Tag Archives: föräldravrålet

Vad jag skulle skrivit i klimatantologin men inte riktigt hade kraft till att utveckla

Jag tror det var i maj i år, någonstans ungefär när hela min lilla värld rämnade i sina grundvalar av cancerbesked, som jag fick frågan. Föräldravrålet skulle tillsammans med Sjösala förlag ge ut en klimatantologi, och man ville gärna att jag skulle skriva en text till den.

När man som jag älskar att skriva och inbillar sig att det är en av de saker man faktiskt är bra på, då är det ganska smickrande att faktiskt bli ombedd att skriva en text i ett sammanhang där det handlar om riktig publicering i en riktig bok.

Men omständigheterna var liksom inte de bästa för mig. Skriver jag i jobbsammanhang har jag i princip alltid ett tydligt ämne. Skriver jag privat skriver jag oftast av en inre kraft, för att jag har något specifikt jag vill säga. I det här fallet var det liksom ingetdera: jag behövde komma på vad jag skulle skriva om, och själv lyckas fylla ämnet. Och själv var jag huvudsakligen alldeles tom inombords – som en effekt av att jag fått veta att min älskling är obotligt sjuk.

Men jag ville ändå försöka. Så jag tog avstamp från det enda jag egentligen hade inom mig just då: att jag kämpat länge, men nu behövdes det att andra tog vid och att inte klimatet kan stå och falla med enstaka privatpersoners kamp, för vi räcker inte till när sånt här kommer emellan.

Jag fick feedback att texten var bra, men behövde utvecklas, fyllas med exempel och känsla. Eller nåt sånt. Jag minns inte exakt. Men den platsade inte i det skicket, helt enkelt. Den var för kort.

Och jag konstaterade att jag hade gett vad jag kunde i nuläget. Det fanns inte mer att ge. Det fanns inget bita ihop och fokusera och fixa det. Eller, det var helt enkelt inte det rimliga att lägga kraften på. Så jag meddelade att det helt enkelt fick vara.

—–

Nu är boken på gång. Boken Bevare mig väl – en klimatantologi släpps den 10 november och kan redan nu förhandsbeställas från Sjösala förlag. Och jag får väl göra det jag kan: göra reklam för boken.

Samt publicera min egen text, den som inte kom med i boken, här i bloggen:

Jag hör till de där personerna som ”alltid” varit intresserade av och engagerade i miljöfrågor. ”Alltid” betyder i mitt fall sedan 1988, när jag började högstadiet och hade en NO-lärare som gick igenom de olika miljöproblemen, inklusive klimatförändringarna – eller växthuseffekten, som var det begrepp som användes på den tiden. Sedan dess har det varit en självklarhet för mig att bry mig, engagera mig och försöka göra mitt bästa för miljön. Inte så att jag varit perfekt eller någon ängel, men det har alltid funnits där som en väsentlig del i tillvaron.

Jag har pluggat miljövetenskap och biologi. Jag har jobbat med miljö i snart femton år. Jag bloggar om miljöfrågor. Jag handlar ekologiskt och miljömärkt, åker tåg och har skaffat gasbil. Jag försöker konsumera mindre, återanvända och laga mer. Miljön finns ständigt i mina tankar, i nästan alla mina val och handlingar. Jag tycker att det är mitt ansvar att göra mitt bästa. Mitt och alla andras ansvar.

Ja, det låter förmodligen förbannat präktigt. Fast om det är präktigt eller inte är ganska ointressant. Jag gör så. Inte alla andra gör så. Vi kan nöja oss med att konstatera det.

Och jag ska erkänna: jag tycker stundtals det är ganska jobbigt. Det kräver att jag ständigt tänker till, jämför alternativ och sätter mig in i detaljer för att kunna göra de bra valen. Sedan kräver det att jag tar mig tiden att genomföra de bra valen. Och dessutom måste jag gång efter annan motivera mig, moraliskt, att ta den extra kostnaden det ofta innebär – eller för den delen motivera mig att avstå från en del saker.

Men visst, det funkar för det mesta. Som en effekt av kombinationen lång vana och hög motivation. Och med effekten att jag ständigt har dåligt samvete för att jag inte gör lite mer, försöker lite till…

Jag är förstås inte ensam om att kämpa på så här. Vi är många. Många som kämpar på, både i det lilla i vår vardag, och i det stora med att försöka påverka beslutsfattare eller beslutsprocesser på olika nivåer. Det finns många hjältar därute som försöker ”rädda klimatet”. Men ändå en ganska liten andel av mänskligheten.

Och det funkar så länge vardagen flyter på.

