Tag Archives: kläder

BEHÖVER du verkligen den där tröjan du köpte igår?

Med behöver menar jag alltså inte att du tyckte den var snygg, eller att du hade lust att shoppa, eller att du inte hade köpt något nytt på en vecka, eller att du inte har något att ta på dig på festen på lördag (för att dina kompisar redan sett alla dina andra tröjor). Med behöver menar jag verkligen BEHÖVER. Rent praktiskt funktionsmässigt liksom.

Behöver kan alltså betyda

  • att alla de tröjor du har börjar bli riktigt utslitna
  • att du behöver någon mer tröja för att du ska ha något att ha på dig när de andra är i tvätten (det vill säga du har inte tillräckligt många)
  • att just den här tröjan fyller en funktion som du tidigare saknat, till exempel är extra varm, långärmad, eller behövs för jobbet eller nåt sånt

Det betyder däremot inte ”Den var så snygg!” eller ”Jag har ju precis fått lön” eller ”Äsch, jag hade lite tråkigt och ville muntra upp mig med shopping” eller ”Man måste faktiskt unna sig lite, och jag var VÄRD det!”. (Vad då värd det? Värd det så mycket att det kompenserar för den skada och det lidande det orsakar någon annan någon annanstans?)

Och visst kan det finnas förmildrande omständigheter. Som att tröjan du köpte faktiskt var av ekologisk bomull (det är ju klokt att passa på när man hittar sådant – tyvärr är det för ovanligt ännu) eller av väldigt bra kvalitet (så att du kan använda den under lång tid). Eller att du faktiskt hittade nåt du gillade för första gången på jättelänge, och därför passade på, men nu kommer att vänta rejält länge innan du köper nåt igen.

Men ändå: BEHÖVER du den?

Ställde du ens frågan? Eller köpte du bara ändå?

Vägde du ditt eventuella behov mot konsekvenserna av odling, tillverkning, resursförbrukning?

Funderade du på hur länge tröjan kommer att hålla? Hur länge du kommer att använda den, innan den mest samlar damm? Om den kommer att gå att laga? Vad du ska göra med den när den är utsliten?

Funderade du på om du borde spara pengarna till att köpa något du behöver bättre? Eller något som håller längre men som kanske kostar mer?

Tänkte du efter – eller köpte du bara slentrianmässigt en tröja till? Kommer du ens att använda den?

Okej, om du INTE tänkte: gör det nu. Öva på att tänka efter, så kanske du kan tänka efter före nästa gång? Tänka på att den där tröjan du köper faktiskt har fler konsekvenser än att ta plats i din garderob?

 

För övrigt, om det inte var sånt fokus på man ska ha ständigt nya kläder om man ska synas – hade Anna Lindh fortfarande levt då?

Varför jag köper kläder till barnen och inte till mig

Häromsistens skrev Åsa Erlandsson en krönika om varför man köper kläder till barnen men inte till sig själv.

Jag håller med så långt som till just faktum: jag köper betydligt mer kläder till barnen än till mig själv. Men jag håller inte alls med om anledningarna.

Den främsta anledningen är helt enkelt just att jag är vuxen. Det är bara att inse: jag har varit ”vuxen” i snart tjugo år. Jag växer i huvudsak inte (bortsett från det som handlar om för mycket mat eller för lite motion). Jag har alltså huvudsakligen de kläder jag behöver. Visst, kläder slits ut eller går sönder bortom lagningsmöjlighet, och det händer att jag behöver större byxor eller kläder med en funktion jag inte behövt tidigare. Men i huvudsak har jag det jag behöver. Om jag köper nytt så beror det i någon mån på flärd och fåfänga: på att jag hittar något jag tycker är snyggt, eller på att jag tycker att de kläder jag har har blivit tråkiga. Därför försöker jag att låta bli att köpa kläder till mig. Du vet, miljö, resurser, naturtillgångar, energi, och sånt där…

Barnen däremot… de växer. De växer ur sina kläder. Och dessutom sliter de kläderna hårdare än jag (genom att de leker och så). Till dem behöver jag köpa kläder. (Sedan skulle ju förstås en del av kläderna kunna köpas begagnat, men på ett eller annat sätt behöver det skaffas kläder till barnen.) Alltså tycker jag det är ganska självklart att köpa mer kläder till barnen – utifrån ett strikt behov.

