Tag Archives: lagning

Röda och gröna lagningar som syns hur mycket som helst

Det var en gång en älskad ylletunika. En svart ylletunika med trekvartsärm som jag gick i stora delar av vinterhalvåret, långt fler dagar än vad som anses rimligt för ett enda plagg i vår samtid. Vintrarna var kalla, min rygg gjorde ofta ont, och värmen ner om ryggslutet gjorde nytta för att förebygga problem.

I ärlighetens namn var det inte min första ylletunika av samma märke. Jag har en ännu tidigare: en grå ärmlös sak som jag också älskade. Men den svarta hade fickor! Och den svarta hade ärmar, av praktisk längd dessutom.

Tunikorna var av god kvalitet. Men saker som nyttjas så oerhört flitigt slits trots allt. Till slut hamnade jag i läget att den svarta hade fått hål på ena armbågen.

Jag lagade. Lagningen blev en blomma. Det var min första lagning som var menad att vara fin och synlig på det sättet.

Jag fortsatte att använda den numera lagade svarta tunikan. (Och den gråa för den delen, även den med små lagningar – men den svarta användes mycket mer.)

Någon gång i samband med älsklingens död försvann tunikan. Alltså, jag tror det var den helgen. Jag tror jag hade med den på palliativa, och när jag sedan inte kunde hitta den så undrade jag ett tag om den blivit kvar där – även om jag egentligen tyckte det kändes helt orimligt. Men jag letade och letade och letade. Hittade den inte. Köpte slutligen en ”ny” likadan begagnad via nätet (men det har aldrig blivit att jag använt den, den bara hänger på en galge i vardagsrummet sedan ett par år).

Efter låååång tid hittade jag den gamla svarta tunikan. Den hängde tillsammans med ytterkläder och arbetskläder och kassar i den hall vi sällan använder. Och tyvärr var det inte jag som hittade den först, det gjorde nämligen malarna. Massor med hål i hela tunikan! Stora hål och små hål.

Det enda rimliga var väl att slänga den. Ju. Men det tog emot. Man ska inte slänga saker! Man ska laga! Och det var ju min favorittunika. Så den blev liggande i väntan på att jag skulle orka ta beslutet…

Häromsistens började jag trots allt laga den. Återigen med ambitionen att hellre låta lagningarna synas än att dölja dem. Alltså har jag gjort dem i grönt och rött. Så mycket lagningar skulle för övrigt ändå vara svårt att dölja. Men jag har inte riktigt heller haft ambitionen att det ska vara riktigt snygga lagningar, för det skulle kräva alldeles för mycket tid och ork. Tid är alltid en brist, och jag är en rastlös typ. Och tja, egentligen är den tid jag lagt ner på det här säkert fullkomligt orimlig givet vår samtid och hur lågt värderat det är med den här sortens arbete kontra vad billigt det är att köpa nytt istället.

Men ändå. Nu har jag gjort det. (Och förmodligen kommer jag att hitta fler hål i den så fort jag plockat undan lagningsgarnet.)

Framifrån.

Bakifrån.

Svårigheten med upprop som vill att jag ska tala om att jag ska ändra det jag redan ändrat

Jag har vissa svårigheter med upprop som går ut på att jag ska ta ställning och säga att jag kommer att göra annorlunda mot vad jag gjort hittills. För det är ju oftast så att uppropen redan lyfter en problematik jag redan känner till – inga direkta nyheter egentligen.

Jag tycker ju liksom inte att jag kan skriva på att från och med nu ska jag minsann göra den här förändringen – om det är något jag redan tagit ställning i och redan gör mitt bästa.

Och jag tycker inte heller att jag ska skriva på om att göra något som i praktiken inte kommer att bli av. Och är det något jag inte redan förändrat/agerar på, så finns det förmodligen skäl, och de skälen kommer att kvarstå.

Därför kände jag mig väldigt kluven när Slow Fashion-uppropet dök upp i mitt flöde häromdagen:

Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar.

Jag har inte för avsikt att sakta ner. Jag har aldrig varit en stor klädkonsument, jag väljer kläder jag trivs med länge, har aldrig brytt mig om vad som är modernt, jag lagar mina kläder, och så vidare. Det handlar dels om vem jag är i grunden, dels om steg jag tagit bit för bit under många år.

Samtidigt är det ju omöjligt att utforma den där sortens upprop så att de ska passa alla – och jag vet att det är jag som är konstig och avvikande; möjligen är det här ett steg mot att samhället ska ta sig närmre mig ;-)

Så jag skriver väl på ändå då. För att visa mitt stöd. För jag kommer förstås att fortsätta som vanligt.

Skomakare

Mina mellansäsongskängor (ekologiska från Kavat) har fått göra ett besök hos skomakaren, eftersom skinnet ovanpå lossnat från sulan på ena skon. Under tiden har jag passat på att gå i vinterkängorna (också ekologiska från Kavat, inköpta 2011; också lagade hos skomakare), för det blev ju faktiskt vinter ett tag :-)

Men nu är kängorna uthämtade från skomakaren.

