Tag Archives: semester

Cementerandet av en semesternorm

Det känns vid det här laget som en tradition: det här att det så här års kommer en nyhet som handlar om att en del barn(s familjer) inte har råd att åka på semester. I år till exempel denna:

Många familjer i Sverige har för lite pengar för att åka på semester under sommaren. Men det finns saker man kan göra gratis.

Det intressanta är att det är just dessa återkommande nyheter som fått mig att inse, eller tro, att det finns någon sorts norm om att man ska åka på semesterresa – som något sånt där tydligt, konkret, standardiserat… Nyheter av detta slag cementerar en norm istället för att motverka den.

För mig innebär semester främst möjlighet att göra annat än det man brukar. Hinna ikapp med det man inte hunnit, göra saker man inte brukar, inte behöva gå upp en viss tid på morgonen. Kunna ta saker i sitt eget tempo, göra en sak i taget istället för att följa en mer inrutad vardag.

Och ja, semester kan innebära en resa. Eller ett antal dagsutflykter i närområdet. Eller att göra något annat man tycker är kul.

Och semesterresa kan också betyda väldigt olika saker. Jag är uppvuxen med att det väldigt ofta betyder att man tar bilen och tältet och far runt och hälsar på bekanta på olika håll i landet och tittar på saker utmed vägen och badar om det är fint väder, sover hos bekanta när det går och tältar resten av nätterna. Lagar mat på spritkök och lever billigt.

Men de är årligen återkommande nyheterna om att inte alla har råd med Semesterresa TM, för mig är det just de nyheterna som talar om att man förväntas åka på Semesterresa TM, att det är det som är Normen TM.

 

Själv befinner jag mig just nu på folkmusikfestival och gör… ingenting. Och det är ovant :-) Men det är en annan historia.

Vikingeskibsmuseet i Roskilde

När trettonåringen var en liten plutt på typ ett och ett halvt år (tror jag) så var vi på semester i Danmark. På Själland, det vill säga bara på andra sidan sundet, så inte så långt borta. Vi bodde i en stuga i anslutning till en bondgård på landet, och så åkte vi iväg och hittade på saker: Tivoli och annat i Köpenhamn, något utemuseum med uppbyggda miljöer från stenåldern, något slott där det var alldeles hopplöst att komma med unge i sittvagn. Och så Roskilde, där vi dels besökte domkyrkan (och vår blonde lillskrutt blev fotograferad av japanska turister), dels var på Vikingeskibsmuseet.

Vi blev väldigt förtjusta i Roskilde – det är en söt liten stad. Och vi sa att hit vill vi återvända, kanske bo på något pensionat eller så lite längre tid.

Fast det hörde till de saker som inte hans med när nu livet tillsammans blev kortare än vi hoppats på.

Men igår lyckades jag slutligen få med mig barnen till Vikingaskibsmuseet igen. Det är ju inte så långt egentligen: först tåg till Hyllie (med sommarkortet), sedan tåg över Öresund, byte till nytt tåg i Köpenhamn mot Roskilde, och så buss sista sträckan. Smidigt och enkelt, bortsett från att tåget över sundet var äckligt överfullt.

Och museet var fortfarande så bra som jag mindes det. Det är kombinationen av två bra saker jag gillar: Dels visar man upp de gamla vikingaskeppen, som grävts upp ur dyn på fjordens botten (och berättar varför de hamnade där och en massa annat från den tiden). Dels rekonstruerar man skeppen: visar hantverket, visar resultatet, och ger möjligheten att provåka. På det sättet blir den där tiden för 1000 år sedan både fjärran och nära på samma gång.

Dessutom ligger det vackert, och fritt och öppet, med stora gräsytor för barn som behöver springa av sig.

Om varför snöstormar ger mer vila än varma sommardagar eller sömnlösa nätter med onda cirklar

Ja, jag insåg att det skulle vara svårt att beskriva det på rätt sätt, det där jag beskrev igår. Egentligen är det liksom ett inlägg som kräver fokus och ork och att det skrivs vid rätt tillfälle för att det ska bli vettigt och begripligt, och det har egentligen legat och malt sedan innan Frankrikeresan men jag hann aldrig då, och sedan har det inte blivit och inte blivit – och så igår bestämde jag mig att försöka skriva, fastän jag var för trött och inte riktigt hittade rätt ord och formuleringar.

