Tag Archives: föräldravrålet

Nej, jag skrämmer inte mina barn om klimatet

Jag sitter inte och målar upp skräckscenarion om framtiden. Det finns inget behov av att göra det.

Jag lär dem att leva rätt. Talar om hur man bör göra och säger att det är för att det är bättre för klimatet och miljön. Vid behov förklarar jag, så detaljerat det behövs för stunden, hur saker hänger samman, om varför det ena är bättre än det andra och så vidare.

Jag lär dem att det är bra att äta vegetariskt ibland. Att man inte ska köra bil i onödan. Att det är bra att laga kläder. Att man inte ska köpa för mycket saker, och att det är bättre att köpa några få riktigt bra saker. Och så vidare. Det är inget skrämmande med det. Och inget kontroversiellt heller, annat än för inbitna konsumtionsfanatiker. (Isåfall är det nog mer skrämmande att jag säger att jag inte köper vanliga vindruvor för att det kan finnas gift kvar på dem. Men det är ju tyvärr sant, och det går liksom inte att säga på något annat sätt utan att ljuga.)

Men, ärligt talat, det är ett fasligt klemande med barn nuförtiden. Man får inte skrämma dem överhuvudtaget. Och visst, man ska inte skrämma upp dem i onödan, men man kan inte heller gå omkring och låtsas som att allting är bra. Självklart ska man anpassa efter barnens ålder, men sakta men säkert måste man trots allt ge dem insikten om att det finns en massa dåligheter i världen. Krig, svält och lidande. Att på längre sikt dölja det för barnen är inte alls ett bra föräldraskap.

Mina barn skräms av sådant som de hör om som händer nu, sånt som är farligt i stunden. Nedbrända hus eller jordbävningar eller barn som far illa. Inte av att världen kan komma att förändras när de blir äldre; det är fortfarande alldeles för abstrakt för dem.

Men jag skickar med dem värderingar och levnadssätt. De lär sig hur man gör och varför av oss föräldrar (och av andra). Som förälder påverkar man självklart vad som blir självklarheter i barnens ”värld”. Och det är lättare att lära rätt från början än att lära om.

Dessutom har man som förälder ibland den fördelen att man inte alls behöver förklara eller motivera; ibland är man helt enkelt bara den som styr vad som fins att tillgå i hemmet ;-)

Ja, jag har skrivit om ungefär det här tidigare också, till exempel:

Om vi inte lär barnen…

Det som behöver göras för klimatet är bra även på andra sätt

Självklart önskar jag att klimatförändringarna inte blir så allvarliga – att ”klimatskeptikerna” har rätt och IPCC och majoriteten av alla klimatforskare har fel. Inte för att något tyder på det, men för att det självklart skulle vara trevligare. Men eftersom nu en majoritet av forskarvärlden är överens om att klimatet förändras på grund av våra utsläpp och vårt leverne, så bör vi förstås utgå från detta. Till och med om inte en så förkrossande majoritet hävdat detta, så vore det ändå rätt sätt att agera utifrån försiktighetsprincipen.

Och de allra flesta saker som behöver göras är positiva ändå – vi skadas liksom inte av att försöka leva på det sätt som gör att vi minskar vår klimatpåverkan.

Det är bara positivt om vi minskar vårt köttätande och äter mer vegetariskt (förstås under förutsättning att vi äter rätt kött när vi äter kött). Bättre för hälsan. Bättre för den biologiska mångfalden och naturen i de länder där man nu ofta odlar soja och majs som djurfoder.

Det är bara postivt om vi gör fordonsbränsle av en massa restprodukter från jordbruk och livsmedelsindustri.

Det är bara positivt om vi sparar lite av den kvarvarande oljan (ja, den är en begränsad resurs) till att kunna göra viktiga plastmaterial och annat oljebaserat i framtiden.

Det är bara positivt om vi minskar förbrukningen av energi (oavsett källa) och ökar effektiviteten vid användningen av energi, oavsett om det handlar om bilar, industriprocesser, uppvärmning eller belysning.

Det är definitivt positivt för hälsan om vi går och cyklar mer.

Det är positivt för naturen, jordbruksgrödorna och människors hälsa om färre transporter görs med personbil och lastbil. Bilar släpper inte bara ut koldioxid, utan även som leder till försurning, övergödning, skador på grödor och ökad dödlighet hos människor.

