Tag Archives: kalas

Karamellfärg och lego och rättvisa mellan syskon

Det börjar så sakteliga närma sig födelsedag och kalas och sånt där för den blivande femåringen. Och med det kommer många tankar och saker att ta ställning till.

Till exempel ska det planeras tårta. Födelsedagsbarnet ifråga har mycket bestämda idéer om vad han vill ha för tårta. Och jag är rädd att mina tidigare prestationer (vulkantårta till honom ifjol; riddarborgstårta till storebror vid nåt tillfälle) har trissat upp förväntningarna: han tror mig helt enkelt vara kapabel till vilka underverk som helst.

Han vill ha en tårta som ska vara som det exploderande regalskeppet Kronan. Det må ju vara hänt som idé. Och så långt som till att ha rulltårtebottnar i olika färger är det ju rimlligt. Däremot så tror jag inte mycket på hans idé om att bygga en hytt och så vidare…

Han vill ha blå botten som ska vara havet, brun botten till själva regalskeppet, och nåt rött till explosioner.

Jaha. Karamellfärger av diverse slag. Eftersom jag vet att Panduro har många färger, och dessutom av mer ”traditionell” karamellfärgstyp än det som finns i affären hemmavid, så kollar jag upp deras utbud. En del av färgerna har naturliga färgämnen, andra syntetiska. Den bruna är sockerkulör – inga tveksamheter där, mer än att den inte finns hemma och får beställas hem. Den oranga, som är gjord på paprika, får duga till explosionerna. Men den turkosblåa är ”briljantblå”, och efter lite googlande vill jag inte köpa den. Köper istället den gröna, gjord på bland annat gräs – färgämnet är klorofyll fast med en del av magnesiet utbytt mot koppar.

Den blivande femåringen är inte alls nöjd med detta när jag kommer hem. Grönt hav duger inte. Jag säger i alla fall att blått blir det åtminstone inte.

Jag skriver inbjudningskort till kalaset. Handskrivna kort. Och handritade av femåringen på andra sidan. Korten är av tillskuret kraftigare gråmelerat papper jag fick med mig när jag praoade på ett tryckeri på högstadiet, det vill säga runt 1990. Alltså papper som redan då var restpapper – det papper som blev över och skars bort vid produktion användes till lite allt möjligt. Och jag har alltså fortfarande kvar lite av det jag fick med mig då. (Och fortfarande har jag kvar några brevpapper och kuvert av det jag fick trycka till mig själv då, med riktiga typer.) Det blir handskrivet och handritat för att använda papper vi redan har istället för att skaffa nytt. Men också för att vi inte orkat göra något åt att vi återigen, sedan ett tag tillbaka, är utan fungerande skrivare. Jag inser, när jag sitter och skriver samma sak på kort efter kort hur ovanligt det är att göra så. Alla inbjudningskort som kommer nuförtiden är förtryckta eller uppkopierade på ett eller annat sätt – det enda som brukar vara handskrivet är namnet på mottagaren – och så adressen på kuvertet. Och ja, det tar en stund med skrivandet och  är ganska tråkigt och blir fulare för varje gång jag skriver. Jag ifrågasätter inte alls att man väljer att inte handskriva. Jag bara konstaterar.

Och så ska man fundera på presenter. Och vi försöker ju minska på konsumtionen av prylar, köpa begagnat i möjligaste mån, inte köpa för mycket över huvud taget… Men det är svårt det där. För samtidigt måste man på något vis väga in att vi har två barn, och vi måste trots allt sträva efter någon sorts rättvisa.

Nej visst, livet är inte rättvist, och hur man försöker kan man aldrig nå rättvisa. Olika personer har olika behov. Och två syskon kommer, trots att de växer upp i samma familj, trots allt aldrig att få samma uppväxt. Men som förälder tycker jag ändå man måste sträva efter och göra sitt bästa att vara rättvis, trots att det är omöjligt.

Och då blir det komplicerat. För nioåringen har växt upp med att vi visserligen haft ett stort miljötänk och ett försök att inte skaffa alltför mycket leksaker och presenter – men inte med att vi aktivt försökt minska konsumtionen, välja begagnat, etcetera. Medan vi alltså senaste året eller så (eller ja, det är ju en successiv förändring) försökt minska. På alla möjliga fronter – inte bara vad gäller vad vi köper, men också när det gäller vad vi ”önskar åt” barnen från andra. Så storebror har massor med lego och lillebror mycket mindre, och det beror definitivt inte bara på de fyra och ett halvt åren i åldersskillnad. Och lillebror är mycket medveten om att han har mycket mindre lego – och vill ha mer. Av många skäl. För att det är kul att bygga (förstås). För att känna sig mer jämbördig med storebror. För att inte storebror hela tiden ska säga ”det är mitt” – och så får lillebror vara med som på nåder.

Så jag vet att av en massa skäl borde vi köpa mer begagnat och mindre totalt. Och alltså rimligen inget lego till lillebror i födelsedagspresent. Men samtidigt så är det inte rimligt att göra så som förälder. Det rimliga i så fall är istället att aldrig mer köpa något sådant till storebror, men fortsätta att ”fylla på” åt lillebror ett tag till. För det är dessutom lillebror som mycket oftare får leva med begagnade kläder – storebrors avlagda, urvuxna saker.

Och ja, jag letar lego på Tradera. Men det ger trots allt inte fantastiska valmöjligheter. Och det tar mycket tid att bevaka och följa och hålla koll – och det är inte säkert att man lyckas.

Många tankar…

Och vem ska bestämma vem du får bjuda på din fest?

Har du fest ibland? Eller bjudning, eller middag, eller nåt annat. Sociala sammankomster där du umgås med andra människor.

