Tag Archives: kalender

Paketkalender och aktivitetskalender

Imorgon är det första december. Ja, jag tänker på julkalendrar.

Efter att ha läst inlägg där folk ondgör sig över detta NYA i paketkalendershysteri och påtalar att när DE var små så fanns det minsann inga paketkalendrar, så vill jag börja med att säga: Det fanns det i alla fall när jag var liten. Vi hade paketkalender hemma, och vi hade paketkalender hos dagmamman (hos dagmamman fanns det så många paket varje dag som det skulle vara barn där den dagen). Och då var det inte så att vi hade gott om pengar hemma, definitivt inte, och det var inte så att det var lyxigt och materiellt och bortskämt hos dagmamman heller. Men det var ju huvudsakligen SMÅ saker man fick. Suddigummin, pennor, julgranspynt.

Med det sagt (och det har jag väl sagt i den här bloggen förut, tror jag?), så tycker jag att paketkalendrarna är besvärliga (det har jag definitivt sagt förut), både ur konsumtionshänseende och ur aspekten hur mycket tid de tar att planera och greja med. Eller kanske mer den mentala kraften än tiden.

Vi har kört diverse varianter de senaste åren, för att försöka komma runt konsumtions- och prylhetsen:

Ärlig talat har väl inte barnen varit jätteöverlyckliga. Pengarna från 2012 ligger fortfarande i en burk för att de aldrig orkat komma överens om vad pengarna ska gå till.

Det som verkar vara poppis, att döma av vad man läser på nätet, bland föräldrar som vill ha en typ paketkalender men utan konsumtion, är att man istället ska ha en aktivitetskalender. Men nej, någon sådan tänker jag INTE göra. Någon sorts självbevarelsedrift och känsla för det här med vad som tar kål på mig har jag faktiskt. Det är en sak att skriva ihop ett decemberschema med vilka saker som ska göras när – pepparkakor, lussebullar och så vidare – det är en sak, men det behövs ändå luckor och dagar utan planer och möjlighet att rumstera om och möjlighet att rubba planer och inte orka. Att sätta ihop en aktivitetskalender tar en massa tid och ork att sätta ihop, och sen en massa tid och ork från en förälder att genomföra/få att fungera i praktiken. Ja, barnen behöver vår tid och vårt engagemang och vad det nu heter i de där inläggen som förordar aktivitetskalender – men de behöver väl också föräldrar som inte tar sig vatten över huvudet och kör slut på sig själva? Så NEJ TACK.

Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att låta sjuåringen få en legokalender (lego är trots allt ganska okej) och låta elvaåringen vara för stor för kalender.

Men så fick jag en idé: Elvaåringen älskar att ligga och läsa gamla Larson-tidningar innan han ska somna. Och alla han/vi har har han läst oändligt många gånger. Och gamla serietidningar kan man köpa begagnade på Tradera.

Så jag har ropat hem en hög Larson, som ska bli hans paketkalender. Det är lagom okomplicerat och okonsumtionshysteriskt. Och något jag faktiskt på något plan kan hävda att han behöver. För ibland behöver han faktiskt den där stunden för att tömma huvudet och kunna somna.

Fast jag kom på den här idén lite för sent, så tidningsbunten har inte anlänt ännu. Jag antar att jag ska gå och slå in ett tomt paket till honom till imorgon?

Årets julkalender ger julstämning i toner

Vi har ju brukat ha paketkalender till barnen, och jag har tidigare år skrivit om min vånda kring detta kopplat till miljö och konsumtion och prylhets: sanne.wblogg.se/tag/kalender/

I år har vi landat i en annan variant av ”paketkalender”.

(Jag ska börja med att erkänna att sexåringen dock även fått en legokalender. För det blir trots allt märkligt obalanserat om han hela tiden ska lida för att han kom som nummer två, och storebror har garanterat hunnit få mer sådant än lillebror. Storebror får i år inte någon legokalender. Det tycker han är orättvist.)

I årets kalender består paketet varje dag av två hoprullade papper. Det ena pappret innehåller noter till en jul- eller luciasång – till tioåringen som läser noter och spelar blockflöjt. Det andra pappret innehåller text till (första versen av) samma sång – till sexåringen som nyss lärt sig läsa. Och så är tanken att vi varje dag eller kväll ska kunna spela och sjunga en julsång tillsammans hela familjen.

Tioåringen var måttligt glad över detta i morse. Det var helt uppenbart inte alls vad ha ville ha.

Men ikväll när vi musicerat tillsammans – flöjt, gitarr och sång – så har vi haft riktigt trevligt.

