Tag Archives: matlagning

Att woka utan gifter

Stekjärn och grytor med olika moderna beläggningar (teflon och liknande) har egentligen aldrig varit välkomna hos mig. Jag har använt saker i gjutjärn och rostfritt.

Wokad mat är gott. Dessutom är det ett lätt, snabbt och smidigt sätt att laga god vegetarisk mat som hela familjen tycker är okej (även om vissa petar bort hälften av grönsakssorterna). Länge ”wokade” vi i (den rostfria) traktörpannan, men det blir ju inte lika bra, och så kom vi på inför någon jul (man måste ju alltid klämma fram någon önskning) att vi ju kunde önska oss en wokpanna.

Det fick vi.

En med svart beläggning.

Alltså har jag dragit mig för att använda den. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle önska, för jag tycker samtidigt inte det känns bra, liksom. Och samtidigt, har man nu fått en wokpanna, så kan man ju inte gärna gå och köpa en annan. Så gör man ju inte. Och dessutom är det resursslöseri. (Man ska inte önska sig saker. Ofta vet man ju själv bäst vad man vill ha och behöver och vad som behöver uppfyllas för att man faktiskt ska vilja använda saken. Och ska man önska så får man ju sällan vara särskilt specifik…)

Men som sagt var, wokat är bra vego. Och om vi ska äta mer vego (mer grönt är ju bra av många skäl) så är det alltså bra att vi kan woka utan dåligt samvete.

Så nu har vi faktiskt beställt en wokpanna utan beläggning.

Ibland önskar jag att jag hade vedspis

Jag gillar att laga mat. Gärna mat som tar tid. Grytor som ska koka länge på spisen eller gratänger som ska stå länge i ugnen. Många rätter blir väldigt goda just av att de tillagas under lång tid. Till exempel gäller det många gånger det kött som är lite billigare/anses mindre fint (och som ju självklart också ska ätas om det ska vara vettigt att alls äta kött – grisen består ju som bekant inte bara av tråkig filé). Och jag gillar att känna doften från grytan eller ugnen sakta växa fram och bli fylligare och alltmer lockande, och gå och lyfta på grytlock, smaka lite, fundera över vad som mer ska vara i, och så vidare. Det är ofta då det blir rysligt gott.

Men så är det det där med energi. Ju längre tillagningstid desto mer energiåtgång, förstås. Och det är förstås inte bra. Speciellt inte när det handlar om ”lyxig” el (som ju är ett ”finare” energislag).

Ett sätt att få ner koktiden för långkok (åtminstone en bit) är tryckkokaren. Vi har en tryckkokare som vi använder ibland. Och visst, det är en bra pryl för att kunna fixa mat som egentligen tar lång tid även en vanlig vardagskväll, och därmed sparar det också energi. Men det förtar en del av trevligheten. Det doftar inte lika mycket, jag kan inte gå och smaka av eller stoppa i saker allteftersom. Och samtidigt behöver det i praktiken mer konstant passning än en ”vanlig” gryta.

Ibland avundas jag faktiskt dem som levde på vedspistiden. Visst, det var förstås ofantligt mycket mer opraktiskt. Men spisen kunde stå på och värma huset, och så utnyttjade man värmen – som ju ändå fanns tillgänglig – till att laga mat. Det gick liksom i det långa loppet inte åt påtagligt mer energi för att man lagade en sextimmars oxsvanssoppa än för att koka gröt.

Dessa funderingar har förstås dessutom blivit mer påtagliga i samband med 100koll-experimentet. För där finns liksom en enda princip: minska elåtgången. Och då blir ju varje långkok en belastning, trots eventuella fördelar på andra plan (både att värmen ju i praktiken värmer huset och minskar pelletsåtgången, åtminstone marginellt, och att jag kokar köttgrytor på kött som annars skulle ha slängts).

För det kan väl knappast vara så att jag av miljöskäl borde skippa all mat som tar lång tid att laga?

Kan man koka potatis i ugnen?

Jag gillar att laga mat i ugnen. Samtidigt vet jag att ugnen drar mycket ström. Därför skulle det kännas vettigt att fylla den med så mycket som möjligt när den ändå är igång. Och en gratänt fyller ju inte så stor del av ugnen – halva gallret är tomt.

Alltså vore det smidigt att kunna laga till exempel potatisen till gratängen också i ugnen. Men det är inte alltid ugnsbakade potatisvarianter (klyftpotatis, hasselbackspotatis och så vidare) känns rätt.