Det är positivt för länder i andra delar av världen om de kan övergå till grödor som lämpar sig för deras klimat, som inte behöver vattnas med det vatten de själva behöver och grödor som de själva kan äta och använda istället för att de ska producera sockerärtor till oss mitt i vintern. (Och sockerärtor är ju ändå allra godast om de är en lyx som bara finns under en kort period varje år – tycker i alla fall jag.)

Det är positivt om människor blir bättre på att ta vara på de saker vi har och laga dem och vårda dem istället för att köpa nytt hela tiden. Det minskar problemen med avfallshantering. Och det miskar behovet av nyproduktion. Att tillverka ny elektronik kräver gruvdrift av sällsynta metaller – gruvdrift leder till många miljöproblem. Tillverkningen innebär ofta arbetsvillkor som vi inte skulle anse acceptabla om det var här hemma i Sverige.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det är förstås inte så meningsfullt. Poängen är att det som skadar klimatet väldigt ofta också är skadligt på en massa andra sätt. Allt hänger samman. Ja, visst finns det undantag där det finns ”målkonflikter”, men på det hela taget innebär ofta en omställning till ett mindre konsumtionshysteriskt samhälle fördelar på väldigt många områden. Självklart ska man tänka igenom noga vad man gör så att man inte orsakar annan skada, men det är inget skäl att blunda eller titta åt ett annat håll; tvärtom är det ett synnerligen gott skäl att ta itu med förändringsarbete snarast, så att det finns tid till att göra saker på ett genomtänkt vis.

Det handlar dessutom om solidaritet med människor i andra delar av världen. Respekt för deras liv, deras värde.

Det största problemet är nog att det känns ovant att göra annorlunda. Annorlunda mot innan. Och för de som försöker vara föregångare annorlunda mot de flesta andra.

Och ja, självklart finns det de som förlorar på omställningen, i alla fall på kort sikt.. Stora multinationella företag som bygger sin produktion på konceptet mycket och billigt förlorar om de inte inser att de också måste ställa om. Och oljebolagen sitter väl knappast och hurrar.

Å andra sidan gynnar en omställning många små lokala hantverks- och serviceföretag. Vilket i sig har en passa positiva effekter :-)

Nej, jag tror inte att barn leder till mer konsumtion, bara annorlunda konsumtion

Ni som har barn ska ju inte säga något. Vraje barn innebär ju mer prylar, mer konsumtion av alla de slag. Det bästa för miljön är att inte skaffa några barn!

Generellt sett så har ju inte människor med barn mer pengar än de utan barn. Snarast tvärtom, eftersom många föräldrar går ner i arbetstid, och till det kommer utgifter för barnomsorg. Visst, vi får barnbidrag, men det är trots allt betydligt mindre än de kostnader och inkomstminskningar som ovanstående ger.

Det innebär alltså mindre pengar i månaden, men fler personer det ska räcka till. Och det som pengarna går till i första hand är förstås ”det nödvändiga” – mat och kläder.

Sammantaget innebär det, för de allra flesta barnfamiljer, mindre pengar kvar till ”lyxkonsumtion”. Alltså dels prylar, dels resor. Spontant skulle jag tro att vuxna utan barn reser betydligt mer (många flygresor) än vuxna med barn – helt enkelt för att de utan barn har mer pengar att resa för.

Så ja, att ha barn innebär självklart att man skaffar saker som behövs när man har barn. Men det betyder inte nödvändigtvis att man skaffar fler saker, bara andra saker än man skulle skaffat utan barn.

Och ja, man lever ett annorlunda liv med barn än utan, men det betyder inte att man påverkar klimatet mer än de utan barn.

Och: ovanstående är förstås väldigt generaliserat. Det är förstås gigantisk skillnad inom både gruppen ”föräldrar” och inom gruppen ”ickeföräldrar”. Dessutom är ju det här min egen analys. Tipsa mig gärna om någon har undersökt det här ”på riktigt”.

Läs även det här inlägget.

Julkort och nyårshälsningar

Vi skickar inte mycket julkort. Men några blir det, framför allt till gammeltanterna – alltså min mormor och min mans mormor och farmor. Di gamla tanterna blir ju så glada när det kommer nåt från barnbarnsbarnen :-) Och barnen tycker att det ska vara julkort till mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna också. Och ibland skickar de till någon kompis också. Men mer än så blir det inte.