Trycksvärtade fingrar och små små paket

Och jo, det blir paketkalender till barnen även i år. Den innehåller begagnat lego i år igen. Ganska få bitar åt gången, och inga uppseendeväckande varianter ;-) Jag har suttit och slagit in 48 små paket i gammalt tidningspapper (eller, inte jättegammalt; jag blev ganska svart om fingrarna).

Visst hade det varit fint med en uppdragskalender. Men texten som föreslår den varianten började ju inte delas i sociala medier förrän långt efter att jag redan hade skaffat allt som skulle läggas i kalendrarna; inköp av begagnade saker kräver framförhållning. Och fjolårets kalendervälgörenhetspengar kom inte iväg till sina mottagare förrän fö en dryg vecka sedan.

Så årets kalender är kanske inte den optimala, men den är långtifrån värsta tänkbara :-)

Årets julkalender

Det är snart förste december. Det är dags för julkalendrar igen. Och tro mig, även i år har jag vänt och vridit på hur vi ska göra. (Precis som ifjol…)

Fokus för årets kalender kommer att vara pengar. Fast pengar som barnen inte själva får behålla.

Den förste december kommer de att få en gemensam enkrona – som ska sparas i en burk.

Den andre december kommer de att få två kronor, att lägga i samma burk.

Och så kommer det att öka på med en krona varje dag: tre kronor den tredje december, fyra kronor den fjärde december, och så vidare till 24 kronor den 24 december. Det blir totalt 300 kronor.

På julafton får de välja mellan några olika alternativ på vilket ”välgörande ändamål” pengarna ska gå till.

Ja, självklart är det huvudsakligen symboliskt. 300 kronor är ju på sätt och vis ändå inte stora pengar – samtidigt som det är det om de kommer dit där de behövs, till de som behöver dem mer. Dessutom är det min förhoppning att den stigande siffran ska ge åtminstone åttaåringen någon sorts liten insikt om det här med att små ökningar snabbt ger stora effekter, på gott och ont.

Men efter en del resonerande har vi kommit fram till att det också blir lite saker till barnen själva i kalendern, även i år. Men begagnade saker. Huvdusakligen begagnat lego, faktiskt. För det är ju samtidigt ett sätt att visa att man kan leva gott på bara begagnat, att inte allting måste vara nytt. Det är en viktig poäng att lära sig inför framtiden. (Och med lego är det ju ungefär som med grus: även om man fyller på grushögen lite, så är det fortfarande bara en grushög. Mer lego ökar inte egntligen på prylproblemet.)

Vi pratade om det här med kalender häromdagen, jag och åttaåringen. Han har frågat flera gånger om de får några legokalendrar i år (eller snarast: när ska vi köpa? Ska vi köpa idag?), och jag har inte velat svara förrän jag och min man kunnat prata först så att vi är överens – även om jag trodde vi var det – och för att frågan liksom alltid kommer vid tillfällen då det inte riktigt är läge att sätta sig och ta en längre principiell diskussion med sitt barn (funkar inte jättesmidigt på Ica, liksom). Men så högg jag något tillfälle när jag hämtat honom på fritids, och sa som det var, att vi köper inga legokalendrar i år, men det blir kalender i den hemsydda.

Han blev fullkomligt bedrövad. Inte på något fånigt överdrivet sätt, utan liksom utom sig av ledsenhet.

Jag har pratat och förklarat. Att vi måste minska konsumtionen, inte bara skaffa nya prylar igen och igen, inte slösa på jordens resurser, inte slösa med energi. ”Men det blir ju lika mycket slöseri med en paketkalender med andra paket!” protesterade han. Jag förklarade att det beror ju på vad vi stoppar i kalendern – fast det köpte han inte riktigt. Jag har pratat, förklarat att jag kan och vet en massa om miljön, och att jag vill göra mitt bästa – eller i alla fall något jag kan stå för. Att jag inte vill att han och hans bror ska fråga mig när de är vuxna ”Men mamma, varför gjorde du inget? Du visste – varför gjorde du inget?”. Jag har jämfört med förintelsen och andra världskriget. (Som åttaåring har han ingen koll på andra världskriget egentligen. Så då fick jag först ta en snabb, mild version – inga detaljer – om att en del människor försökte döda så många judar som möjligt. Och så då det här att efteråt frågade andra människor: men varför gjorde ni inget för att hindra det? Komplicerade grejer. Svårt att ta på en lagom nivå med en åttaåring – en nivå som inte blir för hemsk, men samtidigt utan att vika undan från det svåra. Men viktigt! Man kan inte alltid skjuta upp allt det svåra till senare.)

Och jag pratade om att egentligen har vi det ganska bra. Att det finns många människor – även i Sverige, idag – som faktiskt inte alls har råd med sådan lyx som kalendrar, utan som får gå till kyrkan och be om pengar för att ha råd att köpa julskinka. Kanske vore det enklare om vi faktiskt inte hade råd? sa jag. Men det hade ju varit att ljuga, poängterade jag.

