Tag Archives: grönsaker

Liten grönsaksrecension

Sockerärtor, Gigante Svizzero: Storvuxen. Vackra lila-rosa-blå blommor. Stora skidor. Men betydligt glesare mellan skidorna än på ”vanliga” sockerärtor. Blir väldigt fort trådiga – tål knappt alls att man börjar låta dem bli tjocka (vilket större delen av familjen tycker är godast), och blir mycket fortare trista även i smaken. Alltså: smakmässigt ett nedköp, och det går faktiskt trots allt först när det gäller mat. Inte en sort vi väljer nästa år (mer än som dekoration, möjligen).

Morötter, Jaune du Doubs: Stora och fina nu på sommaren. Men en påtaglig andel har redan skickat upp blomställning… Innan vi insåg att det var det som var problemet hann vi alltså försöka äta ett antal morötter som hunnit bli riktigt träiga och otrevliga – och problemet var alltså att de inte satsade på roten längre. Jag vet inte om det är vi som gjort nåt fel eller om det är något i årets väder. (Egentligen är det alltså inte ens skördetid för dessa än, som jag uppfattat det.)

Tomater: vi odlar ju ett antal sorter. Och visst, det står skyltar i de flesta krukorna, men sedan blir det ändå ett stort virrvarr av tomatplantor längs tomatväggen. Och inte sjutton ids jag (och än mindre barnen) försöka följa varje tomat man plockar tillbaka ner i krukan för att läsa av sort. Så jag har inget vettigt alls att säga. Mer än att alla årets sorter (eller i  alla fall de som gett frukt) är goda :-)

 

Wokgrönt

Ibland orkar man ju inte alls laga mat. Som i förrgår när vi hade med oss ett helt lamm hem som skulle tas omhand. Och då vill man kunna fixa fram nåt ätbart utan nästan någon arbetsinsats. Fast ändå helst med hyfsat gott samvete.

Hämtpizza är på ett sätt det självklara valet vid sådana tillfällen. Snabbt och enkelt och i princip ingen disk. Fast tråkigt och onyttigt och knappast billigt egentligen. Dessutom gillar ju jag inte smält ost, och då är det osmidigare, för det måste alltid beställas en pizza enbart för mig.

Vid sådana tillfällen, eller när det i alla fall ska gå snabbt och/eller man inte orkar fixa en massa, till exempel när man är sjuk och det liksom känns oöverstigligt att ens skala en morot för att kroppen gör ont och man fryser, så kan jag tycka att det är väldigt smidigt med wokgrönsaker, eller överhuvudtaget frysta grönsaker. Då kan jag vara beredd att betala lite extra för att någon annan har skalat och skurit.

Men när jag står där i affären så brukar jag göra det där misstaget, som jag liksom har inbyggt sedan långt tillbaka: jag läser på påsen.

Och sedan slutar det oftast med att jag lägger tillbaka den.

För varför ska påsen behöva innehålla grönsaker som rest runt halva jorden? Varför skicka runt frysta grönsaker med långväga transporter, när det är grönsaker som lika gärna kunde odlats i Sverige eller kanske Danmark?

Tillsätt fulbuljong till finbuljongen

Ibland tror jag vissa har missförstått något väldigt grundläggande när det gäller matlagning. Som det här med buljong.

För någon vecka sedan skulle jag laga oxsvanssoppa. Eftersom det inte något jag lagar jätteofta tyckte jag det var en bra idé att snegla lite på något recept. Och i en av de där gratistidningarna man får av de stora livsmedelsaffärskedjorna om man handlar tillräckligt hos dem fanns just ett recept på oxsvanssoppa.

Oxsvanssoppa. Grundprincip: smakrikt kött bryns, grönsaker tillsätts, vatten hälls på, alltsammans får koka en väldans massa timmar.

Alltså: det man gör är i princip att man kokar en prima buljong.

Och i receptet tillsätter de… buljong!

Varför då? Varför i hela fridens namn då?

För övrigt så har jag ganska svårt för en av de andra principer som dyker upp i det här receptet (men som är väldigt vanlig inte bara i ”moderna” recept, utan även i gamla kokböcker): principen om att ta bort grönsakerna ur den goda buljongen/såsen på slutet – och sedan slänga dem! Måhända att de inte är lika vitaminrika som vid kokningens början. Men nån näring innehåller de säkert fortfarande. Och om inte annat så agerar de i alla fall bukfylla. Dessutom är de där halvt sönderkokta grönsakerna ruskigt goda! De r ju snarast en del av konsistensen, en sorts redning. Varför ta bort det som ger både karaktär och mättnad?

Frosseri av en godsak i taget kontra en grönsak per måltid

Man ska ju äta mycket frukt och grönt.

Det gör vi generellt sett.

Men vi gör det inte på rätt sätt. Man ska äta lite frukt och grönt till varje måltid. Motsvarande en frukt eller grönsak vid varje måltid, fem gånger om dagen.

Visst har vi ambitionen att äta grönsaker till varje måltid. (Fast till frukost blir det inte så ofta.) Men ibland blir det inte – för att det händer saker på vägen, som treåringskonflikter, trötthet eller glömska, och så vart det liksom inga grönsaker.

Å andra sidan så händer det ganska ofta att våra måltider är ett rent grönsaksfrosseri. Som till exempel varsin majskolv och vars två stora kokta rödbetor till middag. Alla härliga rotsfruktsrätter man kan göra nu på hösten – palsternackslåda, purjolökslåda, eller blandade rotsaker i ugn eller i soppa. Eller när alla i familjen plötsligt minns hur gott det är med råa morötter samtidigt och knapprar i sig ett antal var. Och så vidare.

Jag undrar lite om alla dessa frosseritillfällen är bortkastade om näringssynpunkt… Måste det vara jämt fördelat på livsmedelsverkssätt för att vara nyttigt? Kan vi bara tillgodogöra oss motsvarande en grönsak var tredje timme?