deras eget tyckande – helt utan vetenskaplig förankring.
  • Behov av kunskap om diverse funderingar under graviditeten. Kan jag fortsätta träna det här? Är det OK att få massage? Får jag bada i simhallen? Dessa och liknande frågor får du olika svar på beroende på vilken barnmorska du frågar. Och ofta verkar BM:s svar vara baserat på hörsägen, på hennes egen åsikt eller på vad hon vilt gissar i stunden. Ställer man istället frågan i ett föräldraforum så får man ofta flera olika svar som kan vägas samman, viktas utifrån vilket förtroende man har för dem som svarar – och ofta får man en länk till en säkrare källa, alltså i praktiken mycket bättre underlag än man skulle fått hos barnmorskan.
  • En del barnmorskor hänger inte med, läser inte på nya rön, och fortsätter att ge gamla, dåligt underbyggda råd, som faktiskt kan vara förenade med livsfara för mamman eller barnet. Fruktansvärt många BM säger till exempel fortfarande till ALLA gravida (eller gjorde i alla fall för ett par år sedan) att ta järntillskott i slutet av graviditeten. Visst, många gravida behöver det – för att deras Hb sjunker. Men hos en del gravida sjunker inte Hb:t – hos en del stiger det till och med. För dem som har högt Hb eller får det under graviditeten är det mycket farligt att ta extra järn. Det händer att barn dör i slutet av graviditeten på grund av detta. Man ska alltid kolla Hb innan man rekommenderar järntillskott!
  • Det finns tyvärr många många exempel på att blivande mödrar oroat sig för att barnet i magen rör sig mindre, och då har fått lugnande svar från sin barnmorska om att många barn rör sig mindre i slutet av graviditeten och att det inte är något att oroa sig för. Det är inte sant! Och tyvärr har detta i många fall lett till att barnet ifråga dött. Istället hade mammans oro kunnat tas på allvar och barnet hade kunna räddas.

I de två sista exemplen vågar jag nog säga att olika gravidforum på nätet – där föräldrar med tidigare erfarenhet kunnat svara utifrån sin erfarenhet och utifrån den vidare kunskap de sökt – har räddat liv. Troligen många gånger.

Det verkar på många sätt saknas nationella riktlinjer för vilka råd en barnmorska ska ge. När det gäller fosterrörelser pågår ett upprop på Facebook.

En annan viktig faktor är att det ofta är ont om tider hos barnmorskor. Många oroliga och nyfikna förstagångsgravida får vänta framåt vecka 14 eller däromkring innan de får träffa en barnmorska. Vad ska de göra fram till dess?

På det stora hela taget vet man att ens oro eller frågeställningar inte alltid tas på allvar av barnmorskor. Risken att ens oro viftas bort är stor. På nätet kan man ofta hitta någon som funderat i samma banor och som kanske haft skäl att leta vidare information. Eller i alla fall någon som är beredd att lyssna.

Jag tycker att gravidforum på nätet är bra och viktiga. De ger möjlighet till erfarenhetsutbyte och kan hjälpa till med kunskapsspridning när den källa som borde räcka inte gör det. Men självklart ska man, som alltid på nätet, inte utgå från att all info är korrekt (men det är den ju inte hos BM heller) och noga välja vem man litar på. Samt i möjligaste mån dubbelkolla informationen och allra helst leta reta på ”riktiga” källor. På nätet vet man ju att man ska göra det. Med sin BM borde man kunna lita på att inte behöva dubbelkolla…

____________________________

Allt ovanstående baseras förstås på min egen lilla erfarenhet (ett par barnmorskor) och framför allt på vad som framkommit i många många diskussioner jag deltagit i eller läst på nätet.

Jag ska väl tillägga att jag vet inte hur det är idag. Min minsting är ju tre år nu, så de senaste åren har jag inte deltagit så aktivt i graviditetsdiskussioner på nätet. Men det skulle förvåna mig mycket om det skett någon drastisk förändring hos barnmorskekåren.