Men så plötsligt händer något. Ångest och depression som tar över tillvaron. Arbete som tar för mycket tid och stjäl all den tid och ork som fanns. Någon i familjen som drabbas av allvarlig sjukdom. Eller nåt annat. Olika personer drabbas av olika saker som sabbar det välkända livspusslet.

Och då finns plötsligt inte orken längre. Ingen kraft att fortsätta kämpa, oavsett om det gäller att välja ekologisk mat och miljömärkta produkter i affären eller att skriva insändare, driva facebooksidor eller tampas mot politiska motståndare.

Då blir det extra tydligt: det här duger inte! Vi kan inte låta mänsklighetens fortsatta öde bero av att enstaka människor ska orka med att göra rätt val och driva på utvecklingen i rätt riktning i sin vardag. Och det kommer aldrig att räcka. För vi är alla människor, med fel och brister, och vi kommer aldrig orka att göra rätt val vid varje tillfälle varje dag. Dessutom är det alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. Det är billigare och enklare att köpa de produkter som skadar miljön.

För att få fler att ta eget ansvar behöver vi dessutom vända människors inställning. Det måste bli eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart. För så är det uppenbarligen inte nu.

Vi behöver en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – det behövs beslut på högre nivåer. Där behövs politikerna: för ändrad lagstiftning, ändrade spelregler. Det ska vara lätt att göra det som är rätt för klimatet, men minst lika viktigt: det ska vara det som är socialt accepterat. Och ja, sånt påverkas också av lagar (de flesta tycker trots allt det är dåligt att bryta mot lagar) och vad saker kostar.

Det är det vi behöver våra riksdagspolitiker till.

Men ärligt talat är jag besviken. Jag hör inte till dem som misstror politiker generellt: jag är övertygad om att de flesta politiker i grunden drivs av en vilja att förändra världen till det bättre. Men det här är en allvarlig situation. Världen står inför stora förändringar, och Sverige behöver på allvar göra vad vi som land kan för att begränsa människans påverkan på klimatet.

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det innebär att klimatfrågan bör ges högsta prioritet. Och det innebär att de olika politiska partierna måste samarbeta. Alla vill inte ha samma lösningar, men då får man jämka och samsas och kompromissa. Istället verkar de mest miljöintresserade partierna stundtals mest ägna sig åt att tala om varför de andra partiernas lösningar är fel. Och i andra partier för miljöfrågor en tynande tillvaro. Enstaka personer i dessa partier framför stundtals bra miljöförslag, men de får inget praktiskt utrymme i politiken, eftersom de som har makten i partierna egentligen inte tycker miljö är särskilt viktigt.

Som om principerna är viktigare än verkligheten. Som att klimatförändringarna bara är ett teoretiskt resonemang, något i en avlägsen framtid, som vi kan fortsätta att käbbla om ett bra tag till.

Och ja, jag kan förstå att det känns fjärran. Även om effekterna syns här och nu – både i form av temperaturförändringar och flyktingströmmar – så är det förstås svårt att ta till sig att saker kan ändras så drastiskt. Vi här i Sverige är trots allt vana att leva i en hyfsat stabil värld. Saker förändras liksom inte på det sättet…

Men grejen är att de gör det, faktiskt, på riktigt. Världen förändras. Och det handlar om våra livsvillkor, om våra möjligheter att leva på ett drägligt sätt, om hur vår tillvaro ska se ut på lite sikt. Även här i Sverige. Ska vi kunna ha rent vatten att dricka? Ska vi kunna odla mat som räcker för oss att äta? Hur många människor kommer vi att vara här när delar av världen blir obeboelig på grund av stigande hav på en del håll och torka på andra ställen och större andel av Jordens befolkning behöver bo i Sverige som sannolikt kommer att vara mer drägligt? Hur ska vi hantera de sjukdomar som kommer att dyka upp när vi får ett varmare klimat?

Att prioritera innebär också att lägga annat på hyllan. Att säga att just nu är det här viktigare och en del annat kan vi släppa för stunden.

Och själv skulle jag önska att jag kunde få släppa ansvarsbollen till dem vi valt att ta de viktiga besluten åt Sverige. För på mitt personliga plan har jag för tillfället inte riktigt ork att fortsätta driva det här, lägga min fritid och min kraft på att åstadkomma den omställning som behövs. ”Allvarlig sjukdom i familjen” heter orsaken i mitt fall. Men omställningen måste ändå göras. Det kan inte vänta.