Uppföljning: keramisk smörgåsgrill och manual som uppmanar till lagning

I somras skrev jag om att jag ville få fatt i en smörgåsgrill med beläggning som inte var av teflon, och att jag visserligen hade hittat med keramisk beläggning, men det var på andra sidan Atlanten, där man har annan spänning i eluttagen.

För ett tag sedan fick jag en kommentar på inlägget:

Hej
Jag letar också grill och hittade din sida och letade vidare med den infon.
Hittade dessa grillar på tyska amazon, kanske kan vara nåt?

Aha! Tyskland förstås! Det hade jag inte tänkt på :-)

Min tyska är visserligen usel (har aldrig läst/lärt mig tyska), men med moderna hjälpmedel går ju sånt att lösa. Så vi beställde hem en smörgåsgrill (ja, man kan göra sådana där typ belgiska våfflor i den också) från Tyskland, och den kom för ett par dagar sedan.

Evaåringen fullkomligt överlycklig.

Mamman lite nervös över att det redan från början fanns en liten liten skada i beläggningen i en kant – men orka skicka tillbaka saker till Tyskland liksom?

Vad jag också gillade mycket var manualen. Inte alls den klassiskt amerikanskhysteriska varianten som säger att absolut ingen som är yngre än medelålders eller har en begåvning under mensanivå får använda den, utan:

imageOch, ännu vktigare och häftigare: istället för det klassiska ”om sladden går sönder får den ABSOLUT INTE LAGAS UTAN SLÄNG SLÄNG SLÄNG!!” – eller snarast sånt här:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

– så står det så här:

image

imageOch det kan ju låta som en petitess, men jag tycker faktiskt det är ett stort framsteg.

En uppmaning till samtliga klädproducenter

Om ni nu ska envisas med att sy jackor där dragkedjorna är av sådan usel kvalitet att dragkedjan inte ens håller så länge som jackan passar på ett barn i storlek, se då för bövelen till att ha en konstruktion av jackan som gör att det blir lättare att byta dragkedjan!

Som det är nu så är alltså barnens vinterjackor gång efter annan i väldigt gott skick i övrigt efter en säsong, men dragkedjorna ger upp – öppnar sig nertill, tappar ”taggar” eller vägrar helt enkelt att stängas smidigt. Och eftersom man inte med gott samvete kan kassera en i övrigt okej jacka för att dragkedjan lagt av, så blir jag ju tvungen att försöka byta eländet – och då kan ni väl se till att jag inte ska behöva sprätta upp halva jackan för det?

Visst, ännu smartare vore förstås om ni kunde satsa på dragkedjor som höll lika länge som resten av jackan. Det skulle spara mig en massa jobb. Och dåligt samvete.

För ärligt talat är det ju så att jag inte alltid hinner och orkar ge mig på det där jobbet. Och barnen bör ju ha fungerande jackor när det blir kallt. Så ofta innebär det att högarna med saker som borde lagas växer – och så köper vi en ny jacka ändå. Eller en begagnad, där dragkedjan förstås lägger av ännu fortare, vilket bygger på lagningshögen ännu mer.

Och jag vill helst inte drunkna i ett berg av barnjackor som behöver ny dragkedja.

Tala om hur man ska göra istället!

Jag får av en händelse syn på en instruktionslapp till någon teknikpryl, som ligger på en byrå. Du vet, sådan där klassisk text om att den ska slängas om den går sönder och att det kan vara farligt att pilla med elsaker etc.

Och jag tänker att man istället skulle kunna göra så här, att man skickar med en lapp där det finns en tydlig instruktion till hur man gör när man lagar prylen, vad man ska tänka på etc. Och så kan den som är kompetent att själv göra det göra det. Och den som inte är det kan lämna med instruktionen till sin lokala lagningsfirma, som jag hoppas i framtiden ska finnas :-)

Vi måste börja göra saker som faktiskt funkar att laga!

I mitt undanplockande av julpynt stoppar jag också ner elektriska ljusstakar i sina kartonger. Av en händelse läser jag säkerhetsinformationen. Där står, precis som det brukar med den sortens produkter:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

Först reagerar jag inte alls. För, som sagt var, så står det ju alltid. Sen slås jag plötsligt av det fullkomligt bisarra i detta.

Det handlar om en vanlig ljusstake och en vanlig sladd. Det borde väl rimligen inte vara något omöjligt för en el-kompetent människa att göra något åt?

Alltså, visst, el är farliga grejer, och den som saknar kompetens ska självklart inte ge sig på att greja med sånt. Men det det står är ju inte ”reparationer ska enbart utföras av fackfolk” eller liknande. Det står att reparationer inte ska göras alls.

Så vad består problemet i? Vad är det som gör att det verkligen är totalt olämpligt att laga istället för att kassera? Och vad är det som gör att man anser att man måste tillverka produkter på ett sådant sätt istälet för på dett sätt där någon kompetent skulle kunna laga prylen?

Och som sagt var, min uppfattning är att det är så här det står på ALLA sådana här saker. Eller? Finns det högkvalitiva prylar av det här slaget där det faktiskt står att de går att laga? Jag tvivlar, men skulle vara väldigt glad om jag har fel – för då måste vi få folk att köpa de prylarna istället.