Och jag lyckades väl inte helt. För alltså, det handlar ju inte om att jag försöker leva upp till omvärldens förväntningar eller att jag bryr mig hemskt mycket om vad andra tycker och gör.

Det handlar om min egen interna ångest över att välja rätt, prioritera rätt.

Semestern är en begränsad tid. Jag är så fruktansvärt medveten om det. Och jag är samtidigt så fruktansvärt medveten om att det jag behöver är att inte fundera över tid utan känna mig evighetssommarlovsledig. Och hur maxar man känslan av att vara ledig oändligt, och därmed kunna slappna av, när man är så ruskigt medveten om tidens begränsning?

Det gör man förstås inte. Man snor in sig i tankar.

Det är på samma sätt som när jag vet att jag ska upp väldigt tidigt och vet att jag måste somna, och inte kan somna, för jag vet att jag behöver sömnen, och jag ligger och är så medveten om att jag måste slappna av och somna, för ju längre jag ligger vaken desto mindre sömn får jag och ju tröttare kommer jag att vara. Och ju mer jag tänker på det, desto omöjligare är det att somna, och det blir en ond cirkel av alltsammans.

Ja, jag tänker för mycket.

Och det bästa tricket för att få mig att slappna av är att tvinga mig och stänga av mig från möjligheterna att välja. Som med en snöstorm. Är jag insnöad och inte har några val, ja då är det lätt. Då blir jag liksom flyttad utanför tid och rum på nåt sätt. Då ligger det utanför min makt, jag behöver inte göra de svåra och rätt valen, och blir prioriteringen fel så är det inte mitt fel.

 

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

Tågstrejker…

I Skåne har det varit tågstrejk i några veckor. Det har egentligen inte berört oss, för det på Öresundstågen och vi pendlar med pågatåg, så enda skillnaden har varit att det varit ovanligt mycket folk på sträckan Hyllie-Malmö C. Ja, och så strejkvakter på Malmö C, och många inställda tåg på infotavlorna och många utrop om detsamma.

Men när strejken började dra ut på tiden så började jag faktiskt fundera lite grann. För när vi ska bege oss mot Frankrike så ska vi ju först av allt över Öresundsbron, och då är det Öresundståg som gäller. Och visserligen har DSB under hela strejken kört bussar över bron – men lite nervöst började det ändå kännas. Lite så där att snart måste man nog liksom ändå kolla upp hur det där faktiskt funkar.

Och så för ett par dagar sedan blåstes strejken av, och problemet försvann och blev ngot vi inte längre behövde kolla upp. Skönt.

Men nu nås jag av signaler om att det visst pågår tågstrejk i Frankrike… Det känns ju sådär, om man säger så. Hoppas att den här artikeln, om att det är på tillbakagång, stämmer.

Bagageproblemet

En av de trevliga sakerna med att resa utomlands är förstås sakerna man kan köpa med sig hem. Jag är absolut ingen souvenirsamlare, men jag tycker det är trevligt att ta med mig lite av en annan värld hem. Det kan vara kläder av en annan stil, kanske någon bok, någon skiva. Och så mat och dryck.

Visserligen finns det ju helt andra möjligheter att köpa ”utländsk” mat hemma i Sverige, så behovet är inte detsamma som förr. Till och med grovkornig fransk senap brukar jag lyckas få tag i ibland.

Men riktig cider hör fortfarande till de saker som jag får passa på att njuta av på annat håll… Jag älskar cider, riktig cider, inte sådan där läskeblaskvariant som är kolsyrad och sötad och utspädd med vatten som den svenska, utan riktig. Utbudet av den är ytterst litet i Sverige. Dessutom kompliceras det av att jag räknar mig som nykterist. Det vill säga jag vill inte ha den cider som är ”Brut” (4-6 % alkohol) utan den som är ”Doux” (2-3 %). (Ja, jag vet att 3%-ig inte riktigt faller inom gränsen för nykterist.) Doux-cidern finns visst inte alls på systemet… och är rätt svår att få tag i övrigt i Sverige.

