Tag Archives: medicin

Medicinnattskräck

Jag har en återkommande nattskräck… eller vad man ska kalla det. Då och då vaknar jag på natten – periodvis mer eller mindre varje natt – och är fullkomligt övertygad om att det är någon medicin jag glömt att ta. Ibland något jag glömt att ta just bara den här dagen, men oftare snarast något jag helt glömt bort under riktigt lång tid. Eller fått utskrivet men aldrig tagit. Eller aldrig ens hämtat ut.

Det förhärskande är JAG HAR GLÖMT NÅGOT SKITVIKTIGT.

Jag tar i nuläget två mediciner regelmässigt: Sertralin och så det där noretisterin eller vad det heter som jag fick utskrivet i Cardiff mot blödningarna och ska ta i 21 dagar. Jag tar båda dessa precis som jag ska. Jag har inte glömt att ta dem. Och jag tror verkligen inte att det är något annat jag borde ta.

Fast då när jag vaknar på natten är det en helt annan sak. Då är jag övertygad. Och det tar lång tid att vakna tillräckligt för att kunna skaka av den där känslan och tanken och komma fram till att det nog egentligen inte stämmer.

Alvedonet eller flygsemestrarna – om du får välja?

När jag oroar mig för framtiden, då oroar jag mig för sånt som att det inte ska finnas alvedon.

Ja. Alvedon.

Visst, alvedon är oftast ingen livsnödvändighet för att genomleva förkylningar, influensor och liknande. De flesta gånger skulle vi nog genomlida och överleva ändå. (Men säkerligen inte alla.) Men det är trots allt en ofantlig skillnad på att kunna ta ett par alvedon och därmed reda ut situationen, och att inte ha det. Och alla besvärliga följdeffekter man kan komma undan – att jag spänner mig mindre under sjukperioden och därmed inte drar på mig en massa spänningar som gör att jag får värk efteråt och lättare skadar mig, och så vidare.

Alvedon, och för den delen nässpray, hör till de saker jag verkligen värderar högt med att leva ”i den moderna tiden”. (Och en hel del annan sjukvård av mer avancerat slag, och antibiotika så länge nu den fungerar, och så vidare. Men ändå. Vi kan hålla oss till alvedonet nu, för enkelhetens skull.)

Så vad är det då jag oroar mig för?

Jo, så här:

Våra läkemedel tillverkas huvudsakligen i länder långt borta. Förmodligen tillverkas de huvudsakligen med fossila bränslen som energikälla.

Om vi tänker oss framåt i tiden, så kommer situationen i världen att se annorlunda ut. Förmodligen kan man inte längre hålla på att transportera varor så långa sträckor. Förmodligen finns det inte längre möjlighet att driva fabrikerna med fossil energi. Och vad händer med läkemedelsföretagen – som ju är stora internationella bjässar – i en förändrad värld med en förändrad ekonomi? Vad händer med kunskapen i företag som gått omkull?

Jag vet förstås inte. Och alvedon är kanske inte så himla svårt att tillverka – kanske vågar jag tro på att det kommer att finnas en tillräcklig produktion här hemma i Sverige? Fast även då kan man fråga sig: kommer vi vanliga människor att ha råd, eller blir det en lyxvara? Som sagt var, jag vet inte. Och det är i sig skäl nog att oroa sig. Och som sagt var, det finns en massa andra mediciner – och vi ska nog inte räkna med att det löser sig på alla områden.

För jag vet att om jag ska välja mellan möjligheten till flygsemestrar och billiga plastleksaker. eller möjligheten att få de mediciner jag och andra behöver, så väljer jag alla gånger medicinerna. Jag väljer alltså att avstå från att använda oljan till flygresor och tillverkning och transport av saker vi verkligen inte behöver, för att det ska finnas olja där den verkligen behövs och för att inte klimatet ska sabbas och sätta käppar i hjulen för mitt moderna liv där jag kan bli frisk från sjukdomar.

Problemet är att det inte räcker.  Att jag låter bli flyget och plastskiten och en massa annat gör ju inte att andra låter bli.

Så vad väljer du? Alvedon eller flygsemestrar?  Vad är viktigast för dig? Vad värderar du högst i den moderna världen?

Jag gissar på att det gäller att hålla sig frisk i framtiden?

En av de saker jag funderar på kring framtiden – ja, alltså några decennier bort – är det här med mediciner.

