Tag Archives: lagom

Mindre av det goda gör att det goda kan få vara ännu godare

Jag tycker om att äta gott.

Till exempel tycker jag om att baka en kladdkaka, eller en paj. Det har jag förstås dåligt samvete över. Det är onyttigt och onödigt och allt sånt där. Men ändå. Det är gott, och ibland behöver man det ;-)

Och ska det vara så vill jag det ska vara ordentligt. Hellre bara en liten kaka eller bulle som är riktigt god än många och stora som inte smakar så mycket eller är torra och trista. Därför tar jag till exempel i ordentligt med kanel, socker och smör i kanelbullarna – det är ju ändå fyllningen som är det gottaste, det är det jag är ute efter ;-) Och då kan jag vara nöjd med en bulle.

Det är svårare med pajer och mjuka kakor och sånt. Alla recept är anpassade för ”normala” formar: ”normala” pajformar, ”normala” sockerkaksformar och så vidare. Dessa normala formar är ganska stora, tycker jag. Så där mycket äter inte vi till en normal fika. För normalt sett är det ju bara vi fyra i familjen till fika.

Det innebär alltså att vi bör få en halv kaka över efter en helgfika.

Ibland innebär det att vi äter mer än vi borde. *dåligt samvete* Andra gånger ställs resten i kylen. Och då blir det att vi äter sånt en gång till den veckan. *dåligt samvete* Eller så blir den bara ståendes och sedan slängd. *dåligt miljösamvete*

Det vore förstås på alla sätt bättre att baka en mindre kaka. Och då kunde man ju fläska på med mer av till exempel god choklad eller vad det nu kan vara. Både ur ekonomiskt och hälsomässigt hänseende.

När jag bakar egna improviserade pajer så är det förstås inget större problem, då väljer jag en form jag tycker är lagom och improviserar ihop något som verkar lagom mycket. Det blir oftast bra. Men med mjuka kakor är det svårare att bara improvisera. Och oftast är det ägg i dem, och äggen är svåra att dela i mindre bitar. (Om man inte kokar dem först ;-)) Dessutom är resultatet på ett helt annat sätt beroende av att formen har ungefär rätt yta.

Visst finns det mindre pajformar och springformar och sånt. Men det finns ingen standard – de är bara i alla möjliga storlekar. Och de recept man läser i tidningar och kokböcker är inte anpassade till dessa mindre formar. Och visst kan man experimentera sig fram. Men grejen är ju att jag inte vill baka trehundraåttifem mjuka kakor. Jag vill baka mindre mängd, ju :-)

Snälla provkök på Ica och Coop och tv-kockar och andra, kan ni inte ta i det här? Ta fram recept anpassade till hälftenstora kak- och pajformar, och satsa på en ”standard” för dessa mindre formar?

För övrigt så resonerar vi på samma sätt vad gäller kött: hellre en liten mängd och ordentligt gott. Köper vi till exempel en entrecote, så behöver vi inte ha stora köttstycken var. Det är ju ändå de allra första tuggorna som är allra godast. Sådär 350-400 gram räcker gott och väl för att det ska kännas lyxmiddag för hela familjen. Och på det sättet kan man få lov (med tanke på klimatet och så) att äta kött fler dagar.

Läs också ”Hellre mycket av allt än lite av varje” – som handlar om att resonera ungefär tvärtom…

Varför envisas med att göra saker maximalt och ta in alla aspekter istället för att göra ett lagom bra jobb?

Där har jag också problem, som sagt var.

Jag vill så gärna göra allt noggrant och ordentligt. Ska det göras så ska det göras rätt och ordentligt. Inga fuskverk inte. Ska man ta fram ett naturvårdsprogram för en kommun så kan man ju inte bara nöja sig med att ta med de områden som redan är välkända. Tanken måste ju vara att få med allt relevant, att ta ett helhetsgrepp och inventera hela kommunen på värdefull natur. Speciellt när man känner att man egentligen inte riktigt är bra nog. Då är det bara att bita ihop och börja i ett hörn av kommunen och beta av och bita ihop.

Fan heller.