Årets julkort gjorde vi genom att klistra gamla julbokmärken, som jag hittat i någon gömma från min barndom, på färgad kartong.

Nu har jag däremot skickat nyårshälsningar till våra riksdagspolitiker:

Med en stark önskan att ni gör klimatet till första prioritet från 2013 och framåt.

Du kan också skicka ett sådant nyårskort till politikerna, från Föräldravrålets webbsida.

Varför ägnar ni er åt det här när det finns en massa andra riktiga miljöproblem?

– Varför lägger ni så mycket energi på det här låtsasproblemet? Det finns massor med riktiga miljöproblem att ägna sig åt?

Tja, för det första anser jag att det här ÄR ett riktigt problem. Det finns absolut många allvarliga miljöproblem, men klimatfrågan är en av de värsta – förmodligen det värsta, eftersom ett förändrat klimat dessutom förvärrar och försvårar problemen på många andra miljöområden, utöver att klimatförändringarna är riktigt allvarliga i sig själva.

Men det betyder inte att jag struntar i alla andra miljöproblem. Jag försöker göra det som är miljömässigt vettigt ur ett antal olika aspekter, och det är långtifrån alltid som det handlar om klimatet. Och ja, ibland finns det målkonflikter – ibland är ett val bra för en miljöaspekt och dålig för en annan.

Men på det stora hela är det väldigt ofta så att det som minskar vår klimatpåverkan eller minskar utsläppen av klimatpåverkande gaser också är bra ur andra miljöhänseenden. Över huvud taget är vår överdrivna konsumtion, vårt slit- och slängsamhälle, med billiga, dåliga produkter som vi framställer utan att ta hänsyn till miljön, och som vi inte är rädda om och som inte tål mycket och som vi inte lagar och som sedan slängs, orsaken till många andra miljöproblem. Minskad konsumtion, omställning av samhället, nya referenser när det kommer till framgång (mindre tankar på tillväxt) vore bra för miljön på många sätt. Förmodligen skulle väldigt många människor dessutom må bra av det, både fysiskt och psykiskt.

Så om vi nu för ett ögonblick föreställer oss att det skulle visa sig någon gång i framtiden att vi hade fel, att klimatet inte ändrades så mycket eller att det inte berodde på människan, skulle då någon skada vara skedd för att vi ställde om samhället? Nej. Samhället skulle förstås se annorlunda ut mot idag, men inte sämre.

Inte för att jag tror att det kommer att vara så. Men att oroa sig för att vi ska ha gjort omställningen i onödan, när den kan ha så många positiva effekter, känns rätt barockt.

Prognoser är prognoser men ändå det vi måste arbeta utifrån

– Men alltså, Världsbankens rapport är ju bara en prognos, en beskrivning av hur det eventuellt kan bli. Ingen vet ju säkert hur det blir.

Absolut, självklart är det så. När det gäller framtiden finns det förstås bara sånt: beräkningar, kalkyler, prognoser, scenarion. Självklart är de osäkra. I många fall skiljer de sig ganska kraftigt åt. Det är ganska logiskt att det är så: det är många olika faktorer man ska räkna på (bara en sådan bit som att vi inte alls vet hur stora utsläppen kommer att vara påverkar ju rätt mycket). I många fall finns det återkopplingar, som gör att en faktor påverkar en annan, på väldigt komplicerade sätt. Och i många fall går det inte riktigt att veta hur naturen reagerar – det enda fullskaleexperiment som gjorts är ju just det pågående… Därför spretar alltså scenariona. Även de scenarion som kommer från samma forskare – för man laborerar med att öka och minska de olika parametrarna i sina beräkningar. Man kan möjligen tala om hur stor sannolikhet det är för det ena eller det andra.

Men trots detta, så kan man sammanfatta med att de allra flesta forskarna inom området är överens: stora förändringar i klimatet är att vänta. Det som skiljer sig åt är snarast prognoserna (och min gissning är att forskarna i huvudsak inte ser detta som något konstigt alls, alltså inte som ett argument för att de andra skulle ha fel).