Det finns förstås flera delar i det:

  • Många sjukdomar kommer sannolikt att öka – på grund av klimatförändringarna, som gör att skadeinsekter som sprider sjukdomar kommer att kunna leva på ställen de inte klarat sig på tidigare, men också för att klimatförändringarna sannolikt ger följdeffekter som ökade flyktingsströmmar, folk som lever under sämre förhållanden på olika sätt etc
  • Sjukdomar och skador ökar på grund av andra miljöproblem: kemikalier, luftföroreningar, övergödning etc
  • Livsmedelsförsörjningen försämras på grund av balnd anna ovanstående miljöproblem
  • Antibiotika, som vi vant oss vid som en bra och enkel lösning på många allvarliga sjukdomar kommer förmodligen i många fall att vara verkningslös på grund av resistens

Men det är inte dessa aspekter jag just nu går och funderar på. Utan jag undrar vad som händer när det faktiskt börjar bli ont om olja. Ifall det faktiskt blir så att energi måste ransoneras. Ifall olja blir en bristvara, även som råvara på områden där det faktiskt behövs, om vi ska kunna hålla en standard där människor generellt lever länge, även med allvarliga sjukdomar. Ifall vi faktiskt måste prioritera matproduktion och inte har råd (med alla aspekter av ”råd” invägda) att producera medicin.

Det tycker jag är en läskig tanke.

Jag har diabetes i släkten. Jag har vid något tillfälle fått uppmätt något för högt glukosvärde.

Och om det skulle bli så att jag utvecklar diabetes – imorgon eller om tio eller tjugo år – så är det ju sin sak om det finns relevant medicin och behandling att få. Men om det inte gör det?

Tankar om framtida klimat- och miljöförutsättningar ger onekligen nya skäl att sköta sin hälsa. Och ändå, diabetes är i alla fall något jag i viss mån kan påverka. Det finns många människor som lever med sjukdomar som de inte på något vis orsakat eller påverkat själva, och som är helt beroende av medicin för sin överlevnad.

För deras skulle hoppas jag att dessa mörka tankar inte besannas. Men samtidigt tror jag det är viktiga tankar. De ger perspektiv på vad som behöver prioriteras. Vi behöver se till att vi inte försätts i en sådan situation – och det kan vi påverka.

Jag vill ha återlämning av mediciner på återvinningsstationen!

Det blir ju en del handlat på apoteket. Standardmässiga saker som alvedon, specifika saker man behöver under en längre period, och så sådant som behövs för tillfällig sjukdom, som antibiotika.

Sådant som används återkommande vid behov eller under längre sammanhängande perioder blir det ju sällan något kvar av som behöver slängas. Men för antibitioka innehåller förpackningen nästan alltid mer än vad som behövs enligt läkarens ordination. Allergimedicin som bara behövs på våren och bara vissa besvärliga år hinner också ibland bli för gammal. Och tillfälliga magproblem eller saker som muskelinflammation leder också ibland till kvarvarande rester som blir för gamla. För att bara ta några exempel.

Läkemedel ska absolut, under inga som helst villkor, slängas i vanliga soporna eller spolas ner i toaletten. Läkemedelsrester i naturen, vattnet, miljön är ett gigantiskt problem bara utifrån de mängder som passerar genom våra kroppar utan att brytas ner och kommer ut med kiss och bajs. Hormoner och hormonliknande ämnen påverkas vattenlevande organismer, som blir tvekönade, missbildade eller infertila. Antibiotika i naturen ger resistens. Och så vidare.

Som sagt var, det är illa nog med bara det som kommer ut i bakändan på oss. Därför är det viktigt att se till att inte överbliven medicin hamnar i soporna. Den ska lämnas in och förstöras på rätt sätt.

Nu kommer vi till det jag tycker är lite problematiskt. Var ska man lämna de gamla medicinerna? På återvinningsstationen? Nä.

Gamla mediciner ska lämnas till apoteken.

Det är fruktansvärt osmidig, tycker jag. Apoteket besöker jag oftast på vägen från jobbet. Jag går några minuter tidigare och smiter inom ett apotek, innan jag tar tåget hem. Då har jag inte med mig påsen med gammal medicin. Den vill jag inte släpa runt på i väskan. Jag skulle inte komma ihåg att ta med den på morgonen. Skulle jag mot förmodan komma ihåg den så skulle jag glömma att lämna den när jag kom till apoteket. Sedan skulle jag släpa runt på de där gamla medicinerna i min ryggsäck, tills jag plötsligt en dag upptäckte att de läckt ut och geggat ner och förstört väskan.