Sedan finns det förstås andra skäl. Åsa Erlandsson är inne på det här med provningen. Och ja, även för mig spelar provning och provrum roll. Fast inte alls på det sätt hon beskriver.

För mig handlar det om att jag helt enkelt tycker det är tråkigt att prova kläder. Det är trassligt och bökigt och tar tid. Och eftersom jag ofta handlar kläder på vägen till tåget så är det tid som helt enkelt inte finns. Och tid jag inte är intresserad av att lägga i onödan. Speciellt som det som sagt var mest är tråkigt och bökigt.

Men till barnen kan jag köpa kläder utan provning. Det räcker att köpa kläder i rätt, eller snarast något för stor, storlek. Passar det inte nu så växer de i det tids nog. Och oftast är deras kläder av modeller som inte kräver så noggrann passform. Det enda som egentligen behöver ”passa” är midjan på byxor, och på de flesta jeans och liknande jag köper till barnen är det ändå reglerbar midja. Till skillnad från kläder till vuxna kvinnor (som mig då) som oftast är av modeller som kräver betydligt mer vad gäller passform. (Och jag ska ju knappast köpa för stort och hoppas att jag växer i det med tiden.)

Onepiecens fördel

Jag tycker inte att sådana där heldräkter i joggingtyg är snygga, inte alls, och jag tycker på det hela taget det verkar ganska opraktiskt med sådana kläder också.

Men så i slutet av vårterminen var jag och hälsade på på skolan en dag. Och satt och tittade på när ungarna lekte ute på skolgården på rasten. Killar i normala, lekvänliga kläder. Tjejer i opraktiska kläder – snäva, ömtåliga, och så vidare. En del av tjejerna struntade i klädernas begränsningar och kröp ändå runt på knä i sandlådan. Andra tjejer deklarerade upprepade gånger för mig (trots att jag alltså inte frågat dem) att de minsann inte lekte utan helst bara gick runt och pratade (nu snackar vi 6-7-åringar, alltså), och så visade de upp sina örhängen för mig (också oombett).

Senare samma dag såg jag någon av de äldre tjejerna på skolan i onepiece. Och då kände jag att min uppskattning för detta märkliga plagg ökade drastiskt. Om skoltjejer kan ”få” vara moderiktigt klädda, och ändå kunna leka obegränsade, då är jag positivt inställd.

”Varför har du en sådan, mamma?”

Det frågade fyraåringen häromdagen när vi var på stranden – och pekade på min bikini-bh.

Ja, det är ju en rimlig undran :-) Jag förklarade så gott jag kunde, ungefär så här: ”När människor blir vuxna så tycker en del att det är pinsamt att vara naken. Därför tycker många att man ska ha på sig något på snoppen eller snippan när man badar. Och mammor/kvinnor/damer/tanter/flickor får större bröst när de blir vuxna, och då tycker många att man ska ha nåt på sig på brösten också.”

”Pappa har väldigt platta bröst.”

”Precis. Pappor har oftast det. Mammor har oftast lite större bröst än pappor. – Så oftast har jag på mig en sådan när jag badar, men det händer att jag badar utan. Fast olika människor tycker det är olika pinsamt. Förr tyckte många att man skulle ha ungefär shorts och tröja på sig när man badade. Och nuförtiden finns det både människor som tycker att man ska ha kläder på hela kroppen när man badar och folk som badar nakna. – Hur tycker du det känns bäst att vara klädd när man badar?”

”Så som jag har nu.” (Vilket innebar vanliga enkla badbyxor.)