Och hittills så har det tyvärr stämt, om man ser det som helhet. Eller, i stor utsträckning är det värstascenariona som stämt. Vilket ju knappast talar för att forskarna som helhet skulle ha fel.

Men ja, det ÄR bara prognoser. En sorts väldigt kvalificerade gissningar. (Vilket nog en del mer filosofiskt och vetenskapsinriktade skulle hävda gäller för ALL forskning :-)) Samtidigt så är prognoser allt vi kommer att få, fram tills dess att vi har facit. Och då är det ju redan försent att göra något. Det är nu åtgärderna behövs, och då måste vi utgå från prognoserna.

Framför allt behövs prognoserna för att få folk att förstå vad klimatförändringarna konkret kan innebära. För att visa att det här faktiskt är allvarliga saker.

Däremot gör det ingen större skillnad för åtgärderna vilken av prognoserna som stämmer. Det är samma åtgärder som behöver genomföras för att begränsa klimatpåverkan. Utsläppen av klimatpåverkande gaser behöver minskas så mycket som möjligt så fort som möjligt. (Däremot påverkar det förstås vilka klimatanpassningsåtgärder som behövs.)

Är det bara för föräldrar? Och är inte ”vrål” ett dåligt ordval?

– Varför kallar ni det föräldravrålet – riktar ni er bara till föräldrar, och i så fall varför?

Nej, vi riktar oss absolut inte bara till föräldrar. Vi som startade det här uppropet är föräldrar, och i föräldraskapet ligger bland annat att ta ansvar för sina barns framtid. Men mycket av det som påverkar våra barns framtid i grunden beslutas på en helt annan nivå. Där tar vi avstamp: i ansvaret för dem som ännu inte kan vara med och påverka.

Men alla som bryr sig om ett eller flera eller alla barn kan vara med i Föräldravrålet – mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner, lärare, vänner, etc.

– Jag tycker det är att utnyttja barnen att använda dem till era egna ändamål. Och det låter som att ni spelar på någon sorts sentimentaliet. Föräldrar är ju bara helt vanliga människor, och barn också. Om ni är upprörda över att det görs för lite för klimatet så kan ni väl ryta till på egen hand?

Många resonerar som så att de inte behöver bry sig om att klimatet förändras. Att när problemen börjar bli riktigt allvarliga så är de redan döda. Därför behöver vi koppla till dem som ska leva här då. Att vi som lever och är vuxna och kan göra något nu måste ta ansvar, eftersom vad vi gör nu påverkar de som kommer efter oss. Vårt handlande nu får konsekvenser. För att vi ska förstå de konsekvenserna behöver vi se på dem som ska leva med konsekvenserna. Om dessa är personer vi verkligen bryr oss om – som våra barn, barnbarn, syskonbarn eller grannens älskade ungar – så blir det tydligare.

Många gånger är det svårt med de långa perspektiven. Man vill det bästa för sina barn, och det är lätt hänt att man tror att det bästa för dem är att få många fina julklappar (”Ge dom vad dom vill ha!”) och fina barndomsminnen från semestrar långt borta. Därför kan man behöva påminna sig om att om vi ska göra det bästa för dem vi älskar så måste vi se på vilka konsekvenserna vårt handlande har om 20, 40 och ännu fler år. Sett i det perspektivet är det bättre att hålla nere på resor och presenter. Och även i det korta perspektivet är inte detta ett dåligt alternativ. (Hur länge är barnen egentligen glada åt de där svindyra leksakerna?)

Och ja, man kan tycka att det här borde vara ett självklart perspektiv, att alla alltid borde ta hänsyn till framtida generationer och långsiktiga konsekvenser i alla beslut. (Som någon nånstans sa, man ska alltid väga in konsekvenserna för sju generationer framåt.) Men uppenbarligen är det inte självklart för så många.

– Varför kallar ni det Föräldravrålet? Vad då vrål – det var väl inget lyckat och genomtänkt ordval? Gick det för snabbt, eller?

Klimatfrågan är inget nytt. Det här har stötts och blötts på olika sätt, i olika instanser på alla möjliga nivåer, länge och väl. Bland annat politiskt, både nationellt och internationellt. De vanliga vägarna har använts: diskutera, informera, etc. Resultatet hittills är nedslående – det händer helt enkelt alldeles för lite. Senast nu i Doha, till exempel.

