Tag Archives: klänning

Lyxen av klänning utan ifrågasättande

Vissa saker tar sanslöst lång tid innan de faller på plats och man fattar.

Jag går inte i kjol eller klänning så väldigt ofta. Jag trivs i klänning, samtidigt som jag ofta tycker det är opraktiskt.

Däremot går jag i tunika desto oftare. Det är en praktisk lösning: tunika i kombination med byxor ger mig ganska mycket av fördelar med både klänningen och byxorna. Men byxor är liksom min standardklädsel; klänning använder jag när jag av någäon anledning extra gärna vill det.

För egentligen kan jag ju välja vilket jag vill. Välja fritt. Ingen tycker det är konstigt oavsett vilket jag väljer.

Detta vet jag. Men ändå faller inte vidden av det på plats.

Inte förrän idag.

Conchita Wurst har stor del i det. Fast det behövdes att jag skrev gårdagens text för att det skulle börja falla på plats. Hennes val att gå i klänning gör så fruktansvärt många människor upprörda. För ett enkelt klädesplagg! Hade hon gått i byxor hade sannolikt skägget betytt mycket mindre. (Ja, jag vet att jag förenklar en aning – men ändå.)

Och idag har jag träffat en person där valet att gå i kjol är något jag trots allt noterar, det vill säga det passerar mig inte obemärkt förbi, som en ickefråga. Och även om jag för min del blir glad, så inser jag dels att många förmodligen reagerar på ett annat sätt – och att väldigt få inte alls noterar det.

Och då faller det plötsligt på plats hos mig: i det här fallet är det jag som är priviligierad. Det är jag som har privilegiet att verkligen fritt kunna välja, och ingen kommer egentligen att bry sig om ifall jag har byxor, kjol eller klänning eller allt på en gång.

(Och kanske känner jag därmed på ett sätt ännu mindre behov av att faktiskt ha det ena eller andra?)

Men kan ju tycka att jag borde ha fattat det här för länge sedan. Jag har ju trots allt två pojkar som båda periodvis velat gå i kjol och klänning, jag har som förälder möts av skeptiska tankar och jag har märkt hur mina barn succesivt påverkats av omgivningen. Men ändå har liksom tioöringen inte riktigt trillat ner.

Förrän nu.

 

Innan jag hinner posta det här står jag sedan på busshållplatsen och drabbas av ytterligare en dimension av det här: Jag har ändå också varit där. Jag har också klätt mig i klänningar som lett till mängder av ifrågasättanden och kommentarer. Bara för att det var fel sorts klänningar vid tiden. Klänningar jag själv skapade när jag var 12-13-14-15 år och som tillhörde en annan smak och en annan tid.

Så tunn är gränsen mellan accepterat och ifrågasatt. För en så enkel sak som kläder – som egentligen ingen annan än bäraren borde bry sig om.

När blev normalt normalt?

Apropå Claras fina bilder på småpojkar i klänning, så grunnade jag på just det häromdagen: När blev olika saker som betraktas som normala idag normala?

Att småpojkar har klänning var ju som sagt normalt i början av förra seklet. Så – när blev det normala att småpojkar skulle ha byxor och absolut inte klänning?

När blev det normalt att raka armhålorna?

Och när slog egentligen det bisarra till att all kroppsbehåring (alltså allt utom längst opp på huvudet) blev “fult”? (För det märkte jag aldrig ens när det hände… och jag har ännu bara stött på det i diskussioner på nätet.)

För att nu bara ta några exempel.

(Min poäng är att det som betraktas som “normalt” inte alls behöver vara särskilt gamla fenomen.)

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver “ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.