Därför undrar jag: kan man koka potatis i ugnen? Alltså skala, kanske skära i mindre bitar, och stoppa i en form med vatten?

(Ja, jag inser att det blir jag själv som får testa…)

Det är inte lätt att ta reda på det man vill ens i dessa informationstider…

Jag vrider mitt huvud ur led.

Jag vill ju laga mer vegetariskt. För miljöns skull. Men jag vill också veta säkert att mina barn får i sig vad de behöver.

Som jag skrivit tidigare så är de inte glada för linser, bönor, kikärter och sånt. Det kan ibland gå att lura med i små mängder, men inte att ha istället för kött/i lika stor mängd som kött. Kikärtsbiffar har tidigare funkat ibland, men nu vägrar minstingen sådana också.

Nötter gillar de inte heller. Och jag gillar inte smält ost.

Det är mycket möjligt att det protein de får i sig köttvägen andra dagar är tillräckligt. Jag har ju inte tänkt gå över till bara vegetariskt, men jag vill att vi ska kunna äta vegetariskt ett par dagar i veckan eller så.

Men jag skulle ju vilja veta.

Så jag har surfat runt på Livsmedelsverkets webb. Och jag hittar inte det jag söker. Visst, jag kan hitta hur många energiprocent som bör komma från protein. Jag kan hitta vad olika åldergrupper bör äta i energimängd per dag. Och jag kan hitta näringstabellerna där man får veta för varje födoämne vad det innehåller. Men jag tycker inte det känns rimligt att sitta och räkna och räkna och räkna. Det är inte så exakt jag vill ha heller. Jag vill veta på ett ungefär: Hur mycket kött behövs det per dag till en 3-åring respektive en 8-åring? Hur mycket mostvarar det i bönor/linser/liknande? Kan jag ersätta en dags kött med ett ägg? Och så vidare. Och kan jag anta att om de ätit rimliga mängder kött i skolan/på dagis så behöver de egentligen inget riktigt proteintillskott på kvällen, utan klarar sig på en grönsaksrätt utan bönor och linser?

Jag skulle också vilja veta hur viktigt det är att sprida ut proteinet jämt över veckan. Om jag vet att barnen stoppat i sig mer kött än de behöver en dag, är det då okej att de får betydligt mindre protein några dagar senare?

Det är sånt jag funderar på. Jag försöker se till att bli påläst. Men uppenbarligen letar jag info på fel sätt eller på fel ställe.

Självklart är barnen med!

Maria citerar, apropå surdegsbakande, en artikel i HD:

Men jag kan tycka att föräldrar skulle bry sig om sina barn i stället för att mata surdegar i kylen.

Och jag inser att jag måste påpeka: barnen är ofta – om inte alltid – med när jag bakar, och ganska ofta när vi lagar mat. Det är liksom bara så självklart att jag inte skriver ut det. Ofta vill båda barnen vara med, och jag får knappt plats själv (för övrigt en bidragande faktor till det ryggonda, när jag måste böja mig över ett barn och en pall för att komma åt köksbänk, assistent eller spis). Minstingen älskar att smula jästen. Alla vill hlla i ingredienser. Alla vill köra maskinen och baka ut. Och så vidare.

Det är så självklart att jag liksom inte tänker på att säga det.

Syltningsmagi

Vissa hushållsmässiga saker är sådär magiska. Man vet inte riktigt varför man gör så, bara att det måste vara så. Eller man vet att det måste vara så, och man vet varför, för det har man alltid fått höra men man vet inte om det verkligen stämmer egentligen. Eller man vet att man ska göra på ett visst sätt för så har man alltid gjort men man har aldrig sett det nedskrivet.

Som att man ska skumma sylten. För att den ska hålla bättre. För att skummet innehåller mest av typ mögelsporer och annat – tror jag… men är det så?

Eller som att flaskorna och burkarna man ska fylla med saft och sylt ska ligga i ugnen en stund i förväg och vara skitbrännvarma när man fyller dem. Så gör man – för att förbättra hållbarheten. Så är det.

Eller för den delen att kokekött ska skummas när det kokt upp. Jag tror att det är för att buljongen ska bli snyggare, men ärligt talat vet jag inte.

Skummet från sylten kommer i alla fall till nytta. Det är fullt användbar sylt, om än lite märklig i konsistensen, och förgyller nu vår frukostfil.