Vilka bjuder du då? Eller, vilka är välkomna? Och vem bestämmer det?

Min gissning är att det är du som bestämmer. Eller, om du är gift eller sambo eller har en partner, så bestämmer ni tillsammans. Men ändå. Vilka som är välkomna är du med och bestämmer. Och min gissning är det baserar på vilka du gillar att umgås med. Människor du trivs med, har roligt med, eller får ut något av att umgås med. Inte människor som behandlar dig som skit. Inte människor du alltid blir ovän med. (Däremot är det fullt möjligt att det finns någon person som bjuds med för att inte ”bli över”. Någon som kanske inte har jättemånga vänner, någon som riskerar att sitta själv annars.)

Skulle du gilla om det istället var någon annan som dikterade vilka du måste bjuda? Någon som satte upp regler för vilka du skulle bjuda eller umgås med. Har du fest måste du bjuda alla på jobbet. (Ja, även han som brukar komma med obehagliga kommentarer eller hon som alltid ska skryta om sig själv och trycka ner dig.) Eller alla granarna. Eller alla i släkten. (Inklusive kusinen som du aldrig dragit jämt med men som ändå tvingats tillbringa varenda sommar med.)

Okej, jag vet ju inte vad du tycker. Du kanske tycker det låter lockande?

Det gör i alla fall inte jag. Jag vill själv välja vilka jag umgås med. Ordnar jag fest och anstränger mig att göra det trevligt, laga mat och så vidare, så är det ju för att jag vill att det ska vara trevligt. Annars kan jag ju lika gärna låta bli.

Och ja, jag tycker det är självklart.

Men tydligen är det många som inte tycker det är självklart när det kommer till barn. För när det gäller barn så ska alla tvingas bjuda alla. Det vill säga alla i klassen. Även om ”klassen” är människor som klumpats ihop av andra och som kanske faktiskt inte alls fungerar ihop. Även om man kanske har de allra flesta av sina riktiga vänner utanför klassen, kanske utanför skolan. Det ska till och med ställas upp regler för vilka som ska bjudas och hur kalasen eller festerna ska gå till. regler som ska gälla alla som går i samma klass eller samma skola.

Ursäkta?

Bara för att man är barn är man inte livegen.

Bara för att man är i en sådan ålder att man har skolplikt innebär det inte att hela ens liv ska försiggå inom skolans mentala murar. Man får faktiskt ha ett liv utanför också. Det är till och med så att jag tycker det är viktigt att man får ett liv utanför skolan. Tid som inte skolan bestämmer över. Sånt där som kallas fritid. Sånt där som man bestämmer över själv.

Ja, saker som görs på skolans område kan skolan bestämma över. Ja, sådant som sker inom skoltid kan skolan bestämma över. Men nej, sådant som ligger utanför skoltid kan och ska inte skolan bestämma över.

Och nej, här har skolan heller aldrig försökt sig på det, tack och lov. Vi har inga problem av det slaget här – jag bara hör de här diskussionerna från andra håll, men här är det lugnt. Det enda som sagts här är att om man inte tänker bjuda alla i klassen så får man inte dela ut inbjudningarna på skolan (och då sammaledes på dagis), utan då får man distribuera inbjudningarna på annat sätt. Vilket jag tycker är fullkomligt självklart.

Men alltså, jag utgår från att mina barn är kompetenta människor. Då kan jag inte sätta upp regler över vilka de ska bjuda på sina fester. För det skulle jag aldrig nånsin acceptera att någon gjorde för mig.

Det handlar om att respektera mina barn och betrakta dem som mäniskor, inte som utställningsexemplar att visa upp för andra eller någon sorts socialt experiment. Hur ska jag kunna uppmuntra dem att bli egna individer, följa sin egen vilja, lita på sig själva – och sedan bestämma regler för vem de ska bjuda när de vill fira födelsedag?

För övrigt: massor med människor tycker att det är jätteviktigt att barnen inte ska vara kvar för länge på dagis och fritids – men hur går det ihop med att styra upp saker som händer på fritiden enligt regler som beslutas inom den där sfären som de inte ka vara för många timmar inom?

Läs även Kalas och den viktiga principen om att bjuda alla

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Kalas och den viktiga (svenska?) principen om att bjuda alla

När det ska ordnas barnkalas har det tydligen kommit en viktig princip på senare år. (Det kan man bland annat läsa om i olika föräldraforum på nätet, men också få förklarat av skol- och barnomsorgspersonal på diverse håll, där det betraktas som en regel, efter vad jag förstått.)

Anledningen? Ingen ska känna sig utanför. Alltså, orsaken verkar stå att finna bland en massa antimobbningsåtgärder. För att ingen ska bli över så ska alla bjudas.

Jag hade inte velat bjuda alla när jag var barn. Varför skulle jag vilja bjuda människor som är elaka mot mig på MIN fest, MITT kalas, när jag vill ha kul? Bjuda in dem i mitt hem, frivilligt?

Ska det barn som blir mobbat tvingas bjuda hem mobbarna?

Principen verkar tillåta ett undantag. Om man av olika anledningar inte kan eller vill bjuda alla, så är det OK att begränsa till att bara bjuda det ena könet. (Underförstått samma kön som barnet.) Det är tydligen inte ett dugg diskriminerande eller uteslutande – att uteslutas på grund av kön är tydligen inget problem.

Att däremot välja ut vilka man vill bjuda, utifrån vilka man trivs med, och låta bli att bjuda dem man inte alls trivs med, det är tydligen förkastligt. Alla andra dagar på året umgås man med dem man vill, men när man har fest då ska man plötsligt gilla alla. Eller bara personer av samma kön.

Skulle vuxna acceptera det?

Har någon frågat de mobbade barnen vad de tycker?