Och ja, ungefär samma sak gäller när barnet väl är fött. Visserligen finns det nog oftare (min uppfattning) klara riktlinjer för hur BVC ska gå tillväga. Men å andra sidan verkar det vara ännu fler bland BVC-sköterskorna som predikar sitt eget evangelium och ger råd utifrån sina egna åsikter snarare än utifrån senaste forskningsresultat :-) Jag upplever att det är färre som har förtroende för sin BVC-sköterska än för sin MVC-BM.

Det som slutligen fått mig att överge föräldraforumen på näten, trots allt gott de gett mig, är inte bristen på faktakoll, utan allt skitsnack och alla bråk i trådarna. (Samt att jag inte känner något större behov längre.)

Det ska lottas ut och gillas och klickas och röstas

Det är tävlingar överallt.

Det är facebooksidor som ska gillas, och när tillräckligt många har gillat så lottas det ut ett pris.

Det ska taggas i bilder, och av de som taggat så lottas det ut något av det som varit i bild.

Det ska länkas till bloggar och klickas på länkar och röstas på favoriter. Och det ska hittas sätt att komma runt rösträknarna för att det ska kunna röstas igen och igen. Olika webbläsare, rösta varje dag, ta bort cookies…

Är  det bara jag som tycker att det ibland blir lite hysteriskt? Är det bara jag som uppfattar det som det ibland blir väldigt mycket fokus på vinnandet, och prylar? Att det viktiga är att vinna, alldeles oavsett om man verkligen behöver, eller ens kan använda, den aktuella saken?

Visst, jag rycks också med ibland. Men jag försöker tänka efter om det alls är något jag behöver eller skulle ha nytta av. Är det inte det så låter jag oftast bli att tävla.

Känner man ett gigantiskt behov av klicka, så kan man istället använda det på ettklickforskogen.se.

Sociala medier – en social möjlighet för oss som faktiskt inte hinner vara sociala

Det klagas på att sociala medier gör oss allt mindre sociala. Jag tycker det är tvärtom.

Tack vare olika internetforum för föräldrar har jag under de kämpiga bebis- och småbarnsåren haft social kontakt med andra i liknande situation. Alternativet hade inte varit mer sociala kontakter utan total avskurenhet från omvärlden. (Under de fyra första månaderna av min första föräldraledighet hade jag ingen internetuppkoppling. Det var DÅLIGT.) Dessutom har jag fått en del bestående vänner – vissa har jag till och med träffat IRL.

Tack vare Facebook har jag återknutit kontakten med en del vänner jag annars inte haft kontakt med alls, eller bara haft sporadisk kontakt med, under många år. Andra vänner, som jag visserligen haft tätare kontakt med – men inte tät – hör jag nu av mer och vet mer om deras dagliga liv. En del av dem har jag faktiskt träffat oftare, just för att det är så snabbt och lätt att ta kontakt och för att jag har bättre koll på deras vardag och bättre vet om och när det kan vara möjligt att träffas – startsträckan blir kortare.

Dessutom, tack vare Facebook går jag i praktiken ”på fest” mycket oftare än någonsin innan. Ja, alltså, inte fysiskt, och det serveras vare sig mat eller dryck. Men i trådar som vänner startat så träffar jag på och diskuterar med deras vänner om ämnen som både de och jag tycker är intressanta, och jag får träffa på samstämmiga åsikter och avvikande åsikter, på ett sätt som ganska mycket påminner om att träffa kompisars kompisar på en trevlig fest. Ja, bortsett från att det alltför sällan sker att jag går på fest. Och det beror inte på de sociala medierna, utan på att jag och mina vänner blir mer och mer utspridda i världen: nästan ingen bor kvar där vi växte upp, nästan ingen av dem jag lärde känna under studierna bor kvar där vi studerade, och så vidare. Men tack vare Facebook kan vi ändå träffa varandras vänner. Det tycker jag är stimulerande. Och i högsta grad socialt.

Och numera behöver jag ju inte ens hitta gelikar via utbildningar eller föreningar – jag kan hitta människor med samma intressen och åsikter via nätet och diskutera med dem i olika grupper på nätet. Jag kan vara social med människor jag trivs med, istället för att ”tvingas ihop” med dem som råkar bo närmst. Vilket framsteg!

En annan åsikt om sociala medier kontra behovet att träffas: läs Fredrik Backmans krönika.