Tag Archives: moral

Religionen som moraliskt stöd gentemot andra?

Jag är ateist. Och jag har inga som helst behov av en religion för att stötta min uppfattning om vad som är rätt eller fel – moral behöver ingen religion som grund. Det där har jag skrivit långt och utförligt om en gång i tiden, i ett inlägg om något Marcus Birro hade hävt ur sig.

Samtidigt är det ju komplicerande att de allra flesta anser sig ha rätt. Och när det kommer till moral så kompliceras det av att det liksom inte riktigt funkar att argumentera med fakta och vetenskap. (Jo, ibland och till viss del – men inte hela vägen, eftersom det ju i grunden ändå handlar om tyckande. Plus att de man behöver argumentera emot ju ofta ändå inte är så förtjusta i fakta.)

Så även om jag tycker att jag har rätt och tycker att min sida är den goda, så antar jag att de som jag betraktar som onda också tycker det om sina åsikter. Jag tycker min sida är hjältar, de tycker deras sida är hjältar.

Jag antar att det är i det läget folk behöver religionen. Inte för att motivera för sig själva varför de tycker som de tycker – för folk lyckas alltid vrida religionen till det de själva vill motivera i vilket fall – utan för att motivera sin åsikt för andra. ”Min religion/min gud säger faktiskt så här!” ger liksom mer tyngd än bara ”Jag tycker…” eller ”Jag är säker på…”. Religionen blir liksom helt enkelt något att slå folk i huvudet med när annat inte räcker till.

Den ekonomiska religionen

Vi brukar prata om att vi ska åka till Mammons tempel när vi av olika skäl behöver bege oss till något köpcentrum eller externt handelsområde. Jag kom att tänka på det när jag skrev om den ekonomiska religionen och moralen häromdagen.

Det sägs att Sverige är sekulariserat. Människor tror inte på någon gud eller religion generellt sett.

Jag vet inte om jag håller med. Ekonomi har blivit vår tids religion. Visst, det är en religion utan gudar. Men det finns fler sådana.

Vårt samhälle idag bygger på en ekonomisk lära där evig tillväxt, ökad produktion och fler jobb är centrala begrepp. Och ack nåde den som inte bekänner sig till den rena läran eller som till och med har mage att ifrågasätta teorierna och målen – det är att betrakta som hädelse! Speciellt om den som ifrågasätter är en okunnig lekman, utan insikt om de djupare hemligheterna i läran, någon som inte studerat lärans heliga skrifter och nått en viss nivå. Dessa förtappade själar hanteras enklast med glåpord, härskartekniker och offentlig utskämning. Och någon äkta religionsfrihet finns inte i sammanhanget, eftersom vårt samhälle i stort är byggt utifrån dessa religiösa principer., liksom mycket av moral och värderingar.

De flesta ifrågasätter förstås inte utan böjer sig för den kunniga insatta överheten. Precis som jag antar att de flesta gjorde när det gällde religion (läs kristendomen) förr i tiden. För att det kräver mindre ork och ställer till mindre problem än att vara besvärlig och ifrågasätta. På så sätt verkar det som att de flesta håller med. Och på så sätt blir det också lättare för de religiösa/ekonomiska ledarna att behålla makten.

Läs även Om varför det är farligt att tycka ekonomi är tråkigt och ointressant och Den näst mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

”Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Men om den styrande djurarten inte vore allätare, då?

Människor är allätare (eller är den korrekta benämningen blandkostare?). Vi äter både djur och växter och en del annat. Vi kan överleva på en strikt vegetarisk kost, men det kräver en hel del kunskap om det ska funka bra i längden.

Människan är en ganska avancerad varelse, både vad gäller tänkande, känslor och färdigheter. Oavsett vad man tycker om saken så får man nog konstatera att vi är den art som i nuläget huvudsakligen kan sägas styra världen/påverka mest.

Som en konsekvens av hur avancerade vi blivit har vi möjlighet att tänka på konsekvenser, ha en moral och kräva ansvar. Vi kan tycka synd om andra – även om andra än vårt eget släkte.