Lagom eller tillräckligt bra räcker.

Tillräckligt bra

Som renoverare gäller det att lära sig att prioritera och välja en lagom nivå.

En del människor ger sig förstås aldrig på mer än ytskiktet: målar på en ny färg på väggarna, byter kakel eller köksluckor. Antingen för att de egentligen bara bryr sig just om ytan, eller för att det egentligen inte finns behov av att åtgärda mer än ytan (eller i en del fall inget behov alls). Eller båda.

Och så finns det då sådana renoverare som oss. I vårt hus är det till stor del funktionen som behöver åtgärdas. Putsen rasar, golvbjälkar svajar, och så vidare. Saker behöver plockas sönder, monteras ner, rensas bort, och så behöver det byggas upp på nytt.

Den naturliga tanken är att göra det grundligt och ordentligt. Att inte fuska eller hoppa över eller ge upp halvvägs. Som man ser att andra före en gjort i huset. Varenda sak ska göras fullt ut.

Med tiden lär man sig att prioritera. Ja, vissa saker – en hel del – bör man förstås byta ända ner till grunden och ända in till väggstommen av tegelstenar. För att det behövs för husets välmående – fukt, stabilitet etc. Men andra saker behöver faktiskt inte bli perfekta.

Vi har länge velat få en mer välfungerande tvättstuga/pannrum. Golvet har varit rå betong, utan vettig lutning mot den för dåliga golvbrunnen. Putsväggarna har varit fuktpåverkade någon gång, och putsen har bitvis rasat ner. Dessutom har det varit målat i omgångar i färg som varit olika mycket bortflagad.

Men det betyder inte att all puts måste knackas bort och putsas om. Det räcker faktiskt att putsa om de partier som är ”bom”. Ja, det innebär att väggarna nu inte är helt enhetliga under den vita färg jag nu målat på. Än sen? Det är betydligt snyggare nu än innan i alla fall. Och oerhört mer funktionellt. Likaså har inte hantverkaren lyckats få golvet helt jämt. Än sen? Det gör det det ska. Vi kommer ändå aldrig att ordna nobelmiddag med dans i tvättstugan – det skulle ändå aldrig få plats. Och visst taket är fortfarande inte snyggt – det är inte ens rentvättat från sot. Och det sitter fortfarande sladdar och rör kors och tvärs i rummet, och jag har inte målat ovanför pannan eller bakom de tjockaste isolerade rören, och sladdar och rör har fortfarande färg på sig från tidigare målningar av rummet.

Det är inte perfekt. Men det är oerhört mycket bättre än innan, på alla relevanta sätt.

Det finns tillräckligt med andra skavanker att ta hand om. Prioriterar vi att få tvättstugan tipptopp så innebär det ju att en massa annat renoverande skjuts upp, och vi har ändå att göra typ resten av livet, om vi vill.

Kodordet är ”tillräckligt bra” (okej, det är två ord). Tillräckligt bra för att det ska funka och vi ska trivas.

Dessutom är det självklart en resursfråga. Det finns ingen anledning att skrota det som fungerar.

Och: vi har ett gammalt hus. Det ska förstås synas. Det ska synas spår efter de människor som levt här och de epoker som paserat. Om allt skulle bli nytt och bytas ut och se helt nybyggt ut, då skulle ju charmen försvinna.

Ska det vara modernt kan man förstås kalla det ”vintage”. Så visst, kalla det gärna det när du ser lite flagande färg på dörren vid vår veranda när den blir färdigrenoverad någon gång framöver, eller när du funderar över små överspacklade gropar i putsen i tvättstugan.

Jag kallar det tillräckligt bra.

Lagom, gifter och epigenetik

Någon la upp en länk till en text om giftet socker.

Jag ska erkänna: jag orkade inte läsa den långa långa texten, som desssutom var på engelska. Men poängen var väl i stort att socker är ett gift och i förlängningen roten till en väldig massa ont.