Klimatrösta

klimatrösta De närmsta fem åren är avgörande för om vi ska hinna vända utsläppskurvorna i tid och få till de överenskommelser som behövs.
Vem litar du på tar tag i klimatfrågan? Vem vill du skicka som ansvarig minister från Sverige till kommande klimattoppmöten? Vem känner du förtroende att lämna över framtiden till?
Vem kan du rösta på och sedan känna om tio eller tjugo eller trettio år att det var ett bra val, när du ser hur världen omkring dig förändrats?


www.klimatfallan.se

Rösta som om det gällde ditt liv.

Den där besvärliga konstiga motsättningen…

…i vad det innebär att engagera sig i sina barn.

Med att engagera sig i sina barn menas allmänt att göra saker med dem NU. I stunden. Leka. Vara ute i naturen. Prata. Läsa. Pyssla. Se dem i ögonen.

Att engagera sig i sina barns framtid däremot ses inte som något positivt. I alla fall inte generellt.

För mycket av det man kan göra – mycket av det jag gör, i alla fall – för mina barns framtid, det avfärdas på samma bräde som totala meningslösheter. Väldigt mycket av det jag gör för mina barns framtid gör jag nämligen vid datorn. Jag bloggar. Jag arbetar ideellt för föräldravrålet. Jag delar viktig information via facebook, så att andra ska se den. Jag diskuterar. Jag letar information. Jag letar begagnade varor på blocket och tradera för att minska nykonsumtionen. Men allt som görs vid datorn, eller för den delen via en telefon med skärm för dem som använder sådana, det avfärdas på samma nivå som meningslösheter. Statusuppdateringar anses liksom vara detsamma som navelskåderi. Och all datortid som inte är jobb anses vara tidsfördriv. Och som förälder ska man alltså inte ägna tid åt datorn.

Skulle man däremot dra med sig barnen ut på en demonstration eller liknande så är det förstås lika ifrågasatt. För man ska inte blanda in barnen. Man ska inte pracka på dem någon uppfattning. Man ska inte låta dem utsättas för jobbiga tankar. Demonstrationer kan dessutom upplevas obehagliga, speciellt om man råkar komma i diskussion med någon, och herregud, sånt ska man ju inte utsätta sina barn för!

Men det är förstås inte heller okej att åka iväg på saker man engagerar sig i UTAN barnen. Har man nu satt barn till världen så ska man ju vilja vara med dem 24/7.

Enda sättet att vara en engagerad förälder på ett accepterat sätt är alltså att leva i nuet och strunta i de viktiga saker som påverkar barnens framtid.

Eller så får man som jag försöker engagera sig i barnens framtid men ha ett ständigt dåligt samvete för att det faktiskt innebär att man sitter vid datorn.

Kan jag sätta in mina pengar nånstans?

Häromsistens skrev SMB så här:

Världen behöver åtminstone halvera sina utsläpp till 2050 för att kunna klara sig undan mycket farliga klimatförändringar, och det är fortfarande möjligt att göra de minskningarna om världen skulle investera 1 procent av den globala BNP:n årligen,

 

Så nu är min undran: var sätter jag in pengarna?

Nej, tyvärr tror jag inte det är så enkelt. Förstås. Väldigt mycket av de pengar som avsätts till klimatet går inte alls till konkreta åtgärder, utan till utredningar, utredningar och – mer utredningar. Och annat icke-konkret. Och visst, en del av det är viktigt. Men oftast skulle det nog trots allt vara kostnadseffektivare att göra insatser för pengarna än att använda pengarna till att utreda vilka åtgärder som vore kostnadseffektivast, och liknande.

Så jag skulle verkligen vilja att det fanns någonstans där man kunde sätta in pengar och veta att de skulle användas till konkreta insatser. För herregud, om det än så länge bara behövs 1 procent av BNP så skulle vi ju kunna åstadkomma underverk!

Men nej. Det finns inget sådant konto.

Så i väntan på det får jag, och gärna du med, sätta in pengar till Föräldravrålets crowdfunding-kampanj, som går ut på att kunna nå fler människor.

 

Det finns någon sorts knepig motsättning i min tillvaro

För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.

Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.

Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.

Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.

Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst  kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.

Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?

Varför bryr sig män mindre om klimatet?

Jag har varit på konferens idag. Om genus och klimat. Bitvis väldigt intressant. Tyvärr handlade det inte så väldigt mycket om det jag var mest nyfiken på: Varför män verkar bry sig mindre om klimatet än kvinnor.