Så när man åker till Frankrike får man passa på att njuta – och köpa hem.

Nä. Just det. Jag är van vid att bila till Frankrike. Och då gör några flaskor cider inte så stor skillnad i packningen.

När man ska åka tåg gör de däremot det.

Det här är ju inte i sig ett tågproblem, utan samma problem finns ju med de flesta ressätt. Och det är ju en ganska fånig sak att irritera sig på. Men lite grann gör jag det ändå… :-)

Vandrarhem i Paris

Nu har vi bokat vandrarhem i Paris också. Två dagar och nätter i den stora staden. Exakt vad vi ska titta på har vi inte bestämt ännu, men jag gissar på att Eiffeltornet ingår :-)

Att planera en resa

Jag har en faster i Frankrike (närmre bestämt i Bretagne). En av pappas systrar flyttade till Frankrike i sin ungdom och blev kvar. Det innebär att jag också har två kusiner och ett kusinbarn i Frankrike. Ett kusinbarn jag för övrigt aldrig har träffat, eftersom han är yngre än vår minsting.

I alla fall, att ha en faster i Frankrike innebär också att jag varit i Frankrike ett antal gånger i livet. Inte fruktansvärt många gånger, men… *räknar* förmodligen fem gånger i alla fall.

Hittills har vi alltid bilat till Frankrike. Fyra gånger under min uppväxt tillsammans med mamma, pappa och bror (och dessutom mormor en av gångerna, tror jag), och femte gången (för sju år sedan) med mamma, pappa, man och äldste sonen (som då var 3,5 år). Jag är alltså van att betrakta Frankrike-resor som tre dagars körning i vardera riktningen, med övernattning på campingplats (i tält), eller vid senaste tillfället på billighetshotell utmed vägen.

I sommar är det dags igen. Vi planerar att resa till Frankrike i sommar, jag, mannen och barnen. Men den här gången tänkte vi ta tåget.

Varför då? Tja, för att det ska vara miljövänligast, förstås :-)

Visst, det går säkert att ifrågasätta. Det är inte alla tåg ute i Europa som är lika miljövänliga som våra i Sverige (för i Sverige är det inget snack om att tåg är bäst när det finns möjlighet att ta tåg). Men oavsett om tåget verkligen ÄR bäst på vare enskild sträcka, så är det tåget som har bäst potential att vara bäst för miljön i det långa loppet. Det handlar alltså inte bara om vad som är bäst just nu utan också om vad vi vill vara med och gynna i ett längre perspektiv.

Sedan har ju tåget helt klart andra fördelar också. Att klara av hela resan på ett drygt dygn istället för tre hela dagar, att förflytta sig även på natten och själv slippa köra (speciellt utomlands) känns ju på det hela taget ganska lockande om man säger så. Femåringen har ändå uttryckt en önskan om att få åka nattåg – och jag har själv väldigt mysiga minnen från de få gånger i livet jag gjort det.

Så det här är ett äventyr. Vi ska testa att resa på ett nytt sätt, hela familjen. Lära oss och uppleva tillsammans.

Kanske är det någon som sitter och undrar över flyg som transportmöjlighet? Så svaret är helt enkelt: Nej, det kommer inte på fråga. Miljömässigt är det out of the question – vore flyg enda möjliga resalternativet så skulle vi helt enkelt stanna hemma istället.

Och ja, visst kan det finnas lägen och situationer då det är motiverat att flyga. Men det här är definitivt inte ett sådant.

Men så, hur gör man då för att ta tåget till Bretagne?

Tja, steg ett verkar vara att skaffa tågluffarkort. Eller interrail heter det förstås. Och sådana kort finns nuförtiden inte bara för ungdomar, utan även för vuxna, barn och seniorer. I olika prisklasser då förstås. Och för olika tidslängder och antal resdagar och så vidare. Det kan låta komplicerat, men egentligen är det inte det. Man bestämmer sig för hur många resdagar man tänkt sig, och väljer det kort som stämmer med det och ens ålder, och så köper man det lämpliga kortet. Antar jag i alla fall; än så länge har vi inte köpt några kort.