(Tänk så enkelt allt är nuförtiden! Det presenteras hela tiden en massa enkla förklaringar – [DET] är förklaringen till alla sorters problem. Alla problem verkar vara förklarade många gånger om…)

Och jag som trodde sockerhysterin var över. För några år sedan svepte det som en löpeld genom föräldraforumen på nätet: bort med allt socker, överallt – ”mitt barn får verkligen aldrig nånsin äta nåt som innehåller socker”. Men jag trodde alltså att det värsta hade blåst över, att det kunde börja närma sig normaltsuntförnuftnivån igen.

Jag finner behov av att påpeka att allt, ALLT, är giftigt i för stor mängd. Inklusive vatten. Vad som är för stor mängd beror förstås på vilket ämne, men också på en massa andra omständigheter.

Självklart är det inte nyttigt med för mycket socker. Självklart ska socker användas med förnuft. (Förnuft. Lagom. Det finns en nivå mittemellan ytterligheterna. Ibland undrar jag om världen glömt det. Ibland tror jag att internetochinformationssamhället är orsaken till att folk glömt.)

Men jämfört med en massa annat vi proppar i oss och utsätter oss för, utan att blinka, så tycker jag socker är en ganska märklig sak att hänga upp sig på, som gift. Tänk på alla märkliga tillsatser i mat – sötningsmedel, stabiliseringsmedel, konsistensgivare, färgämnen, etc. Tänk på alla mycket märkliga ämnen som finns i smink, hudvårdsprodukter, hygienprodukter. Tänk på alla konstigheter som finns i våra kläder, alla elektroniksaker, alla plastprylar, all heminredning. Tänk på alla kemikalier som används inom industrin och inom lantbruket och som släpps ut i naturen och vattnet, och som i slutändan ofta hamnar även i oss. Och så vidare… Det mesta av detta är ämnen som människan skapat, under de senaste hundra åren. Vi har inte en susning om långtidsverkningarna.

”Socker”, oavsett om vi avser sackaros, eller någon av dess beståndsdelar, eller alla vanliga mono- och disackarider, är ”naturliga” ämnen, som funnits i princip lika länge som det funnits liv.

Inte så att naturligt nödvändigtvis är bra – det finns ingen sådan koppling alls. Men det har funnits gott om tid att hinna märka av eventuella akuta eller långsiktiga effekter. Det enda vi möjligen inte haft tid att undersöka är effekten av stor mängd under lång tid. Men i övrigt är hela mänskligheten en enda långtidsstudie av effekterna på just människa. Dessutom, vi har typ samevolverat med sockret. Bortsett från att sockret inte utvecklats nåt direkt :-) Alltså, hade socker varit fruktansvärt farligt även i små mängder så hade människan redan dött ut. Det har vi inte. Rimligen har genkombinationer som är akut känsliga för socker rensats bort vid det här laget – evolutionen bör snarast ha gynnat individer som har nytta av socker och kan tillgodogöra sig det.

Som sagt var, om socker är giftigt för människor så lär det vara socker i stora mängder. (Vilket ju är rimligt att anta – vi har ju utvecklats till att tillgodogöra oss de ganska små mängder som finns naturligt, och nu finns sockret plötsligt i överflöd.) För de ämnen vi syntetiserat på senare år vet vi däremot väldigt lite om effekterna och vi vet inte alls vilka mängder som behövs för långtidseffekter, och det evolutionära trycket har ännu inte hunnit rensa ut de människor som inte tål ämnena. (Men ja, den evolutionen pågår förstås.)

För övrigt är jag nyfiken på hur man gör de undersökningar som visar att till exempel socker är giftigt, eller för den delen studier som visar att det ämnet eller den kosthållningen bidrar till en ökad risk för cancer eller diabetes. Hur mycket epigenetik ingår i studierna – eller hur stor är bristen på epigenetiska studier som felkälla i sammanhanget? Epigenetik är ett så pass nytt forskningssområde, och jag antar att man i många stora populationsstudier där man studerar kost, vikt och livsstil kanske inte har med tidigare generationers kosthållning. Ökningar av cancer och diabetes verkar ju, enligt epigenetiska studier, kunna bero på kosthållningen i vissa åldrar hos tidigare generationer.

Mer om epigenetik i en annan blogg.