Och som en konsekvens av detta tycker en del numera att det är moraliskt fel att äta djur. Principiellt fel. Inte bara för att vi behandlar djuren fel, utan oavsett hur vi behandlar dem. Att det faktum att vi kan tänka på konsekvenser etc borde få oss att helt sluta äta djur.

Och som sagt var, vi kan överleva ändå.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland. Om en djurart spm var strikt köttätare hade hamnat i vår situation, med samma möjlighet till tänkande, känslor, moral etc, borde den arten då också sluta äta kött? För att den hade insikten? Även om det skulle innebära att arten garanterat skulle dö ut?

Vad för sorts starka krafter får er att lik förbaskat ha den här sortens resebilagor?

Söndag. Tjock tidning. Bland annat 32 sidors bilaga om resor.

Nej, det är inte en reklambilaga, även om man skulle kunna tro det. Det är redaktionellt material (förstås blandat med annonser, som det ju alltid är i en tidning). ”Ett temamagasin från Sydsvenska Dagbladet.”

Jag har skrivit om det här förut. Flera gånger. (Här och här och här. Förmodligen på fler ställen.) Det gör mig förbannad att jag ska behöva göra det igen.

För, som jag skrivit tidigare: Sydsvenskan har fattat det här. Allvaret och läget när det gäller klimatet och jorden.

ÄNDÅ fortsätter man med resereportage, eller som idag en hel resetidning. En hel tidning som går ut på att locka folk att resa kors och tvärs över jorden. Långa resor. Korta resor. Weekendresor. Men flyg, flyg, flyg. Som om det inte fanns en morgondag att bry sig om. Som att ansvaret hela tiden är någon annans, och som att vi fram tills dess att någon annan löser det kan fortsätta att suga ut vartenda uns ur den stackars planeten.

Eller jag vet inte. Jag fattar inte. Jag bara tycker det är för jävligt. Och jag tycker det är för jävligt att jag vid det här laget blivit upprörd över detta så många gånger att jag numera börjar bli blasé.

Dagstidningar ska ägna sig åt att granska samhället. Inte sälja flygresor genom vackra resereportage. Speciellt inte när man vet effekterna.

Så vad gör att Sydsvenskan (och andra tidningar – det här Magasinet är tydligen ett samarbete med DN och GP) trots allt väljer att göra den här sortens tidningar? Ja, det kan ju inte gärna handla om brist på insikt och kunskap. Som sagt var, bevisligen finns insikten även på redaktionsnivå på Sydsvenskan. Ändå gör man det här.

Så jag får väl anta at det handlar om pengar. Att det helt enkelt är så förbannat lönsamt att välja att göra resereportage och resetidningar att man väljer att bortse från de långsiktiga konsekvenserna. Att det på något vis måste komma en massa pengar från någon (reseföretagen?) som vill att man ska göra de här tidningarna.

Ja, det känns som ett fult antagande. Det skulle ju innebära att Sydsvenskan typ är onda på riktigt.

Men altså, vad ska jag tro egentligen då? För jag fattar verkligen inte. Snälla Sydsvenskan, förklara hur ni resonerar. Förklara varför ni tycker det är viktigare att svensk medelklass idag får åka på glassiga semesterresor för att liva upp höstmörkret än för mina barn och barnbarn och framtida generationer ska ha en dräglig tillvaro?

 

Kasta första stenen får vi alla göra

Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen

Ja, så står det i Bibeln (Johannes 8:7).

När det kommer till miljöfrågor tycker jag i alla fall inte att det är ett bra tänkesätt. Väldigt väldigt få av oss är helt oskyldiga. Jag är det definitivt inte. Ska vi då alla hålla käft? Ska vi alla låta bli att prata om miljöproblemen, för att vi själva inte är ”guds bästa barn”?

Om vi alla väntade med att prata om miljöproblemen tills dess att vi inte själva orsakar miljöskada så skulle det helt enkelt bli väldigt tyst. Och det skulle inte vara särskilt konstruktivt, eller hur?

Dessutom, om de enda som pratade om miljöproblem var de enstaka personer som är ”perfekta” i det hänseendet (om de nu ens finns) så skulle de allra flesta av oss andra förmodligen bli ganska avogt inställda. Jaha, här kommer den där perfekta människan och predikar?