En förälder vars barn faktiskt är hotat nöjer sig inte med att förhandla artigt och trevligt. En förälder vars barn faktiskt är hotat vrålar, från magtrakten.

”Det mest ansvarsfulla man kan göra för klimatet, är att inte skaffa några barn!”

Ja, självklart har jag som förälder funderat kring vilken miljöpåverkan det innebär att skaffa barn. Och jag håller inte med om ovanstående.

För det första: om alla som bryr sig om miljön låter bli att skaffa barn, och alla som skiter i miljön skaffar barn, då kommer vi framöver att ha en värld med bara barn som vuxit upp med föräldrar som skiter i miljön. Barn som därmed fått en viss typ av vanor och värderingar. Och då är oddsen ännu sämre att ”rädda världen”.

Därför ser jag tvärtom som bra att även vi som bryr oss skaffar barn, men lär dem en bra och vettig livsstil, vettiga värderingar, och ger dem den kunskap och de verktyg de behöver både för att kunna förändra världen och för att kunna leva under de förutsättningar som behövs.

För det andra: om vi lever klokt och långsiktigt hållbart, med en livsstil som inte tär alltför mycket på jordens resurser, så räcker faktiskt jorden för alla de människor som lever här idag. Det går.

Borde jag då alltså ha avstått från att skaffa barn för att det finns människor som valt att utnyttja betydligt större del än deras rättmätiga? Jag borde låtit bli att skaffa barn för att det finns folk som anser att de får lov att göra som de vill? Nä. Självklart inte. Möjligen kan jag förstå att man vill avstå från att skaffa barn just för att man inte vill att barnen ska behöva leva i den värld vi skapar, men det är en annan sorts val.

Sedan är det väldigt märkligt att tro att vi som engagerar oss i sånt som klimatet inte skulle ha tänkt i dessa banor tidigare – att det skulle komma som nån sån där blixt från klarblå himmel.  Tvärtom tror jag att många av oss funderar väldigt mycket runt sånt här.

Varför listar inte föräldravrålet konkreta saker var och en kan göra?

För det är inte syftet med det här uppropet. Det finns hur många ställen (webbsidor, broschyrer och andra informationskanaler) som helst som förmedlar detta, både som listor och på andra sätt. Många med engagemang för miljön gör redan många av dessa sakerna. Andra gör dem inte – fö att det av olika skäl är för svårt rent praktiskt, där de bor eller på annat vis. Och en del känner att det inte tjänar något till att försöka med småsaker när andra (inklusive många politiker) skiter i det.

Men som sagt var, listorna över vad var och en kan och bör göra finns på andra ställen. Syftet med Föräldravrålet är inte att informera allmänheten om vad allmänheten kan göra, utan att informera politiker och liknande om att många vill att de ska prioritera annorlunda, och därmed är också ett steg att få så många som möjligt av ”allmänheten” som sympatiserar med detta, att hitta Föräldravrålet och skriva på.

Därför fokuserar listan under 10 saker du kan göra på hur man kan hjälpa till att sprida uppropet

Självklart ska inte politikerna göra allt – men vi behöver dem också

Varför ska vi lasta över det här på politikerna? Vi måste ta vårt eget ansvar och göra rätt i våra egna liv – äta mindre kött, sluta köra bil och resa till Thailand.

Det är en typ av diskussioner som uppstår kopplat till Föräldravrålet.

Och ja, självklart måste vi göra vad vi kan själva också. Min gissning är att allas om varit med och startat Föräldravrålet gör det. Jag gör det i alla fall, utan att bli extrem.

Men vi kan inte åstadkomma all förändring själva. Grundläggande strukturer och förutsättningar, som har stor påverkan på klimatet, styrs av politik, av demokratiska beslut. Och där behövs en långsiktighet som vi inte kan åstadkomma som enskilda konsumenter. Dessutom påverkar dessa strukturer hur lätt eller svårt det är att göra ”rätt” själv, och därmed hur många som faktiskt gör det.

Men det är ju samtidigt intressant att stöta på detta argument – för det är betydligt vanligare att folk säger motsatsen: Det där kan inte vi lösa, det måste politikerna göra.

Sanningen är ju förstås att båda delarna är nödvändiga.