Ja, nu generaliserar jag. Det finns förstås massor med män som bryr sig om klimatet. Men trots allt så är det ofta män som flyger mer, kör mer bil och så vidare – reser mindre hållbart, helt enkelt. Och Föräldravrålet rapporterade häromsistens att ungefär tre fjärdedelar av dem som gillat deras facebooksida är kvinnor. Så… sett på ett förenklat generaliserat sätt så finns det en könsuppdelning. Och det är förstås problematiskt – för självklart är män och kvinnor lika viktiga om vi ska kunna få till förändringar.

En del viktiga svar eller teorier fick vi i alla fall idag.

Tydligen kan man generellt konstatera att

  • kvinnor tar risker på större allvar
  • kvinnor är mindre positiva till tekniska lösningar/tror i mindre utsträckning att tekniken ska lösa problemen

(Detta bemöts tydligen ofta av män med att ”det beror på att kvinnor inte kan eller begriper. Men tydligen kvarstår skillnaden i inställning till risker och teknik även om man jämför t.ex. professorer inom fysik av olika kön.)

Och ja, om man tar riskerna mindre allvarligt och dessutom tror att tekniken ska lösa de problem som trots allt finns, så är man förstås mindre benägen att både oroa sig och engagera sig.

Om man problematiserar det lite längre, så är tydligen de som är ekonomiskt trygga benägna att ta större risker. (Män är ofta ekonomiskt tryggare.) De som är ekonomiskt trygga är också i större utsträckning beslutsfattare. Och det innebär att de som är beslutsfattare ofta tar större risker än ”genomsnittsfolk”, och alltså fattar andra beslut än vad folk i allmänhet skulle göra.

Traditionellt har män dessutom mindre ansvar när det kommer till omhändertagande av barn etc.

Det får mig att fundera: tar män som varit föräldralediga mer ansvar för miljöfrågor? De tjänar mindre pengar (i alla fall under den perioden) det vill säga är mindre ekonomiskt oberoende, har ägnat sig åt omsorg för barn, har kanske fått en annan syn på risker… Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det påverkar.

Vi fick också höra om forskning som pågår kring klimatskeptiker ur ett genushänseende. Klimatskeptiker är få, oftast äldre män, och dessutom ofta personer med makt (som företagsledare och professorer). Kanske känner de att deras position är hotad – kanske har de mest att förlora på en omställning av samhället? Jag ser fram emot att höra mer om resultaten av den forskningen.

Nästa fråga är förstås vad vi gör åt det här att män är mindre engagerade i klimatet. Mer än att se till att de är föräldralediga, förstås :-)

Varför gör du så lite om du VET, statsministern?

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen? Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver.

Ovanstående kan man läsa i en debattartikel i Sydsvenskan idag, angående Framtidskommissionens slutrapport, som nu publiceras. Debattartikeln är skriven av Pekka Mellergård som suttit med i kommissionen och som liksom flera av de andra deltagande är besviken.

Av citatet ovan kan man konstatera att det i alla fall inte är så att statsminister Fredrik Reinfeldt inte fattat allvaret. Han vet.

Intressant nog skiter han ändå i att agera.

Han, som sitter på den högsta politiska positionen i landet. Han, som verkligen har ett gigantiskt handlingsutrymme. Som har möjlighet att driva på, trycka på, föra upp frågan, i alla möjliga sammanhang. Som skulle kunna prata allvar med sina ministrar – och förmodligen även ställa ultimatum och byta ut, om han verkligen ville. Han, som förmodligen skulle ha landets främsta experter ståendes på rad för att komma in och förklara vad fan som måste göras så fort han ber dem (och många av dem har förmodligen försökt).

Men det gör han inte.

Det är extremt sällsynt att Reinfeldt pratar klimat. Och gör han det så är det ingen substans i det.

För övrigt så moderaterna fortfarande inte ens bemödat sig med att svara på Föräldravrålets klimatenkät. Och Reinfeldt har inte svarat på Föräldravrålets utmaning.

Så… Reinfeldt har fattat allvaret, men han sitter där och agerar bromskloss. Alltså får vi anta att han av någon anledning helt enkelt inte vill rädda klimatet? Eller?

Det sägs från alla möjliga håll, bland annat politiskt, att klimatet är vår tids största utmaning. Och nej, just det har jag nog inte hört Reinfeldt säga. Men ändå, om han nu insett allvaret, men tydligen inte tänker agera själv, hur kan han då välja att sitta kvar? Borde inte det självklara vara att lämna över till någon som verkar vilja göra något åt det här?

Reinfeldt, det är dags att börja omställningen – dags för lite radikala beslut!

Så du tycker kollektivt självmord är bästa lösningen?