Och jag poängterade att det är okej att beklaga sig för kompisarna om vilka hopplösa föräldrar han har, ifall han tycker det. Fast det tänkte han nog egentligen inte göra.

Men han var rejält dyster resten av den kvällen. Och ja, det kan jag leva med. Han fick utrymme att vara ledsen. Jag förklarade min ståndpunkt och stod fast vid den.

För övrigt har jag ändå en klump i magen, över att jag/vi skämmer bort dem och ger dem saker de inte absolut behöver. Över att vi inte vänjer dem av med det helt, åtminstone vad gäller paketkalender.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

Det blev en julkalender i alla fall.

Det skulle liksom ha känts trist att inte alls hänga upp kalendern.

Jag grunnade vidare utifrån Marias idé. Så nu finns det för varje dag ett litet paket innehållandes en pappersbit med en bokstav. Varannan dag öppnar ena barnet, varannan dag andra barnet. Totalt 24 pappersbitar, 24 bokstäver. Papper i flera olika färger – bokstäver på papper i samma färg bildar ett ord. Tillsammans ska de på julafton kunna få ihop en instruktion att följa…

Paketkalender och konsumtionssamvete (tankar från hon den där mamman som tänker för mycket)

Jag är uppvuxen med paketkalendrar till jul.

Hemma fanns det två stycken. En korsstygnsbroderad bonad, en massa tomtar och annat på röd botten, och så 24 fastsydda plastringar som det knöts fast paket i. Och en som mamma hade sytt av diverse tyglappar: ett höghus med ett antal fönster (och dörrar, skorstenar och annat) i allsköns avvikande tyger som var fickor – totalt 24 stycken.

Båda användes. Både jag och min bror skulle ju ha småpaket varje dag, från 1 till 24 december.

Dessutom fanns det paketkalender hos dagmamman; den var av samma princip som den första jag beskrev, med ringar att knyta fast paketen i. Och i den hängde det många paket. För varje dag fanns det lika många paket som det den dagen fanns barn hos dagmamman, inklusive hennes egna två. Eftersom mamma jobbade halvtid, på schema, så var vi inte hos dagmamman alla dagar, men de dagar vi var där fick vi alltså paket både hemma och hos dagmamman.

Det var ju förstås mest småsaker. Enkla änglar och tomtar att hänga i julgranen, blyerstpennor och suddin. Men ändå, det var spännande och uppskattat.

Vi har fått ta över lapphuset från mamma. Första gången det användes här var julen för snart fyra år sedan, när vi bara hade ett barn (i alla fall utanför magen), då knappt fyra år gammal.

Och… tja, det känns mer komplicerat nuförtiden. Jag vet inte om det är jag eller barnen som ställer högre krav nuförtiden :-) Det känns ju slösaktigt att ge en massa skräp – inte vettigt för miljön. Och därför ska det vara vettiga saker, helst varje dag. Men då blir det dyrare, och större saker. Och då blir barnen mer bortskämda.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inget sätt att göra rätt och bra på. Hur jag än vänder och vrider på huvudet så får jag dåligt samvete – det blir fel på minst en av aspekterna miljö/resurser, kvalitet och kostnad/bortskämdget.

Men visst, kalendern var uppskattad.

Ett par år senare hade vår legotokiga unge upptäckt det här med legokalendrar. Han fick välja mellan paketkalender och legokalender, och valde legokalender. På ett sätt en besvikelse, för det är ju mysigt att fixa och dona med att välja och slå in de där småpaketen,men samtidigt skönt att slippa allt vändande och vridande för att kunna få till det bästa möjliga trots alla dåliga samveten och aspekter.

Året därpå – alltså ifjol – körde vi paketkalender, för första gången till både barnen. Och med mammans samvete ännu mer ansträngt av alla samveten kring konsumtionshets, skräp, kvalitet, kostnader och bortskämdhet. I år har storebror valt att det ska bli legokalender (och jag har strikt talat inte frågat lillebror – det blir helt enkelt så.) Vi får se hur det blir nästa år.

Det är svårt det här med mysighet, pyssla om och skämma bort lite lagom när man tänker för mycket och har insett en massa. Och jag antar att jag för över ganska mycket dubbla känslor till mina barn. Helst vill jag ju behålla paketkalenderkonceptet, men fylla den med bra, små, billiga, miljövettiga saker som kan inspirera dem på ett bra sätt. Men tyvärr står det still i mitt huvud. Ja, alla idéer välkomnas – men var beredd på att de kommer att genomgå en hård prövning av en nitisk och kritisk domare: jag.