Varför skulle jag snygga till mig för att gå och handla mjölk?

Skitiga drygt knälånga jobbebyxor (såna man köper på Biltema och andra lyxigare ställen). Skitig urgammal t-shirt. Skitigt fläckigt blekt huckle om håret. Det är så jag ser ut större delen av tiden för tillfället.

Ja, jag är fullt medveten om hur jag ser. Ja, jag är fullt medveten om att det inte är så jag, som kvinna, förväntas visa mig bland folk.

Än sen då?

Jag klär mig inte för att det ska vara snyggt. Det är helt irrelevant. Jag klär mig för att det ska vara praktiskt. Hucklet skyddar håret lite mot byggdammet, för jag vill ju inte behöva hålla på och tvätta det varje kväll.

Och ja, jag visar mig så  bland folk. Behöver jag åka till affären när jag håller på och bygger – oavsett om det är mataffären eller byggvaruhuset – så gör jag det. Utan att byta om. Varför skulle jag?

Jag tycker det här är ganska självklart. Men ganska ofta läser jag kommentarer och inlägg som handlar om kvinnor som inte vill eller vågar gå till mataffären utan att klä sig rätt, sminka sig – och raka kroppen på alla möjliga ställen, ifall någon skulle se deras bara hud.

Jag tycker det är fullkomligt bisarrt. För inte sjutton reagerar någon när målaren, snickaren och elektrikern av manligt kön kommer in i affären för att handla lunch eller fikabröd?

För övrigt, i den mån kvinnor visar sig ”ofixade” och med kläder som inte går ut på att framhäva dem, så är det i hög grad kvinnor som är mer eller mindre kraftiga. Sällan de smala. Eller? Är det liksom bara accepterat att strunta i utseende (tillfälligt eller permanent) om man inte är smal?

Idag har jag köpt en solhatt på rea

En i vuxenstorlek. Det brukar vara svårt att få fatt i solhattar som passar någon över fem års ålder i den här familjen, så man får passa på… (Solhattar har ju en tendens att ibland komma bort.)

Men det var alltså rea på den. På en solhatt. Och sommaren har liksom inte riktigt börjat.

Något är fel när klädaffärerna anser sig behöva rea ut säsongens kläder innan säsongen hunnit börja.

Killen i kjolen

Det finns en grabb jag ser ibland. (Eller vad säger man? Kille? Han är vuxen. Fast yngre än mig. Närmre än så vet jag inte – jag är så dålig på att bedöma ålder.) Han åker med samma tåg som jag. Och samma buss. Så han är inget storstadsfenomen, även om han kliver på inne i stan.

Han är lång. Och han är (alltid, i alla fall när jag ser honom) klädd i kjol eller klänning. Lång, svepande runt benen.

Idag kom han med rullbräda i ena handen, och en kasse med eldjongleringsgrejer i andra handen.

Han finns. Det gör mig glad. Hans existens gör mig glad. Han finns, och det är liksom inte mer med det. Det är den naturligaste sak i världen.

Solsäkra kläder?

För ett tag sedan fick jag reklam av nåt klädföretag (jag minns inte längre vilket – jag slängde nämligen reklamen) om ”solsäkra kläder”. Ja, det stod så på omslaget med stora bokstäver.

Så vad menas med det? Tja, det rimliga antagandet vore väl att det skulle vara kläder som gjorde det säkert att vistas i solen. En snabb blick på utsidan och ett snabbt genombläddrande uteslöt den förklaringen. Det här var snarast motsatsen.

Den andra möjliga förklaringen skulle kunna vara att det är kläder som faktiskt tål solen – som alltså inte blir solblekta eller liknande. Men hade det varit förklaringen så hade det förmodligen stått något mer om det någonstans?

Nej, förmodligen handlade det snarast på något vis om kläder som skulle exponera en maximalt för solens strålar? Eller, jag vet inte, det verkar ju väldigt korkat, men det såg så ut… Det är väl jag som inte fattar i vanlig ordning.

