Tag Archives: näthandel

Den hopplösa överadministrationen vid näthandel

Jag gillar näthandel. Verkligen. För mig som bor på landet så är det underbart att ha hela världens utbud tillgängligt via datorn. För mig som ensamstående förälder med begränsad möjlighet och tid och ork är det oerhört smidigt att kunna köpa en massa saker hemifrån istället för att behöva lägga lediga dagar på tråkiga shoppingturer och istället kunna göra det när som helst och utan restid.

MEN.

Det finns fanimej också en massa som stör mig.

Som det här med avtal och villkor och skit.

Alltså: går jag in i en vanlig affär (kläder, skor, friluftsartiklar eller vad det nu är) så räcker jag fram prylen jag ska köpa, betalar med kort eller kontanter, får ett kvitto i handen, och går därifrån. Jag behöver aldrig mer ha med affären att göra. Jag behöver inte lova någonting. Jag behöver inte uppge någonting för dem om de inte vill. Betalar jag med kort finns det förstås visserligen en teoretisk chans att spåra mig.

Men köper jag på nätet så ska jag fylla i en massa. Och framför allt LÄSA en massa. Långa krångliga avtalstexter. Huvudsakligen om irrelevanta saker eller för den delen självklara saker. I bästa är texten på svenska, begriplig för en ickejurist och inte längre än att jag faktiskt orkar ta mig igenom den. Men jag måste godkänna den. Tycker jag inte om det där står så kan jag faktiskt inte handla där, rent formellt. (Det skulle liksom aldrig hända i en fysisk klädaffär.)

Ja, de allra flesta skiter väl i att läsa igenom och hoppas att det inte är något allt för dumt som står där. Jag vet. Jag tycker ändå det är irriterande.

Och sedan får man då sin vara levererad. Men innan man ens hunnit så långt så börjar reklammejlen välla in.

Jag är sådan att jag väljer nog vad jag ska köpa. Kollar flera olika affärer, jämför produkter och utbud och pris och annat, och så handlar jag slutligen där jag får det jag vill ha. Det gäller oavsett om jag handlar IRL eller på nätet.

Men de där nätaffärerna inbillar sig på något vis att de lyckats snärja mig och ska hålla mig kvar. Om jag slutligen lyckats hitta den där miljömärkta Kavat-kängan i rätt storlek till min unge i en stor nätbutik, då tror de uppenbarligen att jag ska vilja handla allt av dem. Märkliga fula kläder och skor i all oändlighet försöker de pracka på mig i vecka efter vecka om jag inte meddelar att de ska sluta mejla mig. Och skulle jag sedan råka hitta något relevant hos dem igen någon gång så är det förstås igång igen.

Numera ska alla dessutom fråga mig vad jag tyckte om deras varor, deras service, och så vidare. Alla man haft kontakt med som har ens mejladress skickar utvärderingsundersökningar. Jag förväntas vilja lägga mer tid på att utvärdera hela affären, i små enkäter och annat, än jag la på själva köpet. Och svarar jag inte så kommer det upprepade mejl som påminner mig.

Ofta kommer dessutom de där utvärderingarna innan själva varan. Eller, som med vattenflaskan jag beställde från Amazon till sonen som skulle till jamboree. Där började utvärderingsmejlen komma efter några dagar – men själva beställningssidan meddelade att flaskan var skickad men att det hade blivit förseningar i leveransen. Efter halva jamboreeveckan (5-12 augusti) passerades det nya försenade leveransdatumet (två veckor efter det första leveransdatumet), och jag kontaktade Amazon och fick besked att den visst kommit bort i posten, så jag fick pengarna tillbaka. Men så sent som idag har jag fått påminnelsemejl: ”How did this item meet your expectations?” Och eftersom mejlet kommer från någon sorts no-reply-adress så kan jag inte påpeka idiotin för dem.

Jag gissar på att alla företag idag har krav på uppföljningsbara mål. De ska säkert uppnå en viss andel nöjda kunder, och för att de ska kunna lita på dessa resultat så måste tillräckligt många svara på deras feedbackförfrågningar.

Men alltså: om jag inte är nöjd så hör jag av mig! Jag lovar! Jag tycker faktiskt ni kan nöja er med det, ni behöver inte ha på mer detaljnivå.

Och med all denna extra administration, alla dessa saker som jag ändå automagiskt känner dåligt samvetet för att jag inte svarar på, alla dessa avtal jag inte riktigt orkar läsa och sätta mig in i fast jag vet att jag borde, så försvinner faktiskt en hel del av den där känslan av att det är snabbt och smidigt att handla på nätet.

Ni kanske kan fundera på det, va?

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.