Alltså tar jag inte med dem. Alltså växer mängden gammal medicin hemma och blir ett ständigt dåligt samvete.

Jag vill kunna lämna de gamla medicinerna på samma ställe som jag lämnar alla andra sorters skräp. På återvinningsstationen. Det är dit vi åker när alla våra återvinningsbyttor blir fulla. Samordnat, på ett ställe. Rationellt, ekonomiskt, transporteffektivt. Istället för att behöva åka ett extra varv bara till apoteket.

Läkemedel är ju också farligt avfall. Och farligt avfall lämnar man på återvinningsstationen.

Medikamenter och droger – en genomgång av mina nödvändigheter och ”beroenden”

Jag tar dagligen sertralin, nu senast sedan november 2010. Sertralin ett SSRI-preparat, åtminstone förr kanske mer känt som zoloft. Men substansen heter sertralin, och de allra flesta varianter heter sertralin och så med tillverkarens namn i slutet. ”Sertralin Ranbaxy” eller ”Sertralin KRKA” till exempel.

Läkaren skriver normalt ut den sorten (det märket) som är billligast för tillfället. Men innan jag hinner till apoteket har en annan sort oftast hunnit bli billigare, och apotekspersonalen frågar om det är okej att byta Sertralin ditten mot Sertralin datten. Vilket jag förstås brukar gå med på. (Det kan säkert finnas goda skäl att välja en viss tillverkare hellre än de andra, gällande tillverkningsprocesser och arbetsvillkor och sånt där, men det har jag ju inte en chans att veta något vettigt om ändå.)

Nu senast hette den billigaste sorten inte alls Sertralin. Det ÄR ju förstås sertralin, men den här sorten heter Oralin.

Det känns som ett märkligt namn för mig. Snarast som ett väldigt ospecifikt namn. Oralin – det måste betyda att det är tabletter man tar i munnen? Och det gör man ju trots allt med de allra flesta tabletter? Det känns ganska märkligt, men nu är det alltså Oralin jag tar sedan några dagar före jul.

Jag tar också Movicol för min mage. Jag försöker trappa ner och hoppar numera över vissa dagar. Movicolen är inte det billigaste alternativet på apoteket. Så där får jag alltid frågan om jag ska byta till det billigare alternativet. Men det gör jag inte. För det billigare alternativet är smaksatt, med syntetisk apelsinsmak (läs för övrigt också om skogsbärssmak). Movicol i sig är inte gott, men jag har för länge sedan vant mig vid den smaken och reagerar inte alls längre. Den syntetiska apelsinsmaken på det billigare alternativet är däremot vidrig, och den lyckas jag inte vänja mig vid. Jag betalar med glädje några tior extra för att slippa äckelapelsinen. (Jag ska kanske förtydliga att jodå, riktig citrussmak tycker jag om.)

Att ta sertralin har för övrigt vissa nackdelar. Man ska inte kombinera med NSAID (ipren och liknande). En jäkla tur med andra ord att jag numera inte behöver ipren mot mensvärk. Mitt ryggonda nu skulle kunna ha inslag av muskelinflammation, men jag kan inte stoppa i mig ipren och se om det går över. Häromdagen kom jag dock på att jag skulle kolla upp om det är okej att använda ipren gel trots SSRI. Så jag kollade FASS – och tack och lov stod det inget om interaktioner av det slaget på ipren gel. Så nu gör jag ett försök på det och ser om det kan få ordning på min rygg.

Apropå SSRI och interaktioner, så är Atarax min vän. Atarax, som ju egentligen är ett gammalt antihistamin, men som också har lugnande och ångestdämpande effekt. Som till exempel hjälper till att ta en igenom de där första sertralinveckorna. Sedan flera år tillbaka har jag ett par Atarax liggande i plånboken. I fall att. De är fantastiska på att ta toppen av ångest och hindra mig från att fastna i onda spiraler. Och det är en trygghet at veta att de finns där. Ifallatt.

________

Sedan blir det förstås en del alvedon/panodil mot huvudvärk och liknande ibland. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att behöva ta en massa tabletter, jag känner mig beroende och det känns som ett nederlag. Så därför försöker jag hålla nere på det jag kan, och det är alvedonet. Vilket innebär att jag ofta väntar längre än jag borde, och då hinner huvudvärken bli värre.