Tag Archives: foton

Bildurval

Det är märkligt det här med bilder… I dessa tider med digitalkamera tar man ju en oherrans massa bilder. Det är spontana bilder, bilder fångade i ögonblicket. Man kan ta hur många som helst, och så blir några av dem bra.

Det finns oändligt med bilder på vår dator. Dels bilder på saker vi sett – byggnader, natur och så vidare. Dels bilder på barnen – långa serier där man följt dem under en stund och hoppats på att få några bra bilder – och många bilder är faktiskt bra också.

Däremot har vi ju ”lärt oss” att arrangerade bilder inte är något att ha. Alltså bilder där vi står uppradade, till exempel hela familjen. Därför finns det väldigt få sådana bilder. Över huvud taget finns det väldigt få bilder på förälder ihop med barn när vi kommer förbi bebistiden när ungen alltid var i en vuxens famn, typ.

Det finns alltså alldeles för få bilder på älsklingen ihop med något av barnen. Och extremt få bilder på oss som hel familj.

Det grämer jag mig också över. Ofantligt.

Skolfotografering: vad händer med korten vi skickar tillbaka?

Varje år ordnas det fotografering i skola och dagis. Barnen fotograferas, och under förutsättning att man som förälder skrivit på en lapp, eller skickar in en talong, eller gör motsvarande intresseanmälan via nätet, skickas efter några veckor en drös bilder hem; dels ett gruppfoto, dels ett porträttfoto av barnet, i ett antal olika storlekar. (Har du barn, eller själv har varit barn under de senaste 35-40 åren så är du säkert väl införstådd med ovanstående modell, även om de exakta formerna varierat.)

Ibland finns en möjlighet att till viss del påverka vad som skickas ut – det kan finnas olika varianter på ”paket” att välja bland – men oftast är det allt eller inget. Grundkonceptet är i alla fall att fotoföretaget skickar ut ett paket, och sedan väljer man vad man vill ha, skickar tillbaka resten och betalar för det man behållit. Tar man hela paketet får man en påtaglig rabatt jämfört med summan av de enskilda korten. Å andra sidan är det ändå frågan om en stadig kostnad (hela paketet kostar i år 400-nånting för vardera barnet; till detta kommer senare även skolkatalogen).

Och vad händer sedan med korten man skickar tillbaka…? Jag utgår från att de slängs; allt annat lär ju vara en omöjlighet.

Jag vet förstås inte hur många som väljer att köpa hela paketet, eller som väljer att inte alls få några kort hemskickade. Men jag är rätt säker på att det finns många fler som gör som vi: beställer hem för att titta på och sedan köper en del men skickar tillbaka en del*.

Det innebär med all säkerhet att det är KOPIÖSA mängder kort som först tillverkas, sedan skickas fram och tillbaka, för att till sist slängas. Snacka om resursslöseri!

Med modern teknik vore det ju hur enkelt som helst att lösa. Man kan enkelt skicka ut den digitala bilden för koll till kunden, som sedan kan beställa önskade format. Det skulle ju till och med vara möjligt att ta betalt för den digitala bilden. Och skickar man ut den riktigt lågupplöst så borde man inte behöva oroa sig för att föräldrar ska välja att skriva ut själva istället för att beställa.

Det skolfotoföretag som i år anlitades** av vårt rektorsområde gav möjligheten att anmäla via nätet att man ville få paket hemskickat för påseende. För skolbarnet kunde vi välja mellan ett antal olika varianter på paket (men de var ungefär lika ”stora”); för dagisbarnet i praktiken ett. När vi hade gjort våra val kunde vi välja att gå med på att få nyhetsbrev skickade till vår mejladress, och som tack för detta kunde vi få den digitala bilden på vårt barn som sms när bilden var klar. MEN detta val kunde vi göra först när vi talat om att vi ville ha ett paket hemskickat. Jag vill alltså ha det tvärtom: först den digitala bilden lågupplöst som sms eller per mejl, sedan möjligheten att välja vilka bilder man faktiskt vill beställa. På riktigt.