Att köpa interrailkortet verkar vara den enkla biten.

Har man köpt interrail-kort så kan man ju sedan resa mer eller mindre fritt i alla anslutna länder och med alla anslutna tågbolag. Bara att ge sig iväg – eller? Mnja, fullt så enkelt är det förstås inte. Reser man med barn vill man förstås ha lite mer trygghet. Och ska man resa med nattåg eller franska snabbtåg så behöver man boka platsbiljett också. Ska man resa med franska snabbtåg bör man dessutom vara ute rejält i förväg om man ska få interrailplatsbiljetter – de är tydligen inte så många.

Så då börjar pusslandet. Hur gör man sökningarna för att få upp de önskvärda nattågen istället för snabbaste reskombination men med sex byten innan man når Paris? Hur vet man vilka nattåg som egentligen har vilken sorts kupéer? Hur kombinerar man bäst ihop önskvärd typ av kupé med att kunna kliva på tåget i rimlig tid på kvällen och inte behöva byta någonstans i ottan morgonen därpå? Vilken veckodag ska man resa ut för att kombinera ihop saker på bästa sätt?

Och hur i helskotta gör man för att få boka biljetterna?

Interrail.eu visar sig ha mycket bra info. Både möjlighet att söka resor och information om hur man bokar och vad man bör tänka på. Nattågen genom Tyskland bokas tydligen via bahn.de. När det gäller att boka franska TGV är det däremot mer tveksamt hur man gör. Vi landar på en fransk bokningssida där det inte finns möjlighet att bara boka plats. Min man ringer och frågar dem och får beskedet att nej, det går inte att boka i förväg, utan det får man göra på plats när tåget ska gå, och nej, då kommer det förmodligen inte att finnas några biljetter. Sedan landar vi på samma bokningssida via en annan länk, och då visar det sig att man visst kan boka i förväg – men bara om man går in på den brittiska UK-varianten av sidan och väljer att få biljetterna skickade till Storbritannien…

Ett facebooktips ger dock vid handen att det bästa ska vara att boka via SJ. Varför vi inte fattat det från början? Därför att informationen om utlandsresor på SJ.se är synnerligen begränsad, och utlandsresor över huvud taget inte alls sökbara på den sidan. Så vi får väl söka reda på turerna vi vill boka på andra sidor, men sedan ringa SJ och boka dem?!

Efter mycket sökande landar vi i att det som blir bäst nog är att boka nattåg Berlin-Paris. Att ta sig till Berlin först är visserligen en rejäl omväg, men de CNL-tåg (City Night Line) som utgår från Berlin har fyrapersons liggvagnskupéer, vilket prismässigt blir långt billigare än snabbare alternativ med dyrare sovvagnar. Och prismässigt kvittar det om vi kliver på tåget i Berlin i rimlig tid på kvällen eller på någon mindre kvällsstängd station senare på sträckan…

Ja, och så ska vi stanna ett par dagar i Paris innan vi tar TGV vidare till Bretagne. Så vi ska väl boka vandrarhem i Paris också. Och bestämma när vi ska resa hem igen. Och bestämma närmre kring det här med att hyra bil när vi väl är i Bretagne, för att kunna ta oss runt där. Och…

Ja. Jag får huvudvärk av sånt här. Så många trådar att hålla rätt på. Så många beslut att ta, så många fötter att sätta ner. Jag är skitkass på sånt. Och blir i grunden ändå så nervös av att ut och resa. Hem, ljuva hem. Eller att åtminstone slippa vara vuxen och låta någon annan ta ansvaret och alla beslut och bara hänga med och ha kul.

Om vi har bokat nåt nu? Nä. Först måste vi ha klart med kattvakter och sånt. Och så måste vi komma till skott innan alla TGV-biljetter är slut.

Sa jag att jag får huvudvärk av sånt här? Ja, det sa jag visst.

28 grader

Det är de sista skälvande dagarna på semestern. På måndag är det dags att börja jobba igen. På måndag kommer förmodligen också det efterlängtade regnet. Regnet som behövs nu, nyss, för länge sedan. Och på måndag börjar barnen simskola.