Nej, vi måste alla prata om miljöproblemen. Även om vi alla är medskyldiga. Just därför. Det är ju vi som gör fel som kan ändra oss. Och vi kan se till oss själva och se på varför vi inte gör rätt, trots att vi oftast vet, teoretiskt sett, vad vi borde göra. Vad är det som behöver ändras för att vi ska välja att göra rätt?

Däremot ska vi inte hålla på att kasta stenarna på de som vågar säga något högt trots att de inte är perfekta. Ja, det är jättevanligt. ”Jaha, här står du och pratar om miljö och vad vi borde göra. Men du kör ju fortfarande bil!” Ja. Även om man anstränger sig att leva ett liv som inte påverkar miljön alltför negativt så fallerar det ofta på något område. För att vårt samhälle är byggt på ett sätt som många gånger missgynnar ett miljövänligt levnadssätt. Så de flesta av oss som anstränger oss att leva miljövänligt får ge avkall på något eller några eller till och med många områden – om vi inte ska bli tvungna att leva ett ganska extremt liv.

Men:

Att man inte kan leva ”miljövänligt” fullt ut är inte ett skäl att skita i att göra sitt bästa på de områden där det faktiskt är hanterligt.

För en del av oss är det mer eller mindre nödvändigt att ha en bil – för att kollektivtrafiken inte fungerar tillfredställande och avstånden är för långa för cykel. För andra behövs avsteg på andra områden. Så är det. Och så kommer det sannolikt att vara ett bra till, tills dess att vi fått en vettig omställning av samhället.

Men som sagt var, det är inget skäl att inte göra sitt bästa, eller i alla fall vad man mäktar med, givet sina egna förutsättningar, på andra områden. Tvärtom!

Det är ingen tävling mot varandra, vi är i detta tillsammans och behöver hjälpas åt för att nå den gemensamma målet att ha en värld som vi kan leva ett drägligt liv i även i framtiden.

Men mot dem som fullständigt skiter i miljön, på alla områden, oavsett vilka ursäkter de hittar på, får ni gärna kasta så många stenar ni vill. I alla fall verbala stenar.

Läs även Kom med mig nerför trappan…

Om alla som tar vettiga beslut slutar och bara de hjärtlösa blir kvar

Det är mycket om Migrationsverket för tillfället. Migrationsverket har tagit en del tveksamma beslut – ja, i alla fall tveksamma utifrån vett och sunt förnuft och allt sånt. Huruvida de stämmer med lagstiftning och rättspraxis och sånt kan jag inte uttala mig om, för dels kan jag för lite om vad reglerna faktiskt säger, och dels har jag inte satt mig in i ärendena på den detaljnivån.

Från många håll sägs det saker i stil med ”hur kan handläggarna ta den sortens beslut? De borde protestera, låta bli att ta beslut, besluta något annat”.

Tja. Om vi nu antar att det faktiskt ÄR så här reglerna ser ut. (Nu vet jag ju inte hur det är i de här specifika fallen.) Då ”kan”, eller får, de faktiskt inte besluta annorlunda. Ibland finns förstås handlingsutrymme för handläggaren, men långtifrån alltid.

Och visst förekommer det säkert att handläggare säger att det här beslutet vägrar jag ta eller skriva under. Men då finns det sannolikt andra som inte har problem med att fatta beslut strikt utifrån hur reglerna ser ut. (Vilket ju egentligen inte är konstigt, för det är ju samtidigt poängen med att dels ha regler, dels någon som ska ta beslut på ett sätt som gör att reglerna följs.)

Om det väldigt ofta är så att det sunda förnuftet eller det folk generellt tycker stämmer väldigt dåligt med reglerna, så kan ju förstås i längden inte personer med stor övertygelse jobba kvar. Då blir det bara kvar handläggare som inte har några problem med att alltid bara följa regler. Och det är rätt farligt i längden…

Nu vet jag som sagt var inte alls hur det funkar på Migrationsverket eller hur det verkligen varit i de aktuella fallen. Men det här är ju å andra sidan något återkommande: kritik mot handläggare på myndigheter för att de tar omänskliga, omoraliska, osunda etc beslut.