Och om inte, så behövs det en massiv omläggning hos tillverkarna. För vi behöver börja tillverka saker som faktiskt går att laga. Det måste vara en förutsättning för att alls få lov att sälja sakerna.

Lappat och lagat och fattigdom

Vi har en tygsoffa, som köptes för drygt nio år sedan – en dryg månad innan första barnet föddes, om jag minns rätt. En bäddhörnsoffa, som utbäddad blir en 140 cm bred säng. Den enda vi lyckades hitta (efter mycket letande) som faktiskt passade i hörnet, rent måttmässigt, eftersom det ju kommer en verandadörr sedan som inte ska blockeras.

Den har varit med om mycket, den där soffan. Kräkningar. Blodig kattungefödsel. Och under ett drygt års tid eller nåt sånt (innan vi slutligen blev klara med ovanvåningen) använde vi den som säng.

På dryga nio år har den alltså hunnit bli ganska sliten. Så sliten att tyget på några ställen hade spruckit ordentligt, dels en längre bit längs en söm, dels något annat hål.

Den behövde lagas. Egentligen behöver den kläs om. Men det är ett större jobb, som kräver planering, kunskap och tyg. Så det har fått bero.

Men nu hade det börjat bli akut, om inte soffan skulle bli bortom räddning.

Så häromdagen rotade jag fram det sista jag hade av grov sytråd (räckte inte hela vägen, tyvärr) och en sådan där ”böjd” synål (en av många nålar i ett billigt kit med typ tapetserinålar som jag köpt på ÖoB någon gång). Och så lagade jag. Den långa sömmen med många stygn. De andra hålen (på armstödets yttersta ände) med hjälp av en påsydd jeanslapp i hjälpligt rätt färg.

Det ser helt okej ut. Soffan kan nu förhoppningsvis funka ett bra tag till. En bra miljöinsats alltså.

Och så funderar jag. På den sorts symbolik lagade saker har fått. Har du tänkt på det? På tecknad film, när det ska visas att någon är fattig, så har de lappade kläder. Med tydliga, iögonfallande lappar och stora rejäla stygn. Som att det blotta faktum att man lagar saker betyder att man är fattig – för hade man haft råd så hade man köpt nytt istället.

Nästan alltid hänger lappade kläder dessutom ihop med grå-bruna kläder på tecknad film. (Om man inte typ är Pippi Långstrump.) Och kopplas liksom samman med något allmänt eländigt liv, på alla plan – tråkigt, grått, eländigt.

Att laga sina kläder är ju att bry sig, att anstränga sig, och att ha tid.

Röda lappar på knäna

Erfarenhetsmässigt kan jag meddela att jeans till barn i tre-fyraårsåldern inte håller helt igenom det tidsspann två barn använder dem (fattade ni den meningen). Knäna tar slut. Alltså lagar jag många jeansknän åt minstingen. (Och till barn i sju-åttaårsåldern håller de oftast inte förbi ett barn. Många knän blir det…) Ganska ofta gör jag lapparna lite mer kreativa genom att forma em som hjärtan eller nåt sånt.

Idag skulle jag dessutom laga ett par byxor som hade hål på båda knäna, men där det ena knät sedan innan var lagat med ett hjärta; det var alltså ett nytt hål bredvid det gamla hjärtat. Och då kändes det märkligt att sätta en ny lapp som täckte den gamla. Så därför kände jag behov av att skoja till det lite extra.

Det blev lappar i illrött tyg (inte jeanstyg). På knät som inte var lagat innan blev det en rund lapp. På hjärtknät blev det en lapp med lite märklig form, som ett tillplattat hjärta utan spets, som delvis men inte helt täckte hjärtat.

Byxägaren dök upp medan jag grejade med detta och hade lite synpunkter, och efter lite resonerande fick den konstiga lappen ögon, näsa och mun också. Och jag fick en tittapåare under tiden jag nålade och sydde – han älskar att titta på när jag syr och lagar: fråga om hur allt funkar, bevaka och ”hjälpa till”.

Och sedan var han ruskigt nöjd, bortsett från en sak: det behövdes ju ögon-näsa-mun även på den andra lappen!

Men det får vi ta imorrn, för då var det redan väldigt mycket läggdags.

Lagning av byxor

Nu har lillebror tagit över de blommiga snickarbyxorna, även om de fortfarande är för stora. Byxorna börjar bli lite slitna nu och hade fått ett hål på ena knät, så jag lagade dem med en ny jeanslapp. Blomformad förstås.

Tidigare samma dag lagade jag ett par jeans i storlek 92 (med hjärtformade knälappar). Det var ”pojkbyxor”, det vill säga byxor med så stor benvidd att det gick att trä på dem på symaskinen och sy på lappen. När jag däremot för ett tag sedan skulle laga ett annat av hans jeanspar, också i stl 92, så gick inte det (och jag valde att istället klippa av dem till shorts). Den gången var det byxor som hade hjärtan från början. Alltså ”flickbyxor”.