I alla fall, det där går jag och tänker på nu när jag hackar ogräs i trädgårdslandet. Solsäkra kläder, det är vad jag skulle vilja ha. Kläder som är anpassade för att vara i solen. Långärmat, inte urringat, gärna lite ståkrage. Men samtidigt luftigt och svalt. Gärna lin. Enkla, sköna kläder.

Men nä, det är ju inte sådant klädbranschen satsar på. Är det sommar och sol så ska man vilja exponera huden.

Nä, den jackan dög inte heller…

Jag kollade på Blocket och Tradera efter jackan som ni föreslog. Och osannolikt nog hittade jag en sådan jacka på Blocket. Rätt storlek, gott skick, bra pris.

Bara en hake: när vi visade bilden för åttaåringen tyckte han inte alls den var rätt. För tunt tyg. (Jag försökte övertyga honom genom att leta fram min gamla fjällrävenjacka i vad jag tror är motsvarande tyg, men han blev bara mer övertygad om att det var fel.) Så vi lät bli.

Några dagar senare köpte min man istället en jeansjacka åt honom på Myrorna. När han kom hem med den sa åttaåringen ”Kan man färga den grön?”.

Men den får duga. Innan han vuxit ur den nuvarande jackan helt så har han kanske hunnit acceptera att jeansjackan är blå :-)

Det finns visst dåligt väder!

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.” Ja, så sägs det.

Jag håller inte med. Självklart finns det dåligt väder.

Men vad som är dåligt beror förstås på vem man är, och när det är.

Bonden vill ju till exempel ha tillräckligt med nederbörd, jämt fördelat över tid – inte för mycket, inte för lite. Som trädgårdsägare håller jag i huvudsak med. Jag tycker om att det regnar. Då slipper jag vattna. Vattningen tar tid och kostar dessutom pengar (och det är ju på det hela taget korkat att vattna med vatten som är renat för att kunna drickas). Däremot tycker jag inte att ösregn är kul den dagen vi ska på utflykt. Visst kan man sätta på sig regnkläder, men att klä in sig i en massa skrymmande lager, som måste plockas av när man ska kissa, och som man måste kånka på om det sedan blir finare, är trots allt en nödlösning och inte alls det man drömde om när man planerade utflykten.

Allt för varma sommardagar är jag däremot inte alls särskilt förtjust i. Över 25 grader är mestadels plågsamt. Man orkar inte göra mycket och det är jobbigt att andas. Och om solen gassar då är egentligen den rätta klädseln heltäckande, för att skydda sig – men det är ju samtidigt för varmt. Inte heller inomhus är det trevligt sådana dagar.

Och snöstormarna på vintern… inte hjälper det med kläder för att hantera dem. Den som är klok och förståndig håller sig i möjligaste mån inomhus.

Snö är för övrigt trevligt bara en begränsad tid. Jag tycker att en månads vinter är lagom. Många människor skulle inte hålla med mig. Men det betyder ju inte att jag har rätt och de har fel. Bara att vi är olika. Och andra kläder gör inte mig plötsligt mer förtjust i snö.

För övrigt: de där odåliga kläderna som man antas använda för att vädret inte ska vara dåligt – vilka är det? Jag tror att det är moderna funktionskläder. I många fall fulla med otrevliga kemikalier. Inte alls bra, med andra ord.

Jag undrar vem som egentligen myntade det där ordspråket. Mina misstankar går till en kläd- och skobransch som vill sälja kläder med nya funktioner, och många olika klädsorter. Om man etablerar idén att man är en latmask och snåljåp som stannar inne i vissa väder för att man inte lagt ner en massa pengar på massor med olika sorters utekläder, så säljer man förstås mer.

Jag tycker att det verkar rimligare att tycka att det finns dåligt väder – väder när man faktiskt helst stannar inne om man inte absolut måste ut. Och det är självklart upp till var och en att utifrån personlighet, jobb och annat bestämma vad den tycker är dåligt väder.