Ja, hanteringen skulle säkert bli lite dyrare. Men tänk så mycket resurser som skulle sparas!

Förresten, är inte en del av de där fotoföretagen svanen-märkta? Hur går det ihop med den här hanteringen?

*Nu skulle gärna någon representant från något av fotoföretagen kunna få bidra med statistik, så att man kan räkna på det här på riktigt.

**Ja, jag vet att skolan säger att de inte har något med fotograferingen att göra. Men det sker på skoltid, klassvis, med lärare, skolan informerar om det, och så vidare. Klart det har med skolan att göra!

Att ha behov av oredigerad sanning i en tid av bearbetning

Jag håller på att lära mig Photoshop Elements. Av jobbmässiga skäl, och jag borde gjort det för länge sedan. Så när tid ges (jobbtid) så tittar jag på dvd-kurs med små filmer om hur man gör.

Det är spännande och intressant och lärorikt. Och så vrider det sig samtidigt rejäält någonstans i mig.

För sådant där gör man inte.

Alltså, det är absolut ingen nyhet eller överraskning att bilder redigeras på alla möjliga sätt. Problemet är att JAG ska göra det. Eller, det ska jag ju inte i någon större utsträckning – strikt talat är det nog inte så mycket mer än att beskära, ändra upplösning och storlek och lite sånt jag måste kunna. Fast det är nog bra om jag kan göra lite mer ibland.

Och det är ju fel.

Jag är sådan att jag absolut vill ha bilderna i exakt kronologisk ordning i fotoalbumet. Allt annat är historieförfalskning och lögn.

Och foton ska ju liksom se ut som de ser ut. De är dokumentation – inte dekoration. Att fippla och dona med dem är förfalskning. Möjligen möjligen ljusa upp om bilden är lite mörk eller så – det kan jag ju förstå poängen med. Men egentligen tycker jag att en bra bild ska vara bra för att fotografen lyckades. Inte för att redigeraren hade ett bra datorprogram att trolla med.

… tycker min mage, då.

Undantaget är förstås om det är på någon sorts deckar/bevisnivå: om man genom att laborera kan få fram detaljer som ur forskningshänseende är viktiga och som annars inte går att få fram. På samma sätt kan det vara okej att rädda urgamla (alltså sådär 30-50-100 år gamla) bilder som nästan helt förstörts genom att skanna och sedan försöka rädda vad som räddas kan efter blekning och annat. Men det är ju lite en annan grej.

Och jag har väldigt svårt att förstå den epidemi av fotobearbetning som går just nu. Plötsligt vill alla hippa människor att varenda bild de tar ska se ut som om den är tagen med en polaroidkamera, och att bilden sedan solblekts, skavts och slitits rent löjligt mycket.

Jag kan förstå att det är kul att kunna göra det. Att testa och se att det går.

Men det är fult. Ja, det tycker jag. Och jag kan verkligen inte fatta att det är något man gör igen och igen och igen, och på helt vanliga bilder.

Men det är jag det :-)

Slumpvisa nedslag ur livet

På vår stationära dator har vi en skärmsläckare som plockar slumpmässiga bilder bland alla bilder vi har i datorn.

Det är stundtals mycket spännande. Man har gått ifrån datorn en stund, kommer tillbaka, och drabbas av en bild man inte alls kan placera. Tio sekunder är den borta, ersatt av något helt annat, från ett helt annat år och en helt annan plats.

Vi har många bilder. Inte minst har vi många dokumentationsbilder från renovering, på konstiga vinklar och vrår, hur det såg innan och under och efter vår insats. Översiktsbilder och närbilder och pyttedetaljer.

Dessutom har vi två barn som vid varje given ålder är väldigt lika varandra (utseendemässigt). Det behövs de där detlajerna runtikring för att på en slumpmässigt vald bild kunna avgöra vilket barn det är: årstid, kanske kläder, kanske omgivande människor – och så vad vi höll på att renovera.