Det är äckligt varmt. Jag hör till dem som tycker det är bäst vid ungefär 22 grader; över det börjar det bli jobbigt. Idag har vi haft över 28 grader. Det är plågsamt. Min hjärna slutar fungera, jag kan inte tänka, inte göra, och oavsett vad man gör så blir man genomsvettig direkt. Semesterns sista dagar försvinner i plågsam värmeröta istället för att ge den där sista känslan av vila och återhämtning, möjlighet att avsluta några projekt eller få lite allmän ordning.

Det är en faslig röra här. Saker huller om buller. Men med värmen har jag ingen kraft att ta mig igenom och få ordning. Och oredan beror fortfarande till stor del på saker som inte står där de ska efter badrumsrenoveringen. Elen i matkällaren är fortfarande inte fixad. Inget är tillbakaflyttat till skafferifarstun eller hallen. Innan det är lönt vill jag få det lite snyggare på väggar och golv. Tills det är fixat går det inte att bringa ordning i kaoset.

Och i värmen går det långsamt att få klart farstun.

Midsommar, demoner och städning

Semestern har börjat. Och vi började den, som för det mesta, lagom till midsommar.

Det är ett effektivt sätt att dra igång ångesten och locka fram mina egna demoner. För på midsommar ska man umgås, ha storstilade fester som är planerade långt i förväg – gärna fester av det slag som är traditioner: återkommande plats, återkommande gäster etc. Helst dessutom på romantiskidylliskperfekta platser…

Och alltså, jag skulle inte ha något problem med den sortens fest. Inte alls. Inte med mindre midsommarfest av rätt slag heller. Men grejen med allt sånt är att det kräver framförhållning, planering – och därmed alltså ORK.

Men sträckan fram till semester handlar liksom mest om att överleva, eller ja, orka fram till semestern utan att gå sönder. Då finns inte utrymme för sånt. Då är det snarast frågan om att göra ett minimum av tänkande och bara fixa det nödvändigaste. Inte alls planera midsommar.

Och när man då snubblar in i midsommar, med midsommarafton varandes första lediga dagen, innan det ens officiellt hunnit bli semester, då… känns det nästan mest besvärande att behöva fira midsommar. När man liksom mest vill lulla omkring och göra saker som faller en in och man har lust med.

Så det blev lite midsommarstångsdansande nere i byn, och det blev sill och nypotatis och jordgubbar. Och inget midsommarmässigt mer alls.

Ja, det är ungefär vad jag ville för stunden. Fast det ger mig ändå ångest. Kanske för att jag gärna skulle vilja fira lite mer än så – fast först om några veckor, när jag orkar…

Resten av helgen har vi ägnat åt städning. Eller, ett försök att bringa så mycket ordning i kaoset att inte kaoset i sig får oss att må illa och därmed hela tiden ändå känna att vi borde städa istället för att göra annat. Städning på en nivå som ska möjliggöra semester, liksom.

Det gav en skön känsla framåt eftermiddagen igår: känslan av att det faktiskt ser okej ut, allmänt drägligt så där. En annan nivå av avslappning.

Som ju i sin tur öppnar upp för annan sorts ångest, lockar fram semesterdemoner.

För alltså, vår plan i år är inte avancerad. En vecka hos mina föräldrar. I övrigt drälla här hemma, åka till stranden, besöka museer och annat i närheten. Hinna genomföra småprojekt, hinna följa impulser. Återhämta. Och beta av lite sånt man borde.

Och det är ju inte sånt man ska göra på semestern. På semestern ska man resa! Uppleva saker! Och det duger liksom inte att uppleva det man har hemma runt knuten. Det är liksom inte fint nog. Även om det är fint nog att turista i, så är det liksom inte okej att tillbringa semestern i när man bor här. För då har man inga ambitioner. Då gör man inget med sitt liv. Man ska vilja resa och uppleva världen, annars är man inget att ha.

Jävla demoner.

Jävla normer.

Jag önskar att jag kunde känna mig så alltigenom nöjd med att vara här som jag egentligen är. Att jag kunde släppa den här dumma känslan av krav på hur jag borde vara.