Jag funderar på det här med folk som säger ”Det mest ansvarsfulla är att inte skaffa barn!” när man försöker arbeta för att minska klimatpåverkan till exempel genom Föräldravrålet… (Jag har ju skrivit om det tidigare.)

Tja, så kan man ju resonera. Ett långsamt utdraget kollektivt självmord för hela mänskligheten. Det minskar helt klart vår klimatpåverkan, åtminstone på hundra års sikt. Fast vid det laget har vi redan hunnit släppa ut rätt mycket mer växthusgaser och förvärrat situationen rejält för de andra arter som lever kvar. Passerat alla tipping points och sånt där. Vi lämnar kvar ett helt förändrat klimatsystem, helt enkelt.

Men om vi ska köra på den varianten så måste den ju förstås gälla för alla. Det vill säga det är inte bara jag och min generation och de som kommer efteråt som ska avstå från att skaffa barn, utan det måste ju vara lika för alla. Då borde du förstås döda dina barn också för rättvisans skull, gamle man. Ja, du gamle man som kommer med ovanstående förslag. (Ja, nu förenklar jag – det är ju inte bara äldre män som komer med den sortens dumma förslag. Men ofta är det så.) Annars blir det ju orättvist, eller hur?

Nej, jag är förstås inte allvarlig. Jag tycker inte du ska ta livet av dina barn. Men jag anser inte heller att folk i min generation eller de som är yngre helt ska avstå från att skaffa barn. Jag tror inte det är en bra lösning. Jag tror inte ens att det skulle funka. Inte ens om de värsta konspirationsteoretikerna hade rätt och det fanns någon sorts världsamfund som försöker göra oss alla sterila (vilket ju bara är bullshit) så tror jag de skulle lyckas, för det finns altid människor som skulle överleva och förbli fertila – jag tror helt enkelt inte att 7 miljarder människor utrotas så lätt :-)

Men i alla fall… Jag tycker min lösning är bättre: att vi alla ser till att minska vår påverkan. Rejält. Nu. För det kan vi. Och även om oddsen för att lyckas är små så tror jag ändå att de är mycket bättre med den metoden än genom att vi utrotar oss själva.

Dessutom är det en mycket trevligare lösning. På många sätt.

Därför måste politikerna ge klimatet högsta prioritet

Idag länkar jag till Vrålbloggen:

Föräldravrålet vill att alla politiska partier ska prioritera klimatet högst av allt.

Är det verkligen vettigt? Är inte poängen med politik och politiska partier just att inte alla ska tycka likadant?

Visst är det så. Men vissa grundläggande saker ser nog de flesta av oss som självklara. Demokrati. Lika rösträtt för alla över en viss ålder, oavsett kön, ursprung och inkomst. Allas lika värde. Religionsfrihet (eller för den delen rätten till frihet från religion). Yttrandefrihet. Rätt och skyldighet att få en grundläggande skolutbildning. Förbud mot att döda andra människor. Och så vidare, saker som de allra allra flesta av oss anser vara självklara.

Och till den där listan med självklarheter – demokrati, rösträtt, lika värde, religionsfrihet, och så vidare – behöver vi lägga en sak till. En stor sak: att se till att människors påverkan på miljö och klimat blir så liten som möjligt.

Fortsättning i Vrålbloggen.



Vadå, vi ska väl inte skylla ifrån oss och lasta över allt på politikerna – vi måste väl ta personligt ansvar?

Ja, självklart ska vi ta personligt ansvar.

Grejen är att det är alldeles för få som tar tillräckligt eget ansvar. Det kommer liksom inte att räcka. Och som det är nu så har vi ett samhälle som missgynnar eget ansvarstagande och gynnar dem som ”fuskar”. För att få fler att ta eget ansvar behöver vi vända den inställningen, så att det ses som eftersträvansvärt att ta ansvar – få det att bli något som de flesta ser som självklart igen.

Och för det behövs en samhällsomställning, en förändring av många grundförutsättningar i samhället. Den samhällsomställningen kan vi inte åstadkomma på det personliga planet – där behövs politikerna.

Men för att vi ska kunna övertyga politikerna om detta så behöver vi vara många. Och jag tror att det finns många människor som egentligen tycker det här är viktiga saker men som samtidigt är fullt medvetna om att de egentligen själva gör många saker som inte är bra för klimatet. Och därför tror jag många av dem snabbt tittar åt ett annat håll, börjar prata om annat och så vidare, när klimatet kommer på tal. En del av dem tror jag man kanske kan nå med den här bloggtexten.

För ja, det är viktigt att få med även de som inte redan gör allt de skulle kunna.