Jag är ofta uppe sent på kvällarna. Senare än jag egentligen borde – senare än att jag ska hinna få den sömn jag behöver.
Det finns flera anledningar. Efter att barnen somnat – runt niotiden (eller ja, vid den tiden ska de i alla fall vara i säng *suck*) – så finns det oftast en massa saker som måste göras, behöver göras, borde göras – disk, tvätt, städning, sortering, förberedelser inför morgondagen, planering etc. Och så finns det saker som jag någon gång vill hinna göra, för nöjes skull/min egen skull. Dessutom finns ett behov av att bara vara. Kanske prata några ord med min man :-) eller sitta ner och skriva något i bloggen.
Oftast är jag egentligen för trött. Oftast vill jag egentligen gå och lägga mig samtidigt med barnen. Men samtidigt vill jag ju ha ett liv. Och hinna de där måste-, borde- och vill-sakerna. Så jag stannar uppe och försöker. Fastän jag är ruskigt ineffektiv. Fastän jag lätt bara blir sittande framför datorn, tänker att jag snart ska gå och lägga mig, ska bara försöka orka nåt litet först… och så blir jag sittande och får inget gjort och ingen sömn.
Och så kommer jag till slut i säng. Och slås, gång efter gång efter gång, av vilken sanslös härlig lyx det är: att gå och lägga sig. Lägga sig och få sova. Flera timmar när jag (nästan) inte behöver göra något. Så skönt!
Och till nästa kväll har jag glömt igen.