Grejen är att om reglerna är fel så är det inte handläggarens fel, utan allas fel. För reglerna kommer ju från början från de beslut som fattats av våra folkvalda politiker. Och om vi inte tycker reglerna är bra, så är det alla vi som måste se till att ändra dem. Så att de som jobbar på myndigheter kan få fortsätta ta korrekta beslut – som samtidigt är mänskliga och värdiga. På det sättet kan människor med ett stort engagemang för viktiga frågor fortsätta jobba med dessa viktiga frågor på myndigheter.

Tänk om folk inte var tvungna att ta vilka skitjobb som helst och förneka sin egen moral. Då skulle kanske moralen vara högre?

Jag har tack och lov *peppar peppar* inte varit arbetslös på länge. Så jag har säkert inte full koll på reglerna för att få a-kassa. Kanske har jag alltså fått allt om bakfoten. Men jag uppfattar det som att den som är arbetslös, generellt sett, är tvungen att ta de jobb som erbjuds, och annars blir hen av med a-kassan.

Visst, det låter ju kanske i grunden som en vettig princip. Ja, innan man tänkt lite, då.

För visst, man ska inte kunna tacka nej till ett jobb bara för att man tycker sig vara ”för fin” eller för att jobbet verkar allmänt tråkigt. Men att ta de jobb som erbjuds eller finns att tilllgå innebär också att man måste ta jobb som går emot ens principer och moral.

Till exempel telefonförsäljarjobb, där man ska försöka pracka på den uppringda saker hen egentligen inte behöver eller vill ha. Hur känns det, om man egentligen ser konsumtionen som ett problem i stort? (Dessutom är den sortens jobb ofta provisionsbaserade, så om du inte är tillräckligt övertygande tjänar du inte tillräckligt för att klara dig.) Detsamma gäller väl för övrigt för många sorters säljjobb, antar jag; att hela dagarna övertyga folk om att köpa saker de inte behöver skulle i alla fall kännas vansinnigt för mig.

Eller jobba på McDonalds om man tycker djurhållningen är uppåt väggarna och dessutom är vegetarian.

Det finns förstås massor med exempel; vad som går emot ens övertygelse beror förstås på vem man är. Problemet är just att vara tvungen att arbeta med något som går emot ens egen moral, ideologi, religion, principer eller övertygelse på annat sätt.

Vad gör det egentligen med människor?

Om man måste bita ihop och ignorera sina egna värderingar och åsikter, för att man annars blir utan mat och bostad och hamnar utanför det ekonomiska skyddsnätet. Det kan man väl inte gärna må bra av? Det innebär ju att man stänger av delar av sig själv. Det som är viktigt för en. Säkert en hel del av gnistan i livet.

Och om man stänger av sin moral och sina värderingar i vissa sammanhang, då antar jag att man gör det även på andra områden, i alla fall mer eller mindre. Om man är tvungen att sälja en viss mängd kläder för att behålla jobbet eller för att företaget man jobbar på ska gå tillräckligt bra, så gissar jag på att man lättare blundar för de problem klädproduktionen och den överdrivna konsumtionenorsakar på andra håll i världen, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För det handlar om ens jobb.

Man tvingas helt enkelt sluta bry sig om de stora frågorna. (Och säkert känner också många att de måste kunna försvara det jobb man gör och vara åtminstone delvis lojal med sin arbetsgivare.)

Är det därför så många människor blundar för så många problem? För att vi har ett ekonomiskt skyddsnät som kräver att du blundar för att få del av skyddsnätet, ett skyddsnät som inte tillåter dig att ha en avvikande åsikt och leva enligt den? Det är liksom bara okej att tycka så länge du inte lever enligt ditt tyckande.

Jag gissar (vet alltså inte) på att det är möjligt att avstå från vissa jobb som är uttalat politiska eller religiösa. Men grejen är ju att det här är relevant för så väldigt många andra jobb.

Hur skulle världen (eller i alla fall Sverige) se ut om människor istället hade möjlighet att välja vad de tycker är okej eller inte? Skulle det till exempel vara mindre hysteriskt fokus på tillväxt? Mindre konsumtionshets? Och kanske skulle folk generellt sett må mycket bättre, totalt sett?

 

Eller är det bara jag som missförstått? Har vi kanske ett skyddsnät som tillåter människor att vara människor och inte bara fokuserar på det materiella?

Mer om moral.

Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.

Naturligt är ett skitkasst argument

I många sammanhang används argumentet ”det är naturligt”. Till exempel när det handlar om könsroller. Det är ”naturligt” – enligt vissa debattörer – att kvinnor tar mer ansvar för barnen, att pojkar leker vissa lekar och flickor andra, att pojkar är bråkigare eller att pappor jobbar mer.

De som uttalar sig har ofta inga seriösa studier att hänvisa till, utan argumentet ”det fattar väl alla”/”det kan ju vem som helst se att det är s唝.

Som biolog med samhällsintresse tycker jag det är väldigt intressant att ”naturligt” över huvud taget anses vara ett relevant argument. Självklart tycker jag att det är intresssant, ur ett forskningsmässigt hänseende, vad som är naturligt. Ungefär som att evolution är jättespännande, och livets uppkomst, och taxonomi. Men på vilket sätt är det relevant för hur vi ska leva?

Det är naturligt att en stor del av människans barn dör redan som spädbarn.

Det är naturligt att många människor dör av influensaepidemier och andra sjukdomar.

Det är naturligt att sämre rustade människor – de som ser sämre, hör sämre, har diverse fysiska skavanker av större eller mindre slag – överlever i lägre grad och också i mindre utsträckning lyckas sätta barn till världen. Och att de på det hela taget får sämre livskvalitet, sämre möjligheter.

Det är naturligt att en hel del människor inte lyckas få barn.

Det är naturligt med otrohet – för att sprida sina chanser.

Det är naturligt med mobbing och utstötning.

Det är naturligt att det slår slint hos en del människor så att de mördar eller våldtar.

Det är naturligt att den som lever osunt och tar risker dör i förtid.

Det är naturligt att den som är bäst anpassad klarar sig bäst i det långa loppet.

Själva poängen med en civilisation, med ett samhälle, är att sätta ”det naturliga” ur spel. Att inte låta de bäst anpassade alltid vinna och resten slås ut, utan hjälpas åt. Både hjälpa dem som har sämre odds från början och dem som gör dumheter men ångrar sig. (Ja, på något plan är det förstås att betrakta som evolutionärt stabil strategi – på vissa plan finns det förstås något att vinna på det.)

Det är inte naturligt att rädda cancersjuka och hjälpa dem som har fertilitetsproblem att få barn. I det långa loppet är det inte alls gynnsamt för människan som art.

Men vi gör det ändå. För poängen med att leva i en civilisation är inte att leva naturligt, utan att leva som vi vill. Vi har möjligheten att välja, att gemensamt bestämma hur vi VILL leva. De stora möjligheterna att välja är väl för övrigt det som tydligast skiljer oss från andra djur – det som gör oss till människor? Möjligheten att välja och möjligheten att styra i den riktning vi vill.

Och moral är ju för övrigt också frånvaro av naturlighet. Det finns olika moraler i olika samhällen och system, men gemensamt för dem alla är att de på något vis dikterar hur vi ska göra istället för att göra det som är naturligt. Moral, lagar och liknande är saker vi kommit fram till – själva eller gemensamt – att leva efter för att vi inte gillar det som är det ”naturliga”.

Det är för övrigt inte heller naturligt att sitta uppkopplad mot internet stora delar av dygnet, lyssna på musik, skaffa nya kläder en gång i halvåret eller vara vaken när det blivit mörkt. Som om det skulle hindra någon… Och det är inte naturligt att raka bort armhålshår. Men de som använder ”naturligt” som ett argument när det gäller könsroller tycks väldigt ofta tycka att det är något dåligt att vara naturlig när det kommer till hårväxt.

Natur är frånvaro av mänsklig påverkan. Så fort människan styr så blir det frågan om kultur – odling. Påverkat av våra val och vår styrning.

Naturligt är ett skitkasst argument till allt som har med människans sociala sammanhang att göra. Det enda som betyder något i de sammanhangen är hur vi väljer att ha det, och